söndag 11 juni 2017

En liten bok att älska: Fredrik Backmans korta roman med sin långa titel

Jag tycker väldigt mycket om Fredrik Backmans böcker och har läst allihop. I februari skrev jag om hans då senaste bok, Björnstad. Inledde den recensionen så här:
Fredrik Backman är en av mina favoritförfattare. Han har skrivit flera verkliga bokpärlor, och då tänker jag inte i första hand på En man som heter Ove. Ännu mer tyckte jag om hans Mormor hälsar och säger förlåt. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Mer mysig än gripande var Britt-Marie var här. Björnstad hade jag först inte tänkt läsa eftersom den beskrivits som en rätt mörk bok. Men jag ändrade mig och det är jag glad för. Det är svårt, verkligen jätteknepigt att inte gilla även denna bok.
Björnstad får en uppföljare i höst, kan man läsa på Fredrik Backmans blogg. Han skriver:
I slutet av augusti ger jag ut uppföljaren. Den kommer heta ”Vi mot er” och utspelar sig under halvåret efter ”Björnstad”. Rättigheterna till böckerna har blivit upplockade av ett produktionsbolag som heter Filmance, och mycket kan förstås hända när det gäller såna där saker för det är många händer och viljor inblandade, men om allt går som det är tänkt så blir det en tv-serie av det här så småningom.
Nu har jag fått Fredriks kortroman Och varje morgon blir vägen hem längre och längre i min hand som recensionsexemplar. Har läst den två gånger, det tar inte lång tid för det är bara 86 sidor. I sin första version låg den som novell på Fredriks blogg, innan han beslöt sig för att ge ut den som bok. Det förtjänas att påpekas att alla intäkter från bokförsäljningen doneras till Hjärnfonden.


Från baksidan på boken hämtar jag dessa rader:
Noah och hans farfar sitter på en bänk vid ett litet torg och pratar om matematik och livet. Allt är som vanligt, men samtidigt är ingenting det, för torget blir mindre och mindre och farfars minnen blir svårare och svårare för den gamle mannen att nå.
Det här är en bok om stora rädslor. Om att älska och att sörja, om det obegripliga i hjärnans sjukdomar och det obarmhärtiga i att bli tvungen att säga adjö till någon som fortfarande är här.
Det här är ingen vanlig roman, jag vet inte vad det är egentligen. Men texten är så fin, så klok, så vacker och sätter igång så många tankar och varma känslor, att den är som ett konstverk. Önskar att jag kunde göra om den till tavla och hänga på väggen för att varje dag betrakta den och upptäcka nya underbara detaljer.

Istället för att skriva om texten skulle jag vilja lägga in några citat. Jag har strukit för så många rader ... men jag får begränsa mig till dessa:

- Berätta om skolan Noahnoah, ber den gamle mannen. Han vill alltid veta allt om skolan, men inte som andra vuxna, som vill veta om Noah sköter sig. Farfar vill veta om skolan sköter sig. Det gör den nästan aldrig.
- Vår lärare tvingade oss att skriva en berättelse om vad vi vill bli när vi blir stora, berättar Noah.
- Vad skrev du?
- Jag skrev att jag ville koncentrera mig på att vara liten först.
- Det är ett mycket bra svar.
- Eller hur? Jag vill hellre bli gammal än vuxen. Alla vuxna är arga, det är bara barn och gamla som skrattar.
- Skrev du det?
- Ja.
- Vad sa din lärare?
- Att jag inte förstått uppgiften.
- Och vad sa du?
- Jag sa att hon inte förstått svaret.
***
- Mina minnen rinner ifrån mig, käraste, som när man försöker lyfta olja ur vatten. Jag läser ständigt en bok med en saknad sida, och det är alltid den viktigaste sidan.
***
- Jag saknar gryningen. Hur den stod och stampade vid slutet av vattnet, alltmer frustande och otåligt, tills solen inte gick att hålla i sin fålla. Hur den sprakade hela vägen över sjön, nådde stenarna vid bryggan och steg i land, la sin varma hand i vår trädgård, hällde varsamt ljus i vårt hus, lät oss sparka av oss täcket och börja dagen.
***
- Hur blev du kär i henne, frågar pojken. Farfars händer landar med en handflata på sitt eget knä och en på pojkens.
- Hon gick vilse i mitt hjärta, tror jag. Hittade inte ut. Din farmor hade alltid väldigt dåligt lokalsinne. Hon kunde gå vilse i en rulltrappa.
Sedan kommer hans skratt, knastrande och poppande som om det är rök från torr ved i hans mage. Han lägger sin arm om pojken.
- Aldrig i mitt liv har jag frågat mig hur jag blev kär i henne, Noahnoah. Bara det omvända.

Den som skriver så som Fredrik Backman måste vara en bra människa förutom en suverän författare. Han har så mycket empati, fantasi och inlevelseförmåga. Och jag avundas honom hans konstnärliga hantering av vårt svenska språk. Det lilla formatet passar bra och illustrationerna gör den ännu mer njutbar. Tycker mycket om framsidan också.

Boken Och varje morgon blir vägen hem längre och längre borde användas som kurslitteratur för alla som ska jobba inom sjukvården, åldringsvården och hemtjänsten. Men även alla andra kan ha stort utbyte av att läsa den. Inte minst de av oss som har anhöriga med demenssjukdomar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar