söndag 31 maj 2020

Tio år av författande

Det var en gång en halvgammal, smådeppig, ensam veterinär med ett självförtroende som slokade som en bortglömd krukväxt. Axlarna värkte och själen sved. Så snart det passade in i hennes rätt stressiga liv tog hon sin tillflykt till skogen i sällskap med sin älskade hund. Här strövade de fram mellan dystra granar och stolta tallar, passerade mossiga stenblock och lavklädda stubbar, snubblade på uppstickande trädrötter och halkade på lömska isfläckar. 
   Veterinären drömde sig bort. Tänkte sig att hon kunde byta liv. Hitta en port till en annan värld. Hon tittade till och med ut två extra pampiga tallar som hon kallade för Porten. Men hur många gånger hon än passerade mellan deras skrovliga stammar så hände det aldrig något.
   Hon blev kvar i allt det gamla, det gråa, det jobbiga.
   ”Varför skriver du inte en bok?” frågade en dag hennes snälla, kärleksfulla syster. ”Den skulle säkert bli jättebra! Jag tror på dig!”
   Till en början skakade veterinären bara på huvudet. Varför skriva en bok, det fanns ju redan så många böcker, både bra och dåliga? Men en dag, eller rättare sagt, en kväll öppnade hon ett Word-dokument i sin dator och började skriva. 
   Om en port till en annan värld.
   Tio år senare var veterinären en glad pensionär, som med fog nu även kunde kalla sig författare. Fem böcker hade blivit utgivna på ett snabbt växande förlag, och den sjätte var på gång. Skrivandet som varit en mental terapi från början, hade blivit en stimulerande hobby. Hon var varken rik eller berömd, men det målet hade hon aldrig haft. Självförtroendet spirade ljusgrönt och livskraftigt, stärkt av alla fina recensioner. Granarna hade fått ljusgröna volanger, tallarna glänste som guld i solen och fåglarna jublade.
   Hon hade hittat sin port till ett lyckligare liv - och på köpet hade hon fått en hel hög med nya vänner. I båda sina världar. 
* * *

Min första bok Porten kan nu köpas till ett mycket förmånligt pris, bara 50kr plus frakt. 
Eller varför inte välja hela serien på 3 delar för 100kr + frakt. 
Min fjärde bok, Den tunna hinnan, har också ett tillfälligt nedsatt pris på 50kr + frakt.


Kontakta Seraf förlag på order@serafforlag.com eller hör av dig direkt till mig på astridah54@gmail.com.



måndag 18 maj 2020

Equidae av Lovisa Wistrand, en höjdare!

Lovisa Wistrand har jag stött på förut eftersom hon har skrivit flera fantasyböcker före Equidae. Alvblodstrilogin tyckte jag mycket om, den har jag lyssnat mig igenom. Equidae däremot har jag läst med ögonen, vilket egentligen är att föredra, anser jag rent allmänt. Men det är ju svårare att ta sig tid att sitta ner med en bok än att lyssna när man gör annat.

När jag slog igen Equidae efter dryga femhundra sidors intensiv läsning, funderade jag på en passande bild för hela boken. Det som först kom upp var "glödande kol", vilket fick mig att arrangera ett foto med boken framför en glödhet kamin. Handlingen är som i Lovisas andra böcker väldigt speciell, hon har en egen stil som jag hoppas få läsa fler exempel på. Hur kan man skriva så fängslande om hat och kärlek mellan ett väsen som kan skifta utseende mellan häst och människa, och en illasinnad jägare som inriktar sig på att fånga just dessa väsen? Och vilken miljö sen - Afrika!

Ur baksidestexten:
År 2043. Äventyr, faror och förbjuden kärlek i ett dystopiskt Afrika.
Alfreya har alltid fascinerats av det farliga och trots att det är förbjudet gör hon allt för att få en skymt av människor. Tillsammans med likasinnade bor hon i en by bland de ödsliga afrikanska bergen. Skyddad från faror och jägare tillbringar hon större delen av tiden i djurhamn och får inte lämna samhället.
Men det gör hon ändå, lämnar sitt trygga hem ... Och naturligtvis går det illa - hon blir tillfångatagen av varjägaren Dover, som är på jakt efter just varer, alltså varelser som Alfreya och hennes likar. I sin hästskepnad tvingas hon följa med honom genom den afrikanska vildmarken. För att kunna fly skiftar hon gestalt och blir människa ... Lovisa beskriver väldigt trovärdigt hur en häst känner sig som blir människa och tvärtom, när människan återgår till hästskepnad. Inte så lätt att lära sig använda händer när man är van att klara sig med tänder och hovar! Men det som framför allt håller läsaren trollbunden är den dramatiska kärlekshistorien. Omslaget är både passande och lockande, bara hästen fick mig att genast köpa boken!
Det enda jag inte tyckte om i boken är den injektionsteknik som beskrivs i handlingen ... En yrkesskada kanske, eftersom jag är veterinär.


Författare: Lovisa Wistrand
Förlag Whip Media
Utgiven 2019
Kan köpas bland annat på

lördag 9 maj 2020

En hemmadag i pandemi-tider

För att blåsa lite liv i min dåligt underhållna blogg ska jag nu beskriva hur en dag kan te sig för mig, som nybliven pensionär och författare. Väljer en hemmadag, alltså en dag utan ärenden utanför hemmet. Tänkte mig först ha rubriken "En vanlig dag ...", men ingenting är väl särskilt vanligt numera. Covid-19 påverkar det mesta.

En fördel med att inte ha ett arbete att ta ansvar för, är att jag inte längre använder väckarklocka. Vaknar ändå oftast strax före sju, men ibland sover jag fram till halv åtta-tiden, utan dåligt samvete! Inte sällan har hundarna väckt mig redan före sex, den äldre brukar rusa ut på hallen, upp i soffan och vidare till fönsterbrädan. Där skäller hon antagligen ut grannen som jag vid något tillfälle har sett göra sin första hundrunda vid den tiden. Eller så låtsas hon bara ... Jag vänder mig på andra sidan och sover en stund till. 

Dagens första hundpromenad blir alltid samma runda. Ut genom den lilla grinden längst ner i trädgården, genom bokdungen ner till grannarnas halvt igenväxta träningstravbana. Vi följer den en bit, men viker sen av ner i "riktiga skogen". Följer vår väl upptrampade stig som slingrar sig fram mellan mörka granar och enstaka lövträd. Tar ett skutt över bäcken - ja den kan behöva beskrivas särskilt! I torrtider är bäcken bara ett lerigt dike. Efter häftiga regn eller snabb snösmältning blir den så översvämmad att jag får gå omvägar för att ta mig över. Men för det mesta räcker ett rejält skutt, vilket mina pensionärsben fortfarande är helt okej med. Det blir ytterligare en bit skogsstig innan vi kommer ut på en skogsväg som så småningom leder oss tillbaka till travbanan. Hela rundan tar runt tjugo minuter. Efter den får hundarna sin frukost.

Förmiddagen ägnar jag oftast åt bokskrivande. Brukar sätta timern på en timme i taget. Ibland märker jag inte att den ringer ... Avsikten med timern är att inte bli sittande för länge framför skärmen. Även ett kort avbrott känns hälsosamt. Min arbetsplats är vid köksbordet där jag har utsikt över trädgården. Under vinterhalvåret kan jag betrakta fåglarnas ivriga besök i fröautomaterna. Nu blommar forsythian, och kabbelekan i vår lilla damm strax bakom. I bakgrunden spelar jag min favoritmusik på Spotify, det ger mig extra inspiration.

Vid tio, halv elva så där, tar jag avbrott för frukost. Alltid yoghurt med lite hallonkompott och min hemgjorda mysli. Att jag väntar så länge med frukosten är för att hålla ner på matintaget totalt, det är lättast på förmiddagen då min aptit är som lugnast. Men te brygger jag tidigt på dagen, förvarar i termos och dricker säkert minst en och en halv liter per dag. Det håller nere suget efter annat. Under frukosten passar jag på att läsa morgontidningen, jag har valt att prenumerera på en lokal sådan. Kan bli lite bläddrande i Ica-kuriren eller någon annan tidskrift också.

Vid tolvtiden är det dags för hundarna igen. Det blir dagens längsta runda, på minst trekvart, ofta en timme. Jag har en hel del skogsstigar att välja på - en fördel med att bo i en liten by ute på småländska landsbygden. Här gäller kläder efter väder. Hundarna ska ut, även om det blir lite kortare om det regnar ordentligt.

Eftermiddagen ägnas åt lite av varje, kanske mer skrivande. Ibland finns det manus att korrekturläsa åt förlaget. Kanske mejl att besvara, inlägg att läsa eller skriva. Så här års kan det bli en stund i trädgården, men den är rätt självgående, om man nu kan använda ett sånt uttryck om ett stycke natur ... Jag har gett upp ogräsbekämpning så det är inte mycket mer än att klippa gräset och ibland sätta nya plantor i krukorna vid kökstrappan.

Middag äter jag mellan tre och fyra ungefär. Lagar jag mat blir det flera portioner på en gång, så jag kan frysa ner. Oftast tar jag fram någon rätt redan kvällen innan och låter den tina i kylen. Obs att jag aldrig köper färdigmat, jag lagar allt själv. Enklaste varianten är tre stekta ägg med tomatskivor och ost på, kryddad med franska örter och lite persilja (som jag får färsk av en god vän. Den håller sig i minst ett par veckor i ett glas vatten i kylen). Lägger man ett lock på stekpannan och sätter värmen på lägsta gradtalen smälter osten helt stillsamt och anrättningen blir härligt mjuk utan styva plastiga kanter.

I dessa tider äter jag gärna framför teven. Har min Chromecast så jag kan titta på Corona-nyheterna klockan 14 på SVT Play. Kan nämna att jag brukar sätta på "Toppnyheter" på SR Play i mobilen redan när jag går upp, det skickas trådlöst till min högtalare i köket.

Vid femtiden är det dags för hundarna igen, en kortare tur, tjugo - trettio minuter. Väl hemma igen ger jag dem middag. Kokar nytt te, gärna rött denna gång. Och sen sätter jag mig framför datorn igen.

Det blir inte så mycket läst i vanliga böcker numera, tyvärr. Hoppas kunna bättra mig där. Men jag läser med öronen desto mer, via Storytel. Det blir både under promenader och i bilen. Samt inne när jag gör någon syssla som inte kräver hela min koncentration. Det blir mycket roligare att dammsuga, stryka kläder och hänga tvätt om man samtidigt kan försjunka i en ljudbok, eller hur! På sistone har jag lyssnat på Virus av Daniel Åberg och Lisa Hågensens serie Purebred. Före det Lovisa Wistrands -Drakviskaren-trilogi och N.K.Nemisins böcker om Den söndrade jorden.

Någon gång mellan klockan åtta och nio på kvällen slår jag igen laptopen och ägnar mig åt teven. Ett par hårda kex med mycket ost till njuter jag av. Jag bakar ett par bakpulver-formlimpor då och då, på havregryn och olika fröer och nötter, samt hackade tranbär och kardemumma. Dessa limpor skär jag tunt tunt och torkar till kex i ugnen. Ett ICA-tips. Ledsnar inte på dem. Fast mjuka frallor är också gott ...

Teven ... det blir gärna serier. Jag tycker det är enklast att slippa leta upp filmer. Och trivs med att lära känna karaktärerna ordentligt, som i en bok. Exempel på favoritserier jag sett eller håller på med är: Homeland, Westworld, Unorthodox, Years and Years, Colony ... Gillar dystopier! Men bara viss fantasy, tröttnar snabbt om det mest bara består av trollkarlar som slåss med monster.

Nån gång mellan halv elva och elva blir det nattrunda med hundarna, eller egentligen bara fram och tillbaka på byvägen, bort till ett speciellt vildäppelträd kanske 300 meter hemifrån. Oftast får jag ha pannlampa men ibland räcker månskenet. Det blir ett sätt att varva ner efter teven. Väl hemma blir det sängen. Jag delar den med hundarna och en eller båda katterna. Det kan bli trångt ... Men finns det hjärterum ... osv!

Låter min dag tråkig? Det är den långt ifrån! Jag får ju skapa när jag skriver på mitt manus. Och leva i andras världar när jag lyssnar. Vilket privilegium!






fredag 1 maj 2020

Det blir BÄTTRE när det blir SÄMRE

I helgen har jag sträckläst en verkligt läsvärd bok. Men inte fantasy denna gång, utan en sann historia grundad på dagboksanteckningar. Den berättar om hur författarens make gick från en fullt sysselsatt yrkesmänniska, skicklig ekonom och uppskattad sportreporter, till "en viljelös, dräglande och dement stackare". Den ovanliga demenssjukdomen han led av ledde till döden på bara några få år.

Framför allt beskriver boken hur Rebeckas eget liv förändrades, hur omfattande hon påverkades av makens sjukdom. Hur hon som anhörig hela tiden fick anpassa sig efter makens behov och följderna av hans så snabbt utvecklade och dödliga demenssjukdom.

Författaren heter Rebecka Gräsman.

Boken är utgiven på Vulkan förlag våren 2020.

Omslaget har Rebecka fotograferat och monterat själv. Fotografi är en av hennes största intressen.

Boken är i storpocket och har 342 sidor.

Det går att köpa boken på till exempel
Bokus och Adlibris.

Den lite överraskande titeln är ett citat från vad en i personalen sa till Rebecka, när maken till slut blev placerad på ett särskilt boende. När man läser boken förstår man hur hon menade.

Mot min vana har jag vikt hundöron på ett tjugotal ställen i boken. Det är stycken som berört mig särskilt mycket, delvis för att jag själv har en make på särskilt boende. Jag känner igen en hel del även om jag har sluppit uppleva annat. Sjukdomen Rebeckas make led av har likheter med parkinsons sjukdom. Ett symptom de har gemensamt är att luktsinnet blir allt sämre, för att till slut verka försvinna helt. En följd av detta är att den sjuke inte märker att hen luktar illa på grund av bristande personlig hygien. När demensen leder till att den sjuke inte klarar av att sköta sig själv påverkas förstås äktenskapet. Rebecka kan inte längre känna samma respekt som tidigare, hon skriver:
Vårt förhållande har ändrats från att vara ömsesidigt, till att alltmer bli ett ojämnt omhändertagande ...
Den fysiska attraktionen försvinner, kvar finns bara känslor som "ömhet och en omhändertagande kärlek."
Kan man känna sexuell dragning till en person som kissar och bajsar på sig då och då? Till någon som luktar urin och avföring och är allmänt otvättad?
Rebecka kämpar på, försöker låta maken sköta sig själv och utföra enklare sysslor så långt det är möjligt. Allt eftersom tiden går får hon ändå ta över mer och mer. Flera gånger om dagen får hon ta fram skurhinken när maken inte hinner fram till toaletten. När han tvingas börja med blöjor hamnar de använda blöjorna lite varstans. Det blir mycket skrivet om kiss och bajs i boken. Som läsare förstår man inte hur Rebecka orkade så länge. Hon skriver:
Att klara sig själv så långt som möjligt är en mänsklig rättighet som jag måste låta honom ha kvar. Om jag tar över allt så tar jag också ifrån honom den sista gnuttan av värdighet. 
Det blir många känslor som fyller en anhörig i fall som detta. Ständigt dåligt samvete slåss mot ilska och besvikelse över hur livet har blivit. Sorg och medkänsla blandas med frustration och otålighet.
Man står ut, i många fall av plikt och ansvarskänsla mer än av kärlek.

Rebecka beskriver också deras erfarenheter av sjukvården och kommunens resurser, det finns exempel på såväl oförståelse och brister som ovärderligt stöd och praktisk hjälp. Till slut får hon ändå ge upp och lämna över ansvaret till kommunen, maken placeras på ett hem, ett boende med ständig tillgång på personal. Där blir han kvar fram till sin död.

Det finns så mycket mer jag skulle vilja ta upp, men detta får räcka. Jag tycker att boken är oerhört läsvärd, inte bara för anhöriga och de som jobbar inom vård och omsorg. Man kan läsa den som en roman, texten flyter på och man fängslas av handlingen. Den ger en inblick i hur livet plötsligt kan ta en helt oväntad vändning från jämvikt och vardag till katastrof och en daglig kamp för att orka. Rebecka tog sig igenom, men hon lade inte bara allt detta bakom sig, utan har nu delat med sig av sina erfarenheter på ett mycket öppet och ärligt vis, utan att framhäva sig själv eller försköna något.

Jag kan verkligen mycket varmt rekommendera hennes bok!