söndag 28 juni 2020

Korrekturläsning, ett MÅSTE!

När man sitter där med sitt manus som man tycker äntligen är färdigt - då är det viktigaste kvar. Korrekturläsningen. I det inkluderar jag här en helhetsbedömning av texten, inte bara grammatiska fel eller missar av typ rent slarv. Numera blir det ju allt vanligare att man ger ut sitt manus på egen bekostnad på något av de förlag som erbjuder den tjänsten. Själv anlitade jag Vulkan efter att tre traditionella bokförlag avvisat mitt allra första manus, en tegelsten som blev min första bok Porten. (När det blev dags för nästa bok erbjöd min goda vän Caroline Hurtig mig att ge ut den på hennes förlag Antares. Det bytte sedermera namn till Seraf och har idag ett dussin författare knutna till sig.)

Men jag tänker inte ägna detta inlägg åt mitt eget skrivande utan åt vikten av korrekturläsning. Jag blir så ledsen och frustrerad när jag stöter på egenutgivna böcker som är så dåligt korrekturlästa att jag inte klarar av att läsa klart. Det är min uppgift i Seraf att granska de andras manus, skrivna såväl av förlagets egna författare som insända tävlingsbidrag till novellsamlingarna. Detta har gjort mig överkänslig, det inser jag! Men ändå. Det är så synd på en kanske mycket intressant och spännande bok, där karaktärer, miljö och handling är helt okej, men där det vimlar av småfel och amatörmässiga formuleringar.

Det finns en hel del bra böcker om att skriva och ge ut på egen hand. Själv har jag ett halvt dussin sådana. Fast jag måste erkänna att det bara är ett par jag verkligen läst från pärm till pärm. Den jag hittar mest av mina understrykningar i är Kim K. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet. Den vill jag verkligen rekommendera!

Andra böcker som kan vara bra att ha är Språkriktighetsboken och Svenska skrivregler. Många svar kan man förstås också få via Google eller från någon bra skrivarblogg. Själv har jag nyligen upptäckt Evas skrivskola som man kan prenumerera på nyhetsbrev ifrån.

Dessa källor ersätter inte nyttan av att ha en språksäker person (eller fler) bland sina testläsare, som kan se manuset med sina egna ögon och påpeka vad som blivit fel, eller bara inte så lyckat. Eller en bra proffsgranskare, om man har råd.

Nedan har jag listat några exempel på ... vågar jag kalla det "nybörjarfel"? I alla fall är det sådant jag själv stör mig på och brukar kommentera när jag korrekturläser. Till detta kommer förstås allt som bara råkat bli fel. Som småord som borde raderats när man skriver om en mening. Eller att vissa ord blir felstavade eller bara fel, som att "men" kan bli "med".

  • Orden känna och känsla/känslor används alldeles för ofta. För det mesta kan man lätt skriva om meningen. Istället för "hon kände hur vinden tog tag i hennes hår" kan man skriva "vinden tog tag i hennes hår". 
  • Störande många meningar börjar med "Jag ...", "Han ..." eller "Hon ...". Ibland kan det vara tre, fyra eller till och med fem meningar i rad som börjar likadant. Ofta (inte alltid erkänner jag) kan man lätt ändra ordföljden i meningen så detta undviks.
  • Fegspråk. Överanvändning av nästan, lite, en aning. Ett exempel som jag faktiskt läst: "Hon kände sig nästan en aning nervös."
  • Byte av perspektiv mitt i texten. Man behöver inte hålla sig till samma huvudpersons perspektiv hela tiden, jag växlar själv mellan flera personer i mina böcker. En smaksak. MEN det är inte njutbart när perspektivet hoppar hit och dit i den löpande texten. Man bör ha en blankrad emellan bytena, eller kanske nytt kapitel.
  • Olämpliga, överdrivna eller felvisande liknelser och metaforer. Kan man till exempel skriva om två ryttare att de galopperade fram som "skjuten ur en kanon"? Det tycker inte jag. En helt egen formulering som jag däremot gillar är "sorgkanterna under hans naglar log mot henne". 
  • Övertydlighet samt upprepade förklaringar och beskrivningar. Det är tröttande att läsa och en underskattning av läsarens fattningsförmåga. Man behöver till exempel inte först skriva vad en person tänker säga för att sedan låta hen säga just det.
  • Ologiska, oförklarade detaljer. Som att inte bry sig om att förklara vart hästarna man red på tog vägen när man sedan plötsligt befinner sig på en flygplats. Eller var tälten kom från, hur de plötsligt bara fanns i packningen när det var dags att övernatta. Ännu värre än överdrivna förklaringar är att helt utesluta dem, där man får känslan att författaren inte själv vet. Inte har tänkt efter, av iver att fortsätta äventyret.
  • Faktafel. Som att i nutid kalla en befintlig stad för "by", till och med "liten by". Stadsbegreppet har visserligen ersatts av kommuner men i vanligt tal och skrift finns de ju kvar. Fördelen med att skriva fantasy är att det sällan blir sådana faktafel! För man bestämmer själv ...
Detta var några av de formuleringsfel jag själv har retat mig på. Självklart finns det fler exempel. Själv vet jag med mig att jag i första boken använde alldeles för utförliga miljöbeskrivningar på ett par ställen. Oftast är det bäst att välja några, kanske bara ett par särskilt intressanta detaljer, både vad gäller miljöer och karaktärernas utseende. Man lär sig förhoppningsvis på vägen. Porten-serien ska ges ut på nytt under kommande år, med nya omslag. Jag har då tänkt sätta mig med manuset till första delen och försöka trimma det rejält. Del två och tre tycker jag duger rätt bra som de är.


onsdag 10 juni 2020

Netraya av Lovisa Wistrand - wow!

För inte länge sedan skrev jag en recension av Equidae av Lovisa Wistrand. Blev så glad när jag upptäckte att författaren hade ytterligare en utgiven bok i samma genre, som jag inte läst: Netraya. Jag blev inte besviken! Vad utmärker då just Lovisas böcker, varför har jag fastnat för dem? Tja, dels är det ju min favoritgenre, fantasy. Dels är de väldigt spännande. Hennes böcker ligger framme med sina fängslande omslag. Man sneglar på dem när man går förbi. Tänker att kanske kan man läsa ett kapitel eller två före maten ... Eller istället för att kolla på Netflix-serien man följer ... Blir man sittande med boken så har man plötsligt läst flera kapitel!

Något annat jag tycker är fängslande är dialogerna mellan huvudkaraktärerna, mellan Hon och Han, vad de nu än råkar ha för skepnad. De motstridiga känslorna de har för varandra, oavsett om de galopperar fram över en afrikansk savann eller flyr för en gigantisk dinosaurie i en bortglömd värld. Slutligen är miljöerna mycket fantasifulla och speciella för hennes böcker.

I baksidestexten på Netraya står följande:
Netraya dör för tidigt, hon är bara nitton år, men när hon ska bli tilldelad sin dödsvärld gör hon motstånd - och allt blir fel. Tillsammans med dödsanden Imorfes kastas hon in i en värld där allt vill förinta henne. På kort tid måste hon finna sin väg ut, annars blir hon kvar för alltid. Netrayas mål är dock större än så: hon vill tillbaka till sin egen värld. Hon vill leva. 
Imorfes enda uppgift är att ta Netraya till dödsvärlden som hon till varje pris vill undvika, och skulle han misslyckas möts han av ett öde värre än döden. Men när Netraya och Imorfes blir förälskade kompliceras allt. Är kärlek värd att dö för? 
Netraya når inte riktigt upp till Equidaes nivå. Den spänner över så mycket att man inte riktigt hinner med, ibland går det lite för fort. För min del hade den gärna fått "spädas ut" med ytterligare kanske femtio sidor, lite mer tid för miljöerna och för beskrivningar av de olika monster- och väsenformerna. Jag kan till exempel inte se för mig hur en succuba ser ut. Men oavsett detta är Netraya verkligen mycket läsvärd och jag kommer hålla koll på Lovisa Wistrand i fortsättningen, så jag inte missar nästa bok!


Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip Media
Utgiven 2020
Antal sidor: 377
Kan köpas bland annat på

onsdag 3 juni 2020

Solen lyser även i coronatider

Vi är redan inne i juni. Maj har passerat förbi lika snabbt som de snabba svalorna som pilar förbi ovanför ens huvud. Coronapandemin är ständigt närvarande, fast det verkar inte lika hotfullt när solen värmer från en blå himmel och naturen är som vackrast. Tyvärr märker jag att jag har slappnat av en liten aning. Var inne på en bensinmack häromdagen och köpte en glass, en Tiptop, min favorit. Betalade med intjänad bonus, vilket medförde att jag måste knappa in koden. Satte mig sedan i skuggan med öppen bildörr och njöt av glasstruten ända ner till sista chokladfodrade tippen. Slickade inte av fingrarna i alla fall.
Först när jag var hemma igen kom jag på att jag inte spritat händerna ...

Jag lyssnade tidigare i vår på "Virus" av Daniel Aberg. Finns inläst på Storytel. Klart mycket värre viruspandemi än vad vårt coronavirus har åstadkommit. Mycket spännande även om det inte kändes så trovärdigt, tack och lov. Efter det fortsatte jag med "Som pesten" av Hanne-Vibeke Holst. Den var tidvis ganska seg, särskilt inledningsvis, men totalt sett mycket trovärdig. Beskriver bland annat WHOs inre arbete. Kan rekommendera båda två till de som inte får nog av verklighetens covid-19 ...

Som författare i ett snabbt växande förlag känner jag att jag måste vara lite mer aktiv på sociala medier. Min blogg har jag haft i många år, men på senare tid inte skött den så aktivt som i början. Här finns i alla fall beskrivningar av mina böcker, omdömen och recensioner, eller länkar till sådana. Men det är så ensamt här. Så sällan jag får kommentarer.

På Facebook har jag en författarsida som inte många söker sig till. Även den har jag vanskött är jag rädd. Det är inte så lätt att veta vad jag ska skriva där. Jag tycker det är svårt att göra reklam för mina böcker och det är ju inte heller så roligt att läsa.

Något jag är lite stolt över är att jag nu i vår har fått igång mitt Instagramkonto. Det fixade min dotter för länge sedan men först nu har jag lärt mig lite om hur det ska användas. Mycket kvarstår att lära, som detta med taggar. Jag är tyvärr inte så där riktigt sugen på att lägga tid på att lära mig ... Är rätt lat, det ska vara enkelt och snabbt. (Inte som att säga upp abonnemanget på AppleTV t.ex. som jag kämpade med igår utan att lyckas). Men att ta foton, det gillar jag!

Det är så lätt att fasta på de sociala medierna (finns en förkortning såg jag häromdagen, men glömt. Var det socmed kanske? Some?) Man scrollar och scrollar, läser lite här, Gillar lite där, lägger kanske in en kommentar eller två på någons inlägg man vill stödja. Istället för att göra något vettigt som att skriva på sin bok, ringa och prata med någon vän, se en bra dokumentär ...
Lagom är bäst, men vad är lagom?

Jag tänker att jag är minsann pensionär, då ska jag göra vad jag vill och vad jag känner för just i stunden. Så nu ska jag faktiskt ta en glass ur frysen (mini-Tiptop) och sätta mej på kökstrappan tillsammans med hundarna. Som inte får smaka!