lördag 27 februari 2016

Begravning ...


Har varit på begravning under gårdagen. En gammal moster, så det var en rätt naturlig död, om det nu finns sådana. Det är väl ett ämne för sig.

För mig som krupit över 60-årsstrecket, kommer insikten att detta var den sista släktingen ur generationen över min egen, som försvann från jordelivet. Nu är det min generations tur att börja falla ifrån, förhoppningsvis i naturliga dödsfall. För egen del vill jag inte bli skröplig och tyna bort. Vore förfärligt att bli dement. En önskedröm vore att  bara försvinna under sömnen, utan smärtor, eller i alla fall utan ångest. Men för familjen är det kanske bättre med lite förvarning ...

Dödsfall och begravningar ger stoff för författandet. Alla livserfarenheter ger ju det. Så man ska väl vara tacksam över att få uppleva dem. Kan förstås inte alltid kännas så tacksamt. När min kära svärmor dog, bearbetade jag det i min första bok Porten, där en gammal kvinna får somna in i sällskap av någon som älskar henne. Minnen från min egen  mammas död tog mindre plats där, eftersom den var naturlig. Mamma ville dö till skillnad från svärmor som dog efter hård kamp för livet. Bröstcancer som upptäcktes för sent och hann metastasera till skelettet. Det kändes så fel och orättvist att hon till slut fick ge upp!

Sorg och negativa känslor över min makes progressiva parkinsonsjukdom, färgade av sig i författandet av bok  nummer två, Delad identitet. Den är mörkare än både den första och den tredje.
Fast de självmordstankar som beskrivs där har jag aldrig känt för egen del. Bara en vag önskan att få "släppa taget", slippa ifrån alla tunga uppgifter, smita från livets mörka sidor och tunga åtaganden.

Men skrivandet ger betydligt mer än bara en chans att bearbeta egna upplevelser. Jag har fått nya vänner, genom denna meningsfulla hobby, eller vill hellre kalla det glädjekälla. Att få dyka ner i författandet är till stora delar verklighetsflykt, visst är det så, men jag tror det är oerhört nyttigt att glömma sig själv, sin egen situation, för att istället föreställa sig andras liv. Öva empati.
Och jag har alltid gillat sånt som är nyttigt!
Här känns det som att en glad smajlis vore på sin plats som avslutning, men detta är ett blogginlägg, inte ett Facebook-kommentar, så jag avstår ...

2 kommentarer:

  1. Men är det inte så då, att skriva är terapi. Att på något sätt bringa reda i snurret i skallen. Kommer det ut som bokstäver blir det mer strukturerat och man kan se på snurrorna i skallen på ett nytt sätt. Och i och med att man skriver så kanske det kommer ut mer än, saker man inte riktigt visste behövde skrivas, saker man inte ens visste fanns där inne och snurrade. De kom ut när det andra gav vika...

    Bara mina små snurriga tankar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, så är det säkert: terapi att skriva. Även om man inte skriver om sitt eget utan om påhittade personers öden. Det blir ju något man har kontroll över.

      Radera