söndag 23 oktober 2016

Att leva i sin bok

Någonstans läste jag denna formulering: jag lever i min bok. Kan ha varit i tidskriften Skriva. Det är en utmärkt tidning, som just nu har ett fint kampanjerbjudande, ett helt år för bara 249 kr. Det låter prisvärt. Gratis tips!

Men för att återgå till ämnet, vilket var detta med hur man förhåller sig till sin bok. Med bok menar jag då det manus som man som författare arbetar på för tillfället. Som förhoppningsvis så småningom ska bli en bok. Och med författare avser jag den som har målet att få ihop en läsvärd berättelse. Jag vet ju inte hur det är för andra (utom då för de författarvänner jag har som jag diskuterar sånt här med), men själv tycker jag rubriken stämmer väldigt bra.

Jag lever i min bok ... Javisst gör jag det! Alltså inte bara när jag skriver på den. Betydligt mer tid går åt till att tänka på den. Jag vill lära känna huvudkaraktärerna, få klart för mig vilka goda och dåliga egenskaper de har. Lite grann skriver jag upp i ett eget dokument, inte minst hur de ser ut. Där är det enklast att bara kopiera de rader i manuset där jag beskriver utseendet och föra in under respektive person. Inte så sällan förändras min syn på deras inre egenskaper under arbetets gång, särskilt i de inledande kapitlen. Jag kan upptäcka att mina första "penseldrag" inte håller. Kanske blir det för vackert, kanske måste jag kladda dit en missprydande brist, lite avundsjuka eller snålhet, dåligt humör eller långsinthet.

Men ibland är det tvärtom, Den person jag har utsett till skurk kanske visar sig ha dolda goda sidor. Jag har inte full kontroll får jag erkänna. De lever lite sina egna liv efter egen vilja. Vilket gör det så givande och roligt att skriva!

Sedan har vi miljöerna. Det tar tid att tänka ut hur det ser ut där personerna vistas. Ibland hittar jag på helt nytt. Gäller det bostäder kanske jag ritar upp en enkel skiss för att se att det blir trovärdigt. Får det plats ett badrum på baksidan eller blir trappan till andra våningen i vägen? Var ska fönstren sitta så det ändå blir plats för bokhyllor. Ska det finnas möjlighet att elda? Öppen spis och/eller köksspis? Ibland kan jag återanvända en uppdiktad miljö/bostad från en tidigare bok. Eller kanske från verkligheten. I min senaste bok lånade jag utseendet på en lägenhet från en släktings bostad. Mycket bekvämt!

Redan från början måste det vara klart (för mig själv) vilken standard personerna har, hur modernt det ska få vara. Finns det el? Bilar? Mobiler? Eller förflyttar de sig med hästar och tar kontakt med tankeöverföring eller brevduvor? Man kan ju inte ändra sig mitt i boken ... såvida man inte hoppar till en annan värld. Vilket jag ju älskar att ha med i handlingen, det vet alla som läst mina böcker! För läsarna behöver inte allt vara klart redan från början, man kan med fördel smyga in överraskande detaljer allt eftersom. Kanske finns det teknik som ännu inte har uppfunnits hos oss. Kanske är det vanligt med mentala krafter, som att skapa eld utan verktyg.

Problemet vad gäller miljöbeskrivningar är att ta med lagom mycket. Alltför ingående beskrivningar blir tråkiga, det kommer läsarna att hoppa över, eller i alla fall skumläsa. Men för lite är inte heller bra. Jag har just lyssnat klart på del tre i en ungdomsserie där det inte framgår på vilken nivå samhället ligger. Det nämns till exempel att någon ska ta ett varmt bad, men inte hur vattnet värms upp. Eller hur varmvattnet transporteras till badet. Faktiskt oklart om det finns el eller inte. Men vid ett tillfälle kokas det tevatten på vedspis... Sådant kan irritera mig, särskilt om jag föreställer mig att det funkar på ett visst sätt för att senare behöva ändra totalt på den bilden.

Men handlingen då, är inte den det allra viktigaste? På sätt och vis är den väl det, men med handlingen är det så för mig att den kommer allra sist. Efter det att jag tänkt ut karaktärerna och miljöerna och möjligen i mycket stora drag vad som ska vara den röda tråden. I det skedet skulle handlingen kunna beskrivas i max två-tre meningar. Jag vet att detta nog är alldeles galet, men för mig växer handlingen fram under skrivandet, förutsatt att personerna och miljöerna känns levande och äkta.

Hur gör du när/om du skriver?


Detta ser ut som ett fantasidjur men är tydligen en bokspinnarelarv... Jag tror att den kulle bli en säkert mycket spännande bok om den bara kunde, men den får nog nöja sig med att förvandlas till fjäril. En stor märkvärdighet bara det. 
Foto Anna Wiking.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar