lördag 28 maj 2016

Barndomsminnen ...

Häromkvällen kom vi att prata om barndomsminnen. Mina är inte så många och tydliga som till exempel min yngre brors. Men de är mestadels lyckliga! Det var somrarna på vårt sommarställe i Småland som dör upp i minnet. När jag var så där 8-9 år, köpte mina föräldrar en övergiven gård ute på landet. Närmaste granne 4-500 m bort, var gammaldags kobönder. Gustav och Birgit hette de. Sliten och krokig jobbade Gustav tungt och långa dagar med de tio-tolv korna. Mjölkmaskin hade de, inte rörledning förstås, det fanns inte då, men de slapp handmjölka annat än eftermjölkning, som var Birgits uppgift. Där lärde jag mig såväl att mjölka för hand som att sätta på mjölkkoppar från en maskin.

När mjölkmaskinen var full skulle mjölken silas genom ett pappersfilter, silvadd kallades det. Den mjölkiga silvadden slängdes åt lagårdskatterna efteråt bredvid skålarna med spenvarm mjölk. En del av mjölken gavs till kalvarna som efter att ha slurpat i sig mjölken på nolltid gärna sög på en liten barnahand... Det blev väl ett par kannor fulla som skulle levereras till mejeriet. I väntan på mjölkbilen firades de ner i brunnen bakom lagården för att kylas ner.

Korna hade namn som Majros, Stjärna, Stina ... nä minsann fler minns jag inte! En av dem var i alla fall elak, henne skulle man hålla sig undan för! Och en hade bjällra. Det var ofta vi barn som hämtade hem korna om de inte själva behagat masa sig hem för mjölkning. Då försåg vi oss med käppar för att sätta oss i respekt. Försökte ropa "Kossera, kossera..." på samma sätt som bonden. Förutom kor fanns det alltid två grisar i svinstian och något dussin höns. Och flera stallkatter mer eller mindre tama.

Bondens fru, Birgit, var stor som ett hus och väldigt snäll till skillnad från bonden själv som var mer kärv av sig. Kan se henne för mig när hon vaggade efter korna med en avbruten kvist i händerna när de skulle ut på betet efter mjölkningen. Hennes bullar, bakta på eget mjöl, var himmelskt goda! Tyckte vi som annars bara fick släta köpesbullar hemma sommartid. Hon läste Hemmets Journal som hon sparade i högar i vävkammaren, där satt jag i timmar och bläddrade, försjunken i romantiska följetonger... Gustav och Birgit hade inga egna barn och verkade uppskatta att jag och mina syskon tillbringade mycket av vår tid på gården.

En sommar köpte de färgteve! I vårt sommarhus hade vi inte ens el och hemma i vårt permanenta hem bara svartvit teve. Den sommaren såg vi avsnitt efter avsnitt av Costeaus undervattensvärld. Minns vår fascination över alla färggranna tropiska fiskar och koraller!

Hö skördades med traktor och vagn, fast det fanns en ardenner på gården också, de första åren. Dora. Henne red vi på ibland. Benen stod rätt ut för hon var så bred över ryggen. Var hon inte på humör traskade hon under någon låg gren, då åkte vi av om vi inte var påpassliga. Höet hässjades och fick torka i lugn och ro. Det var hårt jobb att köra in det även om de hade ejector, dvs en maskin som blåste upp höet på skullen. Inga balar på den tiden. Ett förfärligt oväsen och en massa damm i luften minns jag! Uppe på skullen stod alltid någon stackare och fördelade höet längre bort.

Från höskullen kunde man hoppa om det låg hö nere på loggolvet. och man kunde gräva gångar och göra kojor och leta kattungar. Det hände att vi sov där. En tidig morgon drömde jag att Dora bet mej i tårna - det var Gustav som tagit sig uppför stegen för att väcka mig till morgonmjölket! En gång hittade jag och min lillebror nyfödda musungar, nakna, skära och blinda. Dem tog vi hem för att göra dem tama. Insåg snart att vi tagit oss vatten över huvudet, vad skulle vi mata dem med? Fulla av dåligt samvete tog vi tillbaka dem. La dem i katternas matskålar... Har fortfarande dåligt samvete för detta!

Jag är så tacksam över att ha fått uppleva denna lantgårdsidyll, att ha de minnena över hur det var förr, även om jag ju vet att vi upplevde de ljusaste sidorna. Slapp se grisarna hemslaktas före jul eller korna lastas på slaktbilen när de var utslitna. Behövde inte mocka ut med grep och skyffel och tung skottkärra. Men på ålderns höst var det sorgligt att se hur änklingen Gustav alltmer tappade greppet och det var snudd på vanskötsel av de ungdjur han till slut fick nöja sig med innan han till slut gav upp all djurhållning.

Gustav och Birgits kor hade inga öronmärken. Och de hade hornen kvar, långa och smala och lite otäcka. Det var SRB-kor, alltså bruna till färgen, möjligen med några få vita fläckar. Inte så olika som på bilden.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar