onsdag 23 december 2020

Trots allt: En riktigt God Jul och Gott Nytt År!

Dagen före julafton ... Jag har visst lyssnat och sett lite för mycket på nyheter och presskonferenser. Pandemin hänger hotande över huvudet, som ett jättelikt åskmoln över skogsbrynet. Man undrar - ska molnet komma närmare eller är det på väg bort? Det blir som en kapplöpning där vaccinatörerna springer flåsande med sprutan i handen jagade av covidspöket ... 

Nä, nog nu med liknelser. Trots allt tänker jag njuta av julhelgen. Jag har bytt till julgardiner, hängt upp juliga handdukar och adventsstakarna lyser troget i fönstren. Det får räcka. När julskinkan står i ugnen i morgon bitti och sprider sina Cajsa Warg-dofter, när julrimmen är utskrivna och julklapparna inslagna, då kommer nog den rätta julstämningen! Mina barn kommer fira julen med mig så jag blir inte ensam här. Skönt att veta att de jobbat hemifrån sina lägenheter i flera veckor, smittrisken oss emellan bör vara försumbar. 

Till sist:  Jag önskar alla er som läser dessa rader en Fröjdefull Jul och ett Friskt! Gott Nytt År! 

Obs att fotot nedan inte är från 2020 utan från februari 2015.

måndag 21 september 2020

Den tunna hinnan - recension av Boklysten

 Det är alltid jätteroligt att få positiva omdömen om de böcker man skrivit, ägnat en massa tankar och tid åt. Min fjärde bok, Den tunna hinnan, har hittat vägen till ännu en bokbloggare, nämligen Boklysten. I bloggen står det bland annat följande i inlägget om boken:

Det jag verkligen gillar med den här författarens böcker är att hennes fantasyvärld ligger så nära vår verklighet att den är lätt för mig att ta till mig det. Det finns ju en del fantasy där jag verkligen får kämpa för att få de där inre bilderna för de världarna är precis så annorlunda att jag har svårt att föreställa mig det. Delvis beror  nog den här lättheten också på att miljöbeskrivningarna i Ahlbergs böcker är så målande att jag direkt får upp en bild i huvudet. Samma gäller personbeskrivningarna där de flesta faktiskt är väldigt sympatiska och det är ju ett av mina krav på böcker jag läser, jag behöver alltid kunna gilla minst en karaktär i boken. 

Läs gärna hela inlägget, med den fullständiga recensionen, som jag länkat till här



onsdag 9 september 2020

600 mil till dig av Lovisa Wistrand

 Genren romance är rätt ny och obekant för mig. Inte för att jag inte är romantisk - för det är jag absolut - utan för att jag flera gånger har blivit lite uttråkad av feelgood-böcker. Men man kanske inte ska se romance som en under-genre till feelgood. Jag hittade detta citat när jag googlade (Christoffer Holst, Boktugg):

Romance är en genre som ligger rätt nära feelgood ... Enda skillnaden är att det viktigaste i romance är att kärleksrelationen är det som driver storyn framåt

Nu har jag i alla fall testat en riktig romance-bok, 600 mil till dig av Lovisa Wistrand. Att jag gav mig på den beror på att jag är väldigt förtjust i Lovisas sätt att skriva fantasy. Där har hon flera titlar utgivna, bland annat Equidae och Netraya som jag tidigare har recenserat här i bloggen. 

600 mil till dig är en till synes hopplös kärlekshistoria. Det börjar med en rätt slumpartad kontakt via nätet som utvecklas till ett allt vänskapligare sms-ande. Hon bor i Uppsala. Han bor i New York. Båda har familj med barn och hus och jobb förstås. Utifrån sett är de väldigt olika, och avståndet är klart avskräckande. Men, men, men ... För riktig kärlek är ingenting omöjligt.

Jag fastnade verkligen för denna bok. De 263 sidorna innehöll så mycket, inte bara hjärta och smärta utan humor och finurlighet, vänskap och svek. Och en stark kärlek till de egna barnen. Att det även förekommer en härligt bufflig hund i handlingen är ett extra stort plus i mina ögon. De tysta dialogerna mellan Hjärnan och Hjärtat, de träffande parentes-kommentarerna och - inte minst - utvecklingen av sms-dialogen, gjorde boken till en riktig bladvändare. Ett slitet uttryck, men det var svårt att slita sig och jag läste ut den på en helg. Kan varmt rekommendera den!

Framsidan är jättesnygg tycker jag, ser man närmare efter finner man där både Uppsala domkyrka och en bro i New York. Hunden finns minsann med också, på baksidan. 




måndag 17 augusti 2020

Vanlig detaljer i böcker gällande utseende

 En lite roande sak jag tänker på ibland, är hur vi som skriver böcker gärna beskriver karaktärer och deras handlande på ett något verklighetsfrämmande sätt. Jag är själv inget undantag här, det erkänner jag genast. Här följer några exempel:

  • Ögonfärgen är ofta bland det första som beskrivs. Men ärligt talat - lägger man verkligen märke till det? Testa med ett antal personer i din närhet, vänner och kollegor. Vet du vad de har för färg på ögonen? Och gröna ögon, hur vanligt är det? Jag känner ingen enda person jag skulle kalla grönögd. Men i böckernas värld verkar det vara en favoritfärg, tätt följt av grå ögon.
  • Inte sällan får en karaktär  höja ett ögonbryn. Det är ett mycket talande uttryck för skepsis, eller löje, eller vilken känsla man nu vill lägga i den minen. Man ska ju gestalta så mycket som går, hellre än att bara sätta ord på en känsla. Men ärligt - hur många kan höja bara det ena ögonbrynet? 
  • Sneda leenden är också populärt. Samma gäller där. Jag är osäker på hur man gör. Att dra upp ena mungipan - räcker det? Eller ska man dra ner det andra också? Testa gärna framför spegeln och få ett gott skratt alldeles gratis! Ändå har jag själv använt mig av detta eftersom "alla vet" vad man menar.
  • Rena ansiktsdrag. Vad är egentligen det? Att det är positivt, det är självklart. Men om man inte har rena ansiktsdrag, vad har man då? Inte smutsiga förstås. Orena passar heller inte bra. Det är väl ett sätt att göra det lite enkelt för sig, man anger att personen har ett tilldragande ansikte utan skavanker eller störande skönhetsfel som potatisformad näsa eller hängande dubbelhakor. 
  • Kvinnliga huvudpersoner har påfallande ofta rött hår. Inte som morötter eller tomater utan den röda färgen beskrivs i entusiastisk ton. Kopparfärgat kanske. Eller som lysande eldslågor. Kastanjebrunt är också populärt. I verkligheten är naturliga hårfärger sällan särskilt hänförande. Råttfärgat är ju rätt elakt och anges mest som en kommentar om ens eget fula hår. I fantasyböcker är silvervitt hår ett utmärkt val, tycker jag. Som själv är rätt vithårig ... 
  • Svallande lockar är också vanligt. Vem skulle inte vilja ha det. Kanske i så fall de som faktiskt har det, som hellre vill ha rakt. Krusigt eller frissigt hår tror jag knappt jag har stött på. Ändå gissar jag att det är vanligare, har jag kanske fel? 
Nedan försöker jag mig på att både le snett och höja ett ögonbryn. Går inte så bra, haha!



fredag 14 augusti 2020

Alla mina böcker ... lika kära för mig!

 Manuset jag nu skriver på kommer bli min sjätte bok! Inte så illa på ca tio år. Detta manus påbörjade jag redan 2016, men fastnade efter runt 150 sidor då inspirationen saknades. Men efter min femte bok återkom den, det blir en viss koppling dem emellan även om båda kommer vara fristående ...

Förståeligt nog finns det en del i den första idén som jag övergivit, eller ändrat. Upptäcker nu efter över 300 sidor att ett par av huvudkaraktärerna måste justeras. Intressant hur de gör lite som de vill! Jag får ge mig, gå tillbaka och skriva om så det passar ihop. Karaktärsdragen måste ju stämma även om de utvecklar sig under handlingens gång.

Intressant arbete! Jag har såklart läst manuset igen från början redan när jag tog upp det igen, men det är rätt länge sedan och det finns en hel del detaljer som behöver fixas till. Två världar som möts förstås, som i alla mina böcker. Men den främmande världen är inte så "stenåldrig" som jag tänkte mig i början, tvärtom. Även naturen har jag byggt om haha, roligt att få vara gud i sitt skapande!

På fotot nedan har jag radat upp mina böcker samt en novellsamling jag har del i. Porten finns i hela tre upplagor. Först gavs den ut på egenutgivarförlaget Vulkan. Efter att jag blivit god vän med Caroline Hurtig gavs den ut på nytt på hennes förlag Antares. Det bytte namn till Seraf lagom till att det behövde tryckas en ny upplaga. Och det blir nog en fjärde ... Jag kommer (frivilligt) arbeta om den lite, förhoppningsvis förkorta den något, och så ska det bli en ny framsida som bättre passar med förlagets stil.

Samma gäller del två och tre, Delad identitet och Kvinnan med silverhåret. De finns fortfarande inte med Serafs logga på. För att skynda på nya upplagor rear förlaget nu ut serien om Ön via sin webbsida. De går även att beställa direkt från mig, 50kr per titel eller 100kr för hela serien. Exklusive frakt.

Kontakter:order@serafforlag.com eller astrid.ahlberg@gmail.com



söndag 28 juni 2020

Korrekturläsning, ett MÅSTE!

När man sitter där med sitt manus som man tycker äntligen är färdigt - då är det viktigaste kvar. Korrekturläsningen. I det inkluderar jag här en helhetsbedömning av texten, inte bara grammatiska fel eller missar av typ rent slarv. Numera blir det ju allt vanligare att man ger ut sitt manus på egen bekostnad på något av de förlag som erbjuder den tjänsten. Själv anlitade jag Vulkan efter att tre traditionella bokförlag avvisat mitt allra första manus, en tegelsten som blev min första bok Porten. (När det blev dags för nästa bok erbjöd min goda vän Caroline Hurtig mig att ge ut den på hennes förlag Antares. Det bytte sedermera namn till Seraf och har idag ett dussin författare knutna till sig.)

Men jag tänker inte ägna detta inlägg åt mitt eget skrivande utan åt vikten av korrekturläsning. Jag blir så ledsen och frustrerad när jag stöter på egenutgivna böcker som är så dåligt korrekturlästa att jag inte klarar av att läsa klart. Det är min uppgift i Seraf att granska de andras manus, skrivna såväl av förlagets egna författare som insända tävlingsbidrag till novellsamlingarna. Detta har gjort mig överkänslig, det inser jag! Men ändå. Det är så synd på en kanske mycket intressant och spännande bok, där karaktärer, miljö och handling är helt okej, men där det vimlar av småfel och amatörmässiga formuleringar.

Det finns en hel del bra böcker om att skriva och ge ut på egen hand. Själv har jag ett halvt dussin sådana. Fast jag måste erkänna att det bara är ett par jag verkligen läst från pärm till pärm. Den jag hittar mest av mina understrykningar i är Kim K. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet. Den vill jag verkligen rekommendera!

Andra böcker som kan vara bra att ha är Språkriktighetsboken och Svenska skrivregler. Många svar kan man förstås också få via Google eller från någon bra skrivarblogg. Själv har jag nyligen upptäckt Evas skrivskola som man kan prenumerera på nyhetsbrev ifrån.

Dessa källor ersätter inte nyttan av att ha en språksäker person (eller fler) bland sina testläsare, som kan se manuset med sina egna ögon och påpeka vad som blivit fel, eller bara inte så lyckat. Eller en bra proffsgranskare, om man har råd.

Nedan har jag listat några exempel på ... vågar jag kalla det "nybörjarfel"? I alla fall är det sådant jag själv stör mig på och brukar kommentera när jag korrekturläser. Till detta kommer förstås allt som bara råkat bli fel. Som småord som borde raderats när man skriver om en mening. Eller att vissa ord blir felstavade eller bara fel, som att "men" kan bli "med".

  • Orden känna och känsla/känslor används alldeles för ofta. För det mesta kan man lätt skriva om meningen. Istället för "hon kände hur vinden tog tag i hennes hår" kan man skriva "vinden tog tag i hennes hår". 
  • Störande många meningar börjar med "Jag ...", "Han ..." eller "Hon ...". Ibland kan det vara tre, fyra eller till och med fem meningar i rad som börjar likadant. Ofta (inte alltid erkänner jag) kan man lätt ändra ordföljden i meningen så detta undviks.
  • Fegspråk. Överanvändning av nästan, lite, en aning. Ett exempel som jag faktiskt läst: "Hon kände sig nästan en aning nervös."
  • Byte av perspektiv mitt i texten. Man behöver inte hålla sig till samma huvudpersons perspektiv hela tiden, jag växlar själv mellan flera personer i mina böcker. En smaksak. MEN det är inte njutbart när perspektivet hoppar hit och dit i den löpande texten. Man bör ha en blankrad emellan bytena, eller kanske nytt kapitel.
  • Olämpliga, överdrivna eller felvisande liknelser och metaforer. Kan man till exempel skriva om två ryttare att de galopperade fram som "skjuten ur en kanon"? Det tycker inte jag. En helt egen formulering som jag däremot gillar är "sorgkanterna under hans naglar log mot henne". 
  • Övertydlighet samt upprepade förklaringar och beskrivningar. Det är tröttande att läsa och en underskattning av läsarens fattningsförmåga. Man behöver till exempel inte först skriva vad en person tänker säga för att sedan låta hen säga just det.
  • Ologiska, oförklarade detaljer. Som att inte bry sig om att förklara vart hästarna man red på tog vägen när man sedan plötsligt befinner sig på en flygplats. Eller var tälten kom från, hur de plötsligt bara fanns i packningen när det var dags att övernatta. Ännu värre än överdrivna förklaringar är att helt utesluta dem, där man får känslan att författaren inte själv vet. Inte har tänkt efter, av iver att fortsätta äventyret.
  • Faktafel. Som att i nutid kalla en befintlig stad för "by", till och med "liten by". Stadsbegreppet har visserligen ersatts av kommuner men i vanligt tal och skrift finns de ju kvar. Fördelen med att skriva fantasy är att det sällan blir sådana faktafel! För man bestämmer själv ...
Detta var några av de formuleringsfel jag själv har retat mig på. Självklart finns det fler exempel. Själv vet jag med mig att jag i första boken använde alldeles för utförliga miljöbeskrivningar på ett par ställen. Oftast är det bäst att välja några, kanske bara ett par särskilt intressanta detaljer, både vad gäller miljöer och karaktärernas utseende. Man lär sig förhoppningsvis på vägen. Porten-serien ska ges ut på nytt under kommande år, med nya omslag. Jag har då tänkt sätta mig med manuset till första delen och försöka trimma det rejält. Del två och tre tycker jag duger rätt bra som de är.


onsdag 10 juni 2020

Netraya av Lovisa Wistrand - wow!

För inte länge sedan skrev jag en recension av Equidae av Lovisa Wistrand. Blev så glad när jag upptäckte att författaren hade ytterligare en utgiven bok i samma genre, som jag inte läst: Netraya. Jag blev inte besviken! Vad utmärker då just Lovisas böcker, varför har jag fastnat för dem? Tja, dels är det ju min favoritgenre, fantasy. Dels är de väldigt spännande. Hennes böcker ligger framme med sina fängslande omslag. Man sneglar på dem när man går förbi. Tänker att kanske kan man läsa ett kapitel eller två före maten ... Eller istället för att kolla på Netflix-serien man följer ... Blir man sittande med boken så har man plötsligt läst flera kapitel!

Något annat jag tycker är fängslande är dialogerna mellan huvudkaraktärerna, mellan Hon och Han, vad de nu än råkar ha för skepnad. De motstridiga känslorna de har för varandra, oavsett om de galopperar fram över en afrikansk savann eller flyr för en gigantisk dinosaurie i en bortglömd värld. Slutligen är miljöerna mycket fantasifulla och speciella för hennes böcker.

I baksidestexten på Netraya står följande:
Netraya dör för tidigt, hon är bara nitton år, men när hon ska bli tilldelad sin dödsvärld gör hon motstånd - och allt blir fel. Tillsammans med dödsanden Imorfes kastas hon in i en värld där allt vill förinta henne. På kort tid måste hon finna sin väg ut, annars blir hon kvar för alltid. Netrayas mål är dock större än så: hon vill tillbaka till sin egen värld. Hon vill leva. 
Imorfes enda uppgift är att ta Netraya till dödsvärlden som hon till varje pris vill undvika, och skulle han misslyckas möts han av ett öde värre än döden. Men när Netraya och Imorfes blir förälskade kompliceras allt. Är kärlek värd att dö för? 
Netraya når inte riktigt upp till Equidaes nivå. Den spänner över så mycket att man inte riktigt hinner med, ibland går det lite för fort. För min del hade den gärna fått "spädas ut" med ytterligare kanske femtio sidor, lite mer tid för miljöerna och för beskrivningar av de olika monster- och väsenformerna. Jag kan till exempel inte se för mig hur en succuba ser ut. Men oavsett detta är Netraya verkligen mycket läsvärd och jag kommer hålla koll på Lovisa Wistrand i fortsättningen, så jag inte missar nästa bok!


Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip Media
Utgiven 2020
Antal sidor: 377
Kan köpas bland annat på

onsdag 3 juni 2020

Solen lyser även i coronatider

Vi är redan inne i juni. Maj har passerat förbi lika snabbt som de snabba svalorna som pilar förbi ovanför ens huvud. Coronapandemin är ständigt närvarande, fast det verkar inte lika hotfullt när solen värmer från en blå himmel och naturen är som vackrast. Tyvärr märker jag att jag har slappnat av en liten aning. Var inne på en bensinmack häromdagen och köpte en glass, en Tiptop, min favorit. Betalade med intjänad bonus, vilket medförde att jag måste knappa in koden. Satte mig sedan i skuggan med öppen bildörr och njöt av glasstruten ända ner till sista chokladfodrade tippen. Slickade inte av fingrarna i alla fall.
Först när jag var hemma igen kom jag på att jag inte spritat händerna ...

Jag lyssnade tidigare i vår på "Virus" av Daniel Aberg. Finns inläst på Storytel. Klart mycket värre viruspandemi än vad vårt coronavirus har åstadkommit. Mycket spännande även om det inte kändes så trovärdigt, tack och lov. Efter det fortsatte jag med "Som pesten" av Hanne-Vibeke Holst. Den var tidvis ganska seg, särskilt inledningsvis, men totalt sett mycket trovärdig. Beskriver bland annat WHOs inre arbete. Kan rekommendera båda två till de som inte får nog av verklighetens covid-19 ...

Som författare i ett snabbt växande förlag känner jag att jag måste vara lite mer aktiv på sociala medier. Min blogg har jag haft i många år, men på senare tid inte skött den så aktivt som i början. Här finns i alla fall beskrivningar av mina böcker, omdömen och recensioner, eller länkar till sådana. Men det är så ensamt här. Så sällan jag får kommentarer.

På Facebook har jag en författarsida som inte många söker sig till. Även den har jag vanskött är jag rädd. Det är inte så lätt att veta vad jag ska skriva där. Jag tycker det är svårt att göra reklam för mina böcker och det är ju inte heller så roligt att läsa.

Något jag är lite stolt över är att jag nu i vår har fått igång mitt Instagramkonto. Det fixade min dotter för länge sedan men först nu har jag lärt mig lite om hur det ska användas. Mycket kvarstår att lära, som detta med taggar. Jag är tyvärr inte så där riktigt sugen på att lägga tid på att lära mig ... Är rätt lat, det ska vara enkelt och snabbt. (Inte som att säga upp abonnemanget på AppleTV t.ex. som jag kämpade med igår utan att lyckas). Men att ta foton, det gillar jag!

Det är så lätt att fasta på de sociala medierna (finns en förkortning såg jag häromdagen, men glömt. Var det socmed kanske? Some?) Man scrollar och scrollar, läser lite här, Gillar lite där, lägger kanske in en kommentar eller två på någons inlägg man vill stödja. Istället för att göra något vettigt som att skriva på sin bok, ringa och prata med någon vän, se en bra dokumentär ...
Lagom är bäst, men vad är lagom?

Jag tänker att jag är minsann pensionär, då ska jag göra vad jag vill och vad jag känner för just i stunden. Så nu ska jag faktiskt ta en glass ur frysen (mini-Tiptop) och sätta mej på kökstrappan tillsammans med hundarna. Som inte får smaka!




söndag 31 maj 2020

Tio år av författande

Det var en gång en halvgammal, smådeppig, ensam veterinär med ett självförtroende som slokade som en bortglömd krukväxt. Axlarna värkte och själen sved. Så snart det passade in i hennes rätt stressiga liv tog hon sin tillflykt till skogen i sällskap med sin älskade hund. Här strövade de fram mellan dystra granar och stolta tallar, passerade mossiga stenblock och lavklädda stubbar, snubblade på uppstickande trädrötter och halkade på lömska isfläckar. 
   Veterinären drömde sig bort. Tänkte sig att hon kunde byta liv. Hitta en port till en annan värld. Hon tittade till och med ut två extra pampiga tallar som hon kallade för Porten. Men hur många gånger hon än passerade mellan deras skrovliga stammar så hände det aldrig något.
   Hon blev kvar i allt det gamla, det gråa, det jobbiga.
   ”Varför skriver du inte en bok?” frågade en dag hennes snälla, kärleksfulla syster. ”Den skulle säkert bli jättebra! Jag tror på dig!”
   Till en början skakade veterinären bara på huvudet. Varför skriva en bok, det fanns ju redan så många böcker, både bra och dåliga? Men en dag, eller rättare sagt, en kväll öppnade hon ett Word-dokument i sin dator och började skriva. 
   Om en port till en annan värld.
   Tio år senare var veterinären en glad pensionär, som med fog nu även kunde kalla sig författare. Fem böcker hade blivit utgivna på ett snabbt växande förlag, och den sjätte var på gång. Skrivandet som varit en mental terapi från början, hade blivit en stimulerande hobby. Hon var varken rik eller berömd, men det målet hade hon aldrig haft. Självförtroendet spirade ljusgrönt och livskraftigt, stärkt av alla fina recensioner. Granarna hade fått ljusgröna volanger, tallarna glänste som guld i solen och fåglarna jublade.
   Hon hade hittat sin port till ett lyckligare liv - och på köpet hade hon fått en hel hög med nya vänner. I båda sina världar. 
* * *

Min första bok Porten kan nu köpas till ett mycket förmånligt pris, bara 50kr plus frakt. 
Eller varför inte välja hela serien på 3 delar för 100kr + frakt. 
Min fjärde bok, Den tunna hinnan, har också ett tillfälligt nedsatt pris på 50kr + frakt.


Kontakta Seraf förlag på order@serafforlag.com eller hör av dig direkt till mig på astridah54@gmail.com.



måndag 18 maj 2020

Equidae av Lovisa Wistrand, en höjdare!

Lovisa Wistrand har jag stött på förut eftersom hon har skrivit flera fantasyböcker före Equidae. Alvblodstrilogin tyckte jag mycket om, den har jag lyssnat mig igenom. Equidae däremot har jag läst med ögonen, vilket egentligen är att föredra, anser jag rent allmänt. Men det är ju svårare att ta sig tid att sitta ner med en bok än att lyssna när man gör annat.

När jag slog igen Equidae efter dryga femhundra sidors intensiv läsning, funderade jag på en passande bild för hela boken. Det som först kom upp var "glödande kol", vilket fick mig att arrangera ett foto med boken framför en glödhet kamin. Handlingen är som i Lovisas andra böcker väldigt speciell, hon har en egen stil som jag hoppas få läsa fler exempel på. Hur kan man skriva så fängslande om hat och kärlek mellan ett väsen som kan skifta utseende mellan häst och människa, och en illasinnad jägare som inriktar sig på att fånga just dessa väsen? Och vilken miljö sen - Afrika!

Ur baksidestexten:
År 2043. Äventyr, faror och förbjuden kärlek i ett dystopiskt Afrika.
Alfreya har alltid fascinerats av det farliga och trots att det är förbjudet gör hon allt för att få en skymt av människor. Tillsammans med likasinnade bor hon i en by bland de ödsliga afrikanska bergen. Skyddad från faror och jägare tillbringar hon större delen av tiden i djurhamn och får inte lämna samhället.
Men det gör hon ändå, lämnar sitt trygga hem ... Och naturligtvis går det illa - hon blir tillfångatagen av varjägaren Dover, som är på jakt efter just varer, alltså varelser som Alfreya och hennes likar. I sin hästskepnad tvingas hon följa med honom genom den afrikanska vildmarken. För att kunna fly skiftar hon gestalt och blir människa ... Lovisa beskriver väldigt trovärdigt hur en häst känner sig som blir människa och tvärtom, när människan återgår till hästskepnad. Inte så lätt att lära sig använda händer när man är van att klara sig med tänder och hovar! Men det som framför allt håller läsaren trollbunden är den dramatiska kärlekshistorien. Omslaget är både passande och lockande, bara hästen fick mig att genast köpa boken!
Det enda jag inte tyckte om i boken är den injektionsteknik som beskrivs i handlingen ... En yrkesskada kanske, eftersom jag är veterinär.


Författare: Lovisa Wistrand
Förlag Whip Media
Utgiven 2019
Kan köpas bland annat på

lördag 9 maj 2020

En hemmadag i pandemi-tider

För att blåsa lite liv i min dåligt underhållna blogg ska jag nu beskriva hur en dag kan te sig för mig, som nybliven pensionär och författare. Väljer en hemmadag, alltså en dag utan ärenden utanför hemmet. Tänkte mig först ha rubriken "En vanlig dag ...", men ingenting är väl särskilt vanligt numera. Covid-19 påverkar det mesta.

En fördel med att inte ha ett arbete att ta ansvar för, är att jag inte längre använder väckarklocka. Vaknar ändå oftast strax före sju, men ibland sover jag fram till halv åtta-tiden, utan dåligt samvete! Inte sällan har hundarna väckt mig redan före sex, den äldre brukar rusa ut på hallen, upp i soffan och vidare till fönsterbrädan. Där skäller hon antagligen ut grannen som jag vid något tillfälle har sett göra sin första hundrunda vid den tiden. Eller så låtsas hon bara ... Jag vänder mig på andra sidan och sover en stund till. 

Dagens första hundpromenad blir alltid samma runda. Ut genom den lilla grinden längst ner i trädgården, genom bokdungen ner till grannarnas halvt igenväxta träningstravbana. Vi följer den en bit, men viker sen av ner i "riktiga skogen". Följer vår väl upptrampade stig som slingrar sig fram mellan mörka granar och enstaka lövträd. Tar ett skutt över bäcken - ja den kan behöva beskrivas särskilt! I torrtider är bäcken bara ett lerigt dike. Efter häftiga regn eller snabb snösmältning blir den så översvämmad att jag får gå omvägar för att ta mig över. Men för det mesta räcker ett rejält skutt, vilket mina pensionärsben fortfarande är helt okej med. Det blir ytterligare en bit skogsstig innan vi kommer ut på en skogsväg som så småningom leder oss tillbaka till travbanan. Hela rundan tar runt tjugo minuter. Efter den får hundarna sin frukost.

Förmiddagen ägnar jag oftast åt bokskrivande. Brukar sätta timern på en timme i taget. Ibland märker jag inte att den ringer ... Avsikten med timern är att inte bli sittande för länge framför skärmen. Även ett kort avbrott känns hälsosamt. Min arbetsplats är vid köksbordet där jag har utsikt över trädgården. Under vinterhalvåret kan jag betrakta fåglarnas ivriga besök i fröautomaterna. Nu blommar forsythian, och kabbelekan i vår lilla damm strax bakom. I bakgrunden spelar jag min favoritmusik på Spotify, det ger mig extra inspiration.

Vid tio, halv elva så där, tar jag avbrott för frukost. Alltid yoghurt med lite hallonkompott och min hemgjorda mysli. Att jag väntar så länge med frukosten är för att hålla ner på matintaget totalt, det är lättast på förmiddagen då min aptit är som lugnast. Men te brygger jag tidigt på dagen, förvarar i termos och dricker säkert minst en och en halv liter per dag. Det håller nere suget efter annat. Under frukosten passar jag på att läsa morgontidningen, jag har valt att prenumerera på en lokal sådan. Kan bli lite bläddrande i Ica-kuriren eller någon annan tidskrift också.

Vid tolvtiden är det dags för hundarna igen. Det blir dagens längsta runda, på minst trekvart, ofta en timme. Jag har en hel del skogsstigar att välja på - en fördel med att bo i en liten by ute på småländska landsbygden. Här gäller kläder efter väder. Hundarna ska ut, även om det blir lite kortare om det regnar ordentligt.

Eftermiddagen ägnas åt lite av varje, kanske mer skrivande. Ibland finns det manus att korrekturläsa åt förlaget. Kanske mejl att besvara, inlägg att läsa eller skriva. Så här års kan det bli en stund i trädgården, men den är rätt självgående, om man nu kan använda ett sånt uttryck om ett stycke natur ... Jag har gett upp ogräsbekämpning så det är inte mycket mer än att klippa gräset och ibland sätta nya plantor i krukorna vid kökstrappan.

Middag äter jag mellan tre och fyra ungefär. Lagar jag mat blir det flera portioner på en gång, så jag kan frysa ner. Oftast tar jag fram någon rätt redan kvällen innan och låter den tina i kylen. Obs att jag aldrig köper färdigmat, jag lagar allt själv. Enklaste varianten är tre stekta ägg med tomatskivor och ost på, kryddad med franska örter och lite persilja (som jag får färsk av en god vän. Den håller sig i minst ett par veckor i ett glas vatten i kylen). Lägger man ett lock på stekpannan och sätter värmen på lägsta gradtalen smälter osten helt stillsamt och anrättningen blir härligt mjuk utan styva plastiga kanter.

I dessa tider äter jag gärna framför teven. Har min Chromecast så jag kan titta på Corona-nyheterna klockan 14 på SVT Play. Kan nämna att jag brukar sätta på "Toppnyheter" på SR Play i mobilen redan när jag går upp, det skickas trådlöst till min högtalare i köket.

Vid femtiden är det dags för hundarna igen, en kortare tur, tjugo - trettio minuter. Väl hemma igen ger jag dem middag. Kokar nytt te, gärna rött denna gång. Och sen sätter jag mig framför datorn igen.

Det blir inte så mycket läst i vanliga böcker numera, tyvärr. Hoppas kunna bättra mig där. Men jag läser med öronen desto mer, via Storytel. Det blir både under promenader och i bilen. Samt inne när jag gör någon syssla som inte kräver hela min koncentration. Det blir mycket roligare att dammsuga, stryka kläder och hänga tvätt om man samtidigt kan försjunka i en ljudbok, eller hur! På sistone har jag lyssnat på Virus av Daniel Åberg och Lisa Hågensens serie Purebred. Före det Lovisa Wistrands -Drakviskaren-trilogi och N.K.Nemisins böcker om Den söndrade jorden.

Någon gång mellan klockan åtta och nio på kvällen slår jag igen laptopen och ägnar mig åt teven. Ett par hårda kex med mycket ost till njuter jag av. Jag bakar ett par bakpulver-formlimpor då och då, på havregryn och olika fröer och nötter, samt hackade tranbär och kardemumma. Dessa limpor skär jag tunt tunt och torkar till kex i ugnen. Ett ICA-tips. Ledsnar inte på dem. Fast mjuka frallor är också gott ...

Teven ... det blir gärna serier. Jag tycker det är enklast att slippa leta upp filmer. Och trivs med att lära känna karaktärerna ordentligt, som i en bok. Exempel på favoritserier jag sett eller håller på med är: Homeland, Westworld, Unorthodox, Years and Years, Colony ... Gillar dystopier! Men bara viss fantasy, tröttnar snabbt om det mest bara består av trollkarlar som slåss med monster.

Nån gång mellan halv elva och elva blir det nattrunda med hundarna, eller egentligen bara fram och tillbaka på byvägen, bort till ett speciellt vildäppelträd kanske 300 meter hemifrån. Oftast får jag ha pannlampa men ibland räcker månskenet. Det blir ett sätt att varva ner efter teven. Väl hemma blir det sängen. Jag delar den med hundarna och en eller båda katterna. Det kan bli trångt ... Men finns det hjärterum ... osv!

Låter min dag tråkig? Det är den långt ifrån! Jag får ju skapa när jag skriver på mitt manus. Och leva i andras världar när jag lyssnar. Vilket privilegium!






fredag 1 maj 2020

Det blir BÄTTRE när det blir SÄMRE

I helgen har jag sträckläst en verkligt läsvärd bok. Men inte fantasy denna gång, utan en sann historia grundad på dagboksanteckningar. Den berättar om hur författarens make gick från en fullt sysselsatt yrkesmänniska, skicklig ekonom och uppskattad sportreporter, till "en viljelös, dräglande och dement stackare". Den ovanliga demenssjukdomen han led av ledde till döden på bara några få år.

Framför allt beskriver boken hur Rebeckas eget liv förändrades, hur omfattande hon påverkades av makens sjukdom. Hur hon som anhörig hela tiden fick anpassa sig efter makens behov och följderna av hans så snabbt utvecklade och dödliga demenssjukdom.

Författaren heter Rebecka Gräsman.

Boken är utgiven på Vulkan förlag våren 2020.

Omslaget har Rebecka fotograferat och monterat själv. Fotografi är en av hennes största intressen.

Boken är i storpocket och har 342 sidor.

Det går att köpa boken på till exempel
Bokus och Adlibris.

Den lite överraskande titeln är ett citat från vad en i personalen sa till Rebecka, när maken till slut blev placerad på ett särskilt boende. När man läser boken förstår man hur hon menade.

Mot min vana har jag vikt hundöron på ett tjugotal ställen i boken. Det är stycken som berört mig särskilt mycket, delvis för att jag själv har en make på särskilt boende. Jag känner igen en hel del även om jag har sluppit uppleva annat. Sjukdomen Rebeckas make led av har likheter med parkinsons sjukdom. Ett symptom de har gemensamt är att luktsinnet blir allt sämre, för att till slut verka försvinna helt. En följd av detta är att den sjuke inte märker att hen luktar illa på grund av bristande personlig hygien. När demensen leder till att den sjuke inte klarar av att sköta sig själv påverkas förstås äktenskapet. Rebecka kan inte längre känna samma respekt som tidigare, hon skriver:
Vårt förhållande har ändrats från att vara ömsesidigt, till att alltmer bli ett ojämnt omhändertagande ...
Den fysiska attraktionen försvinner, kvar finns bara känslor som "ömhet och en omhändertagande kärlek."
Kan man känna sexuell dragning till en person som kissar och bajsar på sig då och då? Till någon som luktar urin och avföring och är allmänt otvättad?
Rebecka kämpar på, försöker låta maken sköta sig själv och utföra enklare sysslor så långt det är möjligt. Allt eftersom tiden går får hon ändå ta över mer och mer. Flera gånger om dagen får hon ta fram skurhinken när maken inte hinner fram till toaletten. När han tvingas börja med blöjor hamnar de använda blöjorna lite varstans. Det blir mycket skrivet om kiss och bajs i boken. Som läsare förstår man inte hur Rebecka orkade så länge. Hon skriver:
Att klara sig själv så långt som möjligt är en mänsklig rättighet som jag måste låta honom ha kvar. Om jag tar över allt så tar jag också ifrån honom den sista gnuttan av värdighet. 
Det blir många känslor som fyller en anhörig i fall som detta. Ständigt dåligt samvete slåss mot ilska och besvikelse över hur livet har blivit. Sorg och medkänsla blandas med frustration och otålighet.
Man står ut, i många fall av plikt och ansvarskänsla mer än av kärlek.

Rebecka beskriver också deras erfarenheter av sjukvården och kommunens resurser, det finns exempel på såväl oförståelse och brister som ovärderligt stöd och praktisk hjälp. Till slut får hon ändå ge upp och lämna över ansvaret till kommunen, maken placeras på ett hem, ett boende med ständig tillgång på personal. Där blir han kvar fram till sin död.

Det finns så mycket mer jag skulle vilja ta upp, men detta får räcka. Jag tycker att boken är oerhört läsvärd, inte bara för anhöriga och de som jobbar inom vård och omsorg. Man kan läsa den som en roman, texten flyter på och man fängslas av handlingen. Den ger en inblick i hur livet plötsligt kan ta en helt oväntad vändning från jämvikt och vardag till katastrof och en daglig kamp för att orka. Rebecka tog sig igenom, men hon lade inte bara allt detta bakom sig, utan har nu delat med sig av sina erfarenheter på ett mycket öppet och ärligt vis, utan att framhäva sig själv eller försköna något.

Jag kan verkligen mycket varmt rekommendera hennes bok!

torsdag 2 april 2020

Plötsligt är allt helt annorlunda ...

Jag gick i pension för en månad sedan, ungefär samtidigt som pandemin fick ordentligt fäste i Sverige. Mitt liv har förändrats dubbelt upp. Tänker att jag ändå har det väldigt bra, behöver inte känna efter om jag är frisk nog att åka till ett arbete samtidigt som jag lätt kunnat byta mina arbetstimmar (halvtid) mot min hobby, skrivandet. Jag bor på landet, behöver inte utnyttja allmänna kommunikationsmedel, är i god kondition tack vare mina hundar och har inga "underliggande sjukdomar".
Jag tycker jag borde överleva en infektion med covid-19.

Men alla har vi väl någon/några vi oroar oss för, anhöriga, vänner, arbetskamrater. Risken att själv bli smittad är inget man kan nonchalera bara för att man tror man är frisk nog att överleva, man kan ju råka sprida smittan vidare!

Nåväl, detta är en bokblogg, den ska inte handla om allmänna livsfrågor eller ens om det vi alla lägger så mycket uppmärksamhet på, den pågående pandemin. Jag tänkte skriva några rader om mitt pågående skrivande.

Bakom mig har jag nu fem böcker. Det är inte många om man tex jämför med Kim K Kimselius, men tillräckligt för att jag nu ska ha kommit fram till en hyfsad uppläggning av mitt författande. Att ha tid att skriva är förstås en grundförutsättning, eller snarare - att ta sig tid. Ju längre uppehåll desto svårare komma igång igen. Jag har lärt mig betydelsen av ordet "prokrastinering":
Prokrastinering eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser (Wikipedia)
Men i och med min pensionering kom jag igång igen på allvar. Lägger 2-3 timmar om dagen på mitt bokmanus nu, ett manus jag påbörjade för flera år sedan men först nu i vinter känt mig lockad att fortsätta med. Jag är därför tillbaka i min gamla stil där huvuddelen av karaktärerna är unga människor typ runt tjugo. I förra boken (De svarta tornen) presenterade jag ju ett gäng äldre huvudkaraktärer. Det var roligt att under skrivandet lära känna dessa och uppskattat av vissa (äldre) läsare!

Det som fick mig att börja med just detta manus igen är idén att låna över ett par av karaktärerna (inte de gamla dock) från förra boken, ett par jag inte känt mig färdig med. Nu, när jag snart skrivit 200 A5-sidor är det dags att foga in dem i handlingen. Spännande!

I mina första böcker hade jag som stöd knappt mer än en lista på karaktärerna som jag fyllde i allt eftersom jag skapade dem. Nu har jag flera dokument vid sidan av huvudmanuset. Nämligen:

  • Fortfarande en lista på personer (både två- och fyrbenta). Jag gör det enkelt för mig, kopierar beskrivningarna ur manuset på deras utseende mm viktigt och lägger in efter namnet. Det blir en bra bas till vilken jag sen kan lägga till extra uppgifter.
  • En kapitelförteckning. Väldigt praktiskt, inte minst när man vill gå tillbaka till en särskild händelse och se vad man har skrivit där. Jag radar upp kapitlen allt eftersom de påbörjas, eller kanske nåt kapitel i förväg. Med kursiv stil skriver jag vad jag tänkt ska hända, sen med vanlig stil vad det blev. Inte alltid samma sak!
  • Ett dokument för mina tankar och idéer, sånt jag kommit på under bilfärder och hundpromenader och sedan skyndat mig skriva ner när jag kommit hem. Där finns en hel del som aldrig fått hända. Genom att stryka texten eller på annat sätt markera kan det ändå få stå kvar. Jag kallar detta dokument för tanketrådar.
  • En punktlista för Obs - att ändra/kolla vid redigering. Denna har jag helt nyligen kompletterat genom att via Granska/Ny kommentar lägga in frågor i marginalen direkt i manuset, när jag vid tillfälle måste kolla något. Den senaste gällde tex vad en av personerna egentligen hade på sig för kläder. En annan att kolla om natthimlen ser helt svart ut i en storstad, dvs så man inte ser stjärnorna, eller är den tvärtom så ljus (upplyst) att det är därför de inte syns.
  • Ett dokument har jag för datum och tider. Inte minst årstid-rimligt väder etc, men också detaljer som att allt startar på en lördag fm. Detta använder jag lite för lite känner jag, men är väldigt tacksam att det finns när jag plötsligt inte har koll längre.
  • När manuset är färdigt ska det sättas. Tydligen försvinner då all kursivering. Jag gör inte detta själv och har nu kommit på att det kanske skulle underlätta om jag har ett dokument där jag klistrat in alla ord och meningar som jag kursiverat. Det blir också bra när jag ska slutgiltigt bestämma mig för vad som faktiskt ska vara i kursiv stil, så det blir konsekvent. Det där med tankar tex. Det finns ju liksom två typer av tankar. Jämför: "Om jag bara hade tagit med mig mobilen!" tänkte hon. Med: Om hon bara hade tagit med sig mobilen, tänkte hon.
Jag har också ett par-tre gamla dokument som jag inte rört sen 2017 då jag påbörjade denna bokidé. Kul att ha kvar för att kunna läsa hur jag tänkte från början.

Jaha, detta var väl vad jag hade tänkt skriva idag. Har lite dåligt samvete för att jag inte uppdaterat de andra flikarna i bloggen men det får bli en annan gång. Nu ska jag gå en runda i huset, mata fiskarna, sträcka på nacken. Sen sätta tiduret på 60 minuter och kasta mig över skrivandet igen!


måndag 17 februari 2020

De svarta tornen - ännu en recension ...

Det är alltid lika roligt att få goda omdömen på det man har åstadkommit. I mitt fall en femte bok. Antalet böcker jag gett ut börjar bli så många nu att jag får tänka efter någon sekund för att minnas vilken i ordningen det är. Där ligger jag lååångt efter Kim M Kimselius som nog får tänka efter rätt många sekunder, kanske minuter, för att minnas hur många böcker hon har producerat genom åren ...

Kim har nu i alla fall läst De svarta tornen och skrivit ett mycket uppskattande blogginlägg, jag lägger en länk här. Det är sådana här kommentarer som sporrar en att fortsätta skriva. För mig är författandet bara en hobby, jag skulle kunna sluta bums. Men det vore trist att inte ha sitt manus att gå till när det finns tid över, när det kliar i fingrarna och det mentala förrådet är fullt. Med det sista menar jag när man har tänkt ut så mycket om vad som ska hända i boken att man börjar glömma vad man skrivit och vad som bara är funderingar.

Ute stormar det, träden vajar vilt fram och åter, grankransen från i julas krafsar på köksdörren och vill in och enstaka välfödda regndroppar slår sig platta mot rutan. Idealiskt tillfälle att skriva, men istället har jag "lovat" hundarna att jag ska gå en runda med dem. Hoppeligen ramlar inga trädtoppar i huvudet på oss.

Mycket av vad man tar sig för är ju en fråga om prioritering och som eventuella läsare av min blogg har märkt, är bloggskrivande inte något jag lägger särskilt mycket tid på. Detta får räcka för idag. Hejdå till nästa gång!