söndag 28 juni 2020

Korrekturläsning, ett MÅSTE!

När man sitter där med sitt manus som man tycker äntligen är färdigt - då är det viktigaste kvar. Korrekturläsningen. I det inkluderar jag här en helhetsbedömning av texten, inte bara grammatiska fel eller missar av typ rent slarv. Numera blir det ju allt vanligare att man ger ut sitt manus på egen bekostnad på något av de förlag som erbjuder den tjänsten. Själv anlitade jag Vulkan efter att tre traditionella bokförlag avvisat mitt allra första manus, en tegelsten som blev min första bok Porten. (När det blev dags för nästa bok erbjöd min goda vän Caroline Hurtig mig att ge ut den på hennes förlag Antares. Det bytte sedermera namn till Seraf och har idag ett dussin författare knutna till sig.)

Men jag tänker inte ägna detta inlägg åt mitt eget skrivande utan åt vikten av korrekturläsning. Jag blir så ledsen och frustrerad när jag stöter på egenutgivna böcker som är så dåligt korrekturlästa att jag inte klarar av att läsa klart. Det är min uppgift i Seraf att granska de andras manus, skrivna såväl av förlagets egna författare som insända tävlingsbidrag till novellsamlingarna. Detta har gjort mig överkänslig, det inser jag! Men ändå. Det är så synd på en kanske mycket intressant och spännande bok, där karaktärer, miljö och handling är helt okej, men där det vimlar av småfel och amatörmässiga formuleringar.

Det finns en hel del bra böcker om att skriva och ge ut på egen hand. Själv har jag ett halvt dussin sådana. Fast jag måste erkänna att det bara är ett par jag verkligen läst från pärm till pärm. Den jag hittar mest av mina understrykningar i är Kim K. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet. Den vill jag verkligen rekommendera!

Andra böcker som kan vara bra att ha är Språkriktighetsboken och Svenska skrivregler. Många svar kan man förstås också få via Google eller från någon bra skrivarblogg. Själv har jag nyligen upptäckt Evas skrivskola som man kan prenumerera på nyhetsbrev ifrån.

Dessa källor ersätter inte nyttan av att ha en språksäker person (eller fler) bland sina testläsare, som kan se manuset med sina egna ögon och påpeka vad som blivit fel, eller bara inte så lyckat. Eller en bra proffsgranskare, om man har råd.

Nedan har jag listat några exempel på ... vågar jag kalla det "nybörjarfel"? I alla fall är det sådant jag själv stör mig på och brukar kommentera när jag korrekturläser. Till detta kommer förstås allt som bara råkat bli fel. Som småord som borde raderats när man skriver om en mening. Eller att vissa ord blir felstavade eller bara fel, som att "men" kan bli "med".

  • Orden känna och känsla/känslor används alldeles för ofta. För det mesta kan man lätt skriva om meningen. Istället för "hon kände hur vinden tog tag i hennes hår" kan man skriva "vinden tog tag i hennes hår". 
  • Störande många meningar börjar med "Jag ...", "Han ..." eller "Hon ...". Ibland kan det vara tre, fyra eller till och med fem meningar i rad som börjar likadant. Ofta (inte alltid erkänner jag) kan man lätt ändra ordföljden i meningen så detta undviks.
  • Fegspråk. Överanvändning av nästan, lite, en aning. Ett exempel som jag faktiskt läst: "Hon kände sig nästan en aning nervös."
  • Byte av perspektiv mitt i texten. Man behöver inte hålla sig till samma huvudpersons perspektiv hela tiden, jag växlar själv mellan flera personer i mina böcker. En smaksak. MEN det är inte njutbart när perspektivet hoppar hit och dit i den löpande texten. Man bör ha en blankrad emellan bytena, eller kanske nytt kapitel.
  • Olämpliga, överdrivna eller felvisande liknelser och metaforer. Kan man till exempel skriva om två ryttare att de galopperade fram som "skjuten ur en kanon"? Det tycker inte jag. En helt egen formulering som jag däremot gillar är "sorgkanterna under hans naglar log mot henne". 
  • Övertydlighet samt upprepade förklaringar och beskrivningar. Det är tröttande att läsa och en underskattning av läsarens fattningsförmåga. Man behöver till exempel inte först skriva vad en person tänker säga för att sedan låta hen säga just det.
  • Ologiska, oförklarade detaljer. Som att inte bry sig om att förklara vart hästarna man red på tog vägen när man sedan plötsligt befinner sig på en flygplats. Eller var tälten kom från, hur de plötsligt bara fanns i packningen när det var dags att övernatta. Ännu värre än överdrivna förklaringar är att helt utesluta dem, där man får känslan att författaren inte själv vet. Inte har tänkt efter, av iver att fortsätta äventyret.
  • Faktafel. Som att i nutid kalla en befintlig stad för "by", till och med "liten by". Stadsbegreppet har visserligen ersatts av kommuner men i vanligt tal och skrift finns de ju kvar. Fördelen med att skriva fantasy är att det sällan blir sådana faktafel! För man bestämmer själv ...
Detta var några av de formuleringsfel jag själv har retat mig på. Självklart finns det fler exempel. Själv vet jag med mig att jag i första boken använde alldeles för utförliga miljöbeskrivningar på ett par ställen. Oftast är det bäst att välja några, kanske bara ett par särskilt intressanta detaljer, både vad gäller miljöer och karaktärernas utseende. Man lär sig förhoppningsvis på vägen. Porten-serien ska ges ut på nytt under kommande år, med nya omslag. Jag har då tänkt sätta mig med manuset till första delen och försöka trimma det rejält. Del två och tre tycker jag duger rätt bra som de är.


2 kommentarer:

  1. Eva i Dalarna12 juli 2020 08:17

    Ja jag tyckte att du skrev väldigt detaljerat i första boken, men på nåt vis gillade jag det!
    Astrid, nu har jag läst Det blir bättre när det blir sämre, av Rebecka Gräsman. Det tog ett tag, fick lov att beställa den på biblioteket.
    Jag tyckte boken var intressant, även om jag upptäckte att jag ju läst hennes blogg för länge sen och kände igen det mesta.

    Jag tycker att författarinnans avsky för allt som blev äckligt lyste igenom mer än den kärlek som ju måste ha funnits från början, men det kanske är så det blir.
    Jag vet inte hur jag skulle vara eller bli i en sån situation, men jag tror inte att jag skulle skaffa mig en älskare. Men "walk a mile in my shoes" som Elvis sjöng, man vet ju aldrig hur det blir och ska väl inte döma nån. Vi är ju alla olika med hur vi reagerar och med vad vi orkar med. Att "sätta" partnern på ett boende är nog till slut det enda rätta, om man ska orka leva själv. Det borde ingen ha dåligt samvete för.
    Fast jag måste erkänna vad gäller titeln på boken, Det blir bättre när det blir sämre, så såg jag den mest utifrån den sjukes sida, dvs en demens är oerhört jobbig i början, medan man fortfarande inte är helt "borta " och livet blir sen "bättre " när man gått in helt i demensen och är glad och nöjd i nuet (oftast).
    Min farmor tex uttryckte i början av sin alzheimer att "jag tror jag håller på att bli tokig" medan hon sedan längre in i demensen bara var glad och nöjd.
    Hur som helst, boken var intressant, så tack för tipset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren Eva! Jag lägger in dina tankar om Rebecka Gräsmans bok där jag skrivit om den. Du har så kloka och insatta kommentarer tack vare din bakgrund inom vården.

      Radera