tisdag 18 oktober 2016

Novelltävlande ... eller inte?

När Astrid skulle tävla i novellskrivning


En efter en droppar de tävlande in i skrivsalen, Astrid blandar sig med dem. Hon känner pulsen stiga, hjärtat dunkar mot bröstkorgen. Skrivsal förresten. Det kan man knappast kalla det. Rummet är stort som en sal men har normal takhöjd och istället för likadana skrivplatser är möblemanget verkligen udda. Olika sorters bord, både höga bänkar och låga som soffbord. Uppfällbara trästolar såväl som bänkar och fåtöljer.
Hon ser en ledig plats nära sig mellan två unga tjejer som tycks känna varandra. Varför har de inte satt sig tätare på den smala bänken? 
   Hon klämmer sig förbi den yttersta och slår sig ner. Ser sig omkring efter papper, nog ingår väl skrivmaterial i tävlingen?
   Det verkar inte så! Personerna omkring henne sitter redan fullt upptagna vid olika sorters skrivblock. Små anteckningsblock såväl som stora kollegieblock. Inga datorer förstås, de är inte tillåtna. Ett par bord längre bort får hon syn på sin dotter Caroline, javisst ja, hon skulle också delta. Astrid skruvar sig upp från sin trånga plats, tar sig fram till dottern, böjer sig fram förbi ett par ivrigt skrivande tjejer – vänner till dottern kanske – och viskar högt:
   ”Kan du låna mig lite papper?”
   Dottern svarar inte, möter inte ens hennes blick, så upptagen är hon, men hon skjuter fram en tunn pärm. Astrid drar den till sig. Istället för tomma sidor möts hon av diverse skoluppgifter. Bläddrar raskt framåt, kanske de tomma finns på slutet. Men nej då, inga tomma sidor alls! Nöden har ingen lag. Hon väljer ut tre sidor med någon sorts serierutor på, baksidorna är tomma. Hon tar ut dem och lämnar tillbaka pärmen.         Förhoppningsvis räcker det med tre.
   På nytt ser hon sig om efter en ledig plats. Där borta sitter minsann hennes svåger! Inte visste hon att Stefan ägnade sig åt skrivande, det har han aldrig berättat. Men han skriver lika intensivt som alla andra nu. Astrid hittar en plats och sätter sig. Vad var det nu det stod i tävlingsreglerna, visst var det max 300 ord? 300 ord är en baggis, det vet hon, men är osäker på hur lång tid de har på sig.
   Tävlingsreglerna, de måste ju bara finnas här någonstans. En klunga personer står borta vid ett lägre bord med ryggarna mot henne, där kanske! Hon knuffar sig ut och skyndar dit. Tränger sig in mellan två okända, ouppfostrat men här gäller inget normalt hyfs, det är ju tävling! Men på bordet ser hon inte några ark med regler, som de hon minns fick henne att nappa, var det i en tidningsannons? Hon har glömt … Här finns bara ett antal visitkortliknande smålappar i prydliga högar.
   ”Vet du var tävlingsreglerna finns?” väser hon till personen intill – det råder bibliotekstystnad i salen.
   Personen pekar på en hög med kort. Astrid tar ett. Jo, faktiskt står det Regler med liten text. 300 ord stämmer. Tid 10-13. Det blir 100 ord i timmen, lätt som en plätt! Hon sneglar inte på klockan, det är gott om tid kvar.
   Hon finner sig en ny plats, den gamla är redan upptagen. Bordsytan är kladdig, är det grötrester? Hon brer ut seriesidorna och försöker undvika kladdet. Ser sig om efter pennor. Men inte ens det bjuder man på! Nog kunde man väl ha hittat någon sponsor som kunde skänkt lite reklampennor. Dåligt!
   Tur att hon tog med sig handväskan in, där finner hon en gamma kulspetspenna som sett sina bästa dagar.
   Nu ska här skrivas! Hon tar det första arket och river det uppifrån och ned i smala remsor. Gör samma sak med de två andra. Så där ja. Nu ser det genast mer ut! På den första pappersremsan skriver hon När. Hoppsan, mer ryms inte på den raden! På nästa remsa skriver hon Astrid. Fullt. Skulle är det enda hon får plats med på remsa tre. Det var visst inte alls någon bra idé att riva sönder pappersarken. Och vad ska Caroline säga när hon upptäcker att mamma sabbat hennes serier? Hon suckar frustrerat.
   Stressen börjar så smått smyga sig på, men ännu är det gott om tid.
   Men titta! Där borta vid dörren ut står en person som måste höra till personalen. Någon sorts vakt. Mumlande ursäkter tar hon sig ut i gången, skyndar fram till honom.
”Har du möjligen lite papper jag skulle kunna få? Jag trodde det ingick i tävlingen.”
Mannen ler vänligt, bjuder in henne i ett angränsande kontorsliknande rum. Börjar leta.
   ”Tyvärr verkar vi inte ha några papper, allt är ju digitaliserat numera”, säger han beklagande. Från en låda drar han fram någon sorts nät. ”Det här vet jag att kollegorna skriver på ibland”, ler han, håller fram en härva. Astrid tar tvekande emot. Hon borde haft en tuschpenna, tänker hon.
   Snart har hon hittat en ny skrivplats. Bordet är alldeles för högt jämfört med stolen. Men men, sådana bagateller kan inte stoppa henne! Hon försöker skriva med sin usla penna på det visserligen täta nätet men det har ändå för många hål som pennspetsen fastnar i. Hon tar mod till sig och ber om hjälp från personen intill. Får några sidor anteckningspapper, helt tomma.
   Nu äntligen! Hon börjar om: När Astrid skulle tävla. Fasen också! Nu ger pennan upp!
   Hon lutar sig fram över bordet mot tjejen mitt emot. Bordskanten på det för höga bordet skär in i bröstkorgen på ett obehagligt vis.
   ”Kan du möjligen låna mig en penna?” viskar hon och ler ödmjukt. Det är ju en tävlingsmotståndare hon ber om hjälp. Men tjejen öppnar snällt sitt pennfack – ett sådant där platt med dragkedja runtom – väljer ut en penna på måfå och skjuter fram till Astrid utan att släppa blicken från sitt eget papper.
   Astrid tar upp pennan och synar den. En blyertspenna. Det är okej i och för sig. Men detta är en sådan där stiftpenna! Som hon avskyr!
   Hon sätter spetsen till det tomma arket och skriver: När Astrid skulle tävla i. När hon ska sätta dit pricken över i-et, går spetsen av … Precis som det alltid gör förr eller senare, antagligen trycker hon för hårt.
   Men nu är det något annat som fångar hennes uppmärksamhet. En liten grabb, max fyra-fem år, kommer in någonstans ifrån, efter sig släpar han en trädgårdsslang. Vattnet smårinner ur munstycket han håller i handen, direkt ner på golvet. Han styr kosan mot en grupp gröna växter i ett hörn. Ingen annan verkar bry sig.
   Nu kan Astrid inte hejda sig – hon kastar en blick på klockan. Drygt halv ett! Mindre än en halvtimme kvar. Och hon har inte ens fått till rubriken ännu! Men texten finns färdig och klar i hennes hjärna, bara hon får vara ifred en liten stund.
   Men hon lyckas inte strunta i grabben med sitt vattenslaskande. Det går ju inte an att han blöter ner så på golvet, det kan ju bli vattenskador! Folk kan halka i vattnet och göra sig illa! Någon personal syns inte till, ingen förälder heller. Antagligen är det samma person – någon har tagit med sig sitt barn till jobbet.
   Med en irriterad suck hoppar hon upp, klämmer sig ut från sin trånga plats vid det för höga bordet och småspringer bort till pojken. Hjälper honom vattna medan hon förmanar honom att inte spilla på golvet.
   När hon är tillbaka igen och har tryckt fram ett nytt stift är klockan nio minuter i ett. Otroligt… Hon biter sig i läppen, blir andfådd av stress. Anstränger sig att inte trycka för hårt.
När Astrid skulle tävla i novellskrivning
   Där satt det! Rubriken klar! Hon sätter pennspetsen i början av första raden beredd att låta den färdiga novellen flöda över till papperet.
   Då ringer det någonstans. Alla omkring henne rätar på sig, man lägger ifrån sig pennorna. Belåtna leenden omkring henne medan klockan skräller utan uppehåll.
   Astrid öppnar ögonen, sträcker ut handen och stänger hårdhänt av den usla väckarklockan. Fortfarande slår hjärtat för snabbt och stressen rusar i kroppen.
   ”Tusan också att jag inte hann skriva klart!” muttrar hon.
   Sedan vaknar hon på allvar. Stirrar upp i taket medan drömmen spelas upp i hennes inre. Så ofattbart klar fortfarande! Hon spritter upp ur sängen, klarvaken nu. Måste få skriva ner den innan den försvinner! Det kommer bli en av hennes få noveller, kanske ett bidrag till någon kommande novelltävling?
   När hon en knapp timme senare är klar kollar hon antalet ord. Långt över trehundra! 1392 ord blev det.

Katter bekymrar sig inte över novellskrivande ...


2 kommentarer:

  1. Hahaha.Tja. Det var ju oxå en liten historia. Nästan så jag oxå fick lite hjärtklappning =)

    SvaraRadera
  2. Kan fortfarande tydligt minnas hur jag försökte skriva på de där konstiga näten... =0

    SvaraRadera