lördag 15 juli 2017

En sönderhackad natt

Blir någon sorts novell idag, hämtad ur verkligheten.

Maken väcker henne vid två. Behöver gå på toaletten.
   – Jamen, du var ju på toa för mindre än två timmar sen, svarar hon i ett svagt hopp om att han ska ändra sig. La sig själv vid midnatt – efter att ha gett maken hans första nattdos av Madopark – och fick nu kämpa sig upp ur djupaste sömn.
   – Har redan kissat… stor pöl på golvet, uppfattar hon bland mer ohörbart mummel.
   Hon trycker ner ett stönande och kravlar sig upp ur sängen, vacklar över golvet. Stirrar på den svarta gummimattan nedanför makens säng. Den ser torr ut.
   – Ingen fara, säger hon lättad, du har sett i syne. Böjer sig sedan fram och känner på hans blöja. Tjock och tung…
   Hon biter ihop, sträcker sig efter kontrollen till sängen och börjar fälla upp huvudändan. Slutar först när maken stönar sitt rygg-stön. Detta läge underlättar för att nu få honom i sittande ställning. Eller halvsittande… Placerar hans händer på rollatorns handtag. Som vanligt är frustration och ilska en hjälp för att orka ge honom den lyfthjälp han behöver för att komma på fötter. En blick på sängen säger henne att hon haft tur – även där är det torrt.
   Stöttande går hon bakom maken medan han med parkinsonkorta steg börjar den korta promenaden mot toaletten ute i hallen. Redan efter kröken runt sänggaveln börjar han säcka ihop. Hon sträcker sig efter rullstolen som står strategiskt placerad. Förlorar ett par sekunder på att slänga på en tygblöja för att hjälpligt skydda kudden mot kissig blöja. Det är två sekunder för länge. Maken sätter sig, hamnar allra ytterst på rullstolen. Maktlös ser hon honom lååångsamt segna ned på golvet.
   När maken hamnar på golvet – vilket sker flera gånger per dygn – påbörjas en för henne väl inövad rutin, men som för maken verkar ny varje gång. Hon instruerar honom och han lyder så gott han orkar. Börjar med att få honom på alla fyra. Där kan hon nattetid inte vara till mycket hjälp eftersom blöjan (som är det enda han har på sig på natten) inte håller att dra i. När han till slut står på knäna får han börja klättra med händerna på den låsta rollatorn. Och dra sig upp på fötter.
   Denna gång är hon snabbare och får in rullstolen under rumpan. Backar in honom på toaletten. Flyttar i flera moment över honom till toalettstolen och drar ner blöjan.
   – Så där ja. Kissa nu mer om du kan, säger hon. Sätter på kranen för att få varmt vatten men stänger av igen. Orkar inte spola av honom. Istället byter hon bara den kissiga blöjbyxan mot en ny när han säger att han inte kan kissa mer. Tänker att de kunde ha nöjt sig med att byta i sängen… Ger honom en tablett av hans så viktiga Madopark.

Tjugo i tre är de tillbaka i sina sängar. Hon kämpar med att somna, har fått allt svårare att somna om av någon anledning. Till slut somnade hon tydligen för hon sover tungt igen när maken på nytt slår larm strax före fem. Denna gång har hon inte samma ”tur”. Blött i sängen också, inte alltid som blöjan sluter tätt. Samma procedur fast utan fall, tar rullstolen med en gång. Medan maken sitter på toa bäddar hon rent. Slänger det kissiga i tvättmaskinen.

Så där halv sex nåt ligger de igen. Klockan sju ringer medicinkarusellen, då ska maken ha sin första dagsdos av Madopark. Otroligt nog är blöjan återigen kissig! Och sängen! Detta är inte normalt, om man nu kan tala om normalt i ett sjukdomsförlopp som hela tiden utvecklas på fel håll. Har han urinvägsinfektion? Ska hon öka Vesicaredosen? Det är en vecka nu som han 1-2 gånger per dygn inte hunnit till toan. Men tre gånger på raken och så tätt! Hon tvingar sig att tänka ut en lösning. Vill inte åka till akuten (lördag idag), inte maken heller. Urinprov behövs i vilket fall. Hon tar fram en dos tålamod från någon djup källa.
   – Vi får ta och duscha stjärten på dig så vi kan få ett rent kissprov, säger hon. Sätter på kranen på varmvatten. Kör ut rullstolen för att få plats. Maken får dra sig upp på fötter genom att ta tag i ett av flera handtag de har i sitt nyligen anpassningsombyggda dusch- och toalettrum. Men när han ska svänga runt för att stå över duschavloppet lossar hon hans grepp i handtaget lite för bryskt; de överraskas båda när han tappar balansen och han sätter sig tungt på ändan på golvet.
   Flera minuters jobb för att få honom på alla fyra. Tvättar honom noggrant i skrevet i det läget. Blött överallt. Stor halkrisk. Hm. Hon lyfter in duschstolen bredvid honom. Får på något otroligt vis upp honom i den. Duschar hela honom inklusive håret när de nu ändå är blöta.

När maken återigen ligger i sängen (som hon på nytt bäddat rent) har hon tänkt klart. Tejpar med hans godkännande fast en plastpåse på snoppen med bred kirurgtejp. Smörjer de röda ljumskarna med zinkpasta. På med blöja, och kalsonger ovanpå den för bättre tätning. Stoppar om honom med täcke eftersom han vill fortsätta sova. Klockan är nu åtta. Hon lägger sig också, men kan inte somna om fast hon är så himla trött. Dessutom är hundarna oroliga. Går upp igen. Släpper ut hundarna i trädgården. Hämtar tidningen. Äter frukost.

Klockan nio är det medicindags igen så hon väcker maken. Två matskedar tabletter… Det är lördag och ingen hemtjänst så hon får göra allt själv. Klär honom. Han får frukost. Gröt som hon får mata i honom. Svårt eftersom han hänger långt ner över tallriken. Vissa morgnar äter han i alla fall en del själv, inte idag. Jobbig natt för honom också. Tandborstning. Tillbaka i sängen som hon nu lagt överkast på. Hon går en sväng med hundarna.

Klockan elva piper karusellen igen. Madopark bara nu. Men hon reagerar för långsamt, ropar bara att jag kommer snart. När hon sedan gör det ligger maken på golvet, hamnat där när han varit på väg efter vattenglaset som står på soffbordet. Upp igen. Kiss i blöjan. In på toa. Plastpåsen tom, ser fuktig ut bara, har det läckt tillbaka när han legat? Byter blöja. Tillbaka i sängen efter en kort runda i köket där han bara suttit och hängt. Sätter igång daisyspelaren med hans ljudbok, vilken han antagligen kommer somna ifrån.

Hon har börjat gruva sig för nätterna. Vissa nätter är värre än andra, men inga nätter är bra nätter. Bara de nätter som maken är på korttidsboende. Maken behöver ha Madopark två gånger under natten. Och toalettbesök blir det minst två gånger, ofta kan detta förstås kombineras. Men utöver detta går han ibland upp själv, vill ha chokladbitar eller blanda chokladdryck eller vill kolla om hon är i köket eller har nån annan anledning hon inte kan ana. Hon kan se spåren  i tända lampor och spilld choklad. Ibland vaknar hon, ibland klarar han sig tillbaka utan att väcka henne. Ibland hamnar han på golvet och ropar på hjälp. Det är så märkligt detta att han ibland går rätt obehindrat, ibland är som förlamad i benen.

Så kan det vara att leva med en parkinsonsjuk äkta make.Får man sova tre timmar i sträck är det en hyfsad natt. Detta kan inte vara hälsosamt, tänker hon för ettusenfemtielfte gången.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar