lördag 21 januari 2017

Nu ser man hästen på Sonfjället

Det finns faktiskt annan litteratur än fantasygenren som är läsbar, tro't eller ej! Här kommer en liten recension som exempel på något helt annat. Att jag fastnade för just denna bok beror på att det förekommer veterinärer i den. Mitt eget yrke alltså. Så inte konstigt att jag blev nyfiken! Och så titeln, den är ju rätt originell, eller hur?

Titel: Nu ser man hästen på Sonfjället
Författare: Jannike Lundgren.
Förlag: Black Islands Books
Omslag: Stig Ahlstrand
Tryckår: 2016
Antal sidor: 136 - inte så tjock alltså
Boken är Jannike Lundgrens debutroman.
Hon jobbar till vardags på Piteå stadsbibliotek.
Boken kan köpas bl.a. på Bokus och Adlibris,


Handlingen som den beskrivs på bokens baksida:
Ellen har fått jobb på en veterinärstation i ett litet samhälle i Härjedalen.Hon är inbunden och blyg, men hon älskar djur och anstränger sig för att passa in. "Djur får mig att känna mig lugn och accepterad. Till skillnad från människor som bara får mig att känna mig dum och otillräcklig."
Men snart börjar saker skava. Hur behandlar vi djur egentligen? Varför gör vi så stor skillnad på dem?
Nu ser man hästen på Sonfjället utspelar sig mellan frihet och längtan. Det är en roman om livet, rädslor och att försöka hitta sin plats. Men mest av allt handlar den kanske om djur och natur, om kärleken till allt levande och allt som finns omkring oss.
Boken är inbunden, vilket jag egentligen föredrar framför mjukband. Den är skriven i jag-form, i en dagboksliknande stil. De olika kapitlen börjar med olika litterära citat. Mellan styckena i texten förekommer en mycket liten figur som jag tror ska föreställa en mygga. Lite ovanligt!  Hästar förekommer det knappt, däremot gott om hundar, katter och lantbruksdjur.

Det som utmärker denna bok är två teman tycker jag. För det första är det en beskrivning av en ung flickas försök att anpassa sig till samhällets villkor, medmänniskor och arbete. Hon är känslig och reflekterande, sårbar och osäker. Och framför allt smärtsamt ensam. Men det ljusnar för henne på slutet kan jag väl få avslöja.

Det andra temat är kontrasten mellan hur vi behandlar våra älskade sällskapsdjur jämfört med de djur vi föder upp för vårt eget välbefinnande, för att få kött, ägg och mjölk på våra matbord. Författaren lyckas verkligen bra med detta. Jag skulle nästan kunna tänka mig bli vegetarian efter att ha sett saken genom veterinärassistenten Ellens ögon.

Omslaget tycker jag mycket om, möjligen är färgerna lite för bleka och motivet lite för vagt för att lätt fånga nya läsare. Men jag hoppas att boken får många läsare, det är den värd! Som veterinär är jag nöjd med att Ellens veterinära arbetskamrater beskrivs utan negativ kritik, tvärtom känner man sympati även för dem. Och rent fackmässigt är det okej, utom på en punkt: Vaccineringar av hundar och katter görs under huden, inte i lårmuskulaturen ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar