måndag 25 januari 2016

Att låna ut en dammsugare ...

Jag hade en intensiv dröm frampå morgonsidan vilket gav mig en sådan lust att skriva en novell. Så här blev den;

Mannen som står utanför dörren när Mirjam öppnar känner hon inte igen. Han ser inte ut som en försäljare, snarare är det väl någon som hon själv, som studerar på universitetet. En ung man, i hennes egen ålder, vardagligt klädd i jeans och enkel vinterjacka. Han är barhuvad och det svarta, axellånga håret är för svart för att vara färgat. Mittbenan och de vågiga lockarna får honom att likna Thomas di Leva. Fast utan skäggväxt.
   ”Skulle jag kunna få låna din dammsugare”?
Aha, en sådan där snyltare som lånar av andra istället för att skaffa eget.
   ”Har du ingen egen?” Mirjam låter surare än hon avsett. Men hon har blivit störd mitt i pluggandet inför en viktig dugga. Ute är det mörkt, de få gatlyktorna bildar gula öar av ljus. Den råa, fuktiga vinterluften smiter in förbi henne in i den lilla ettan. Hon huttrar till och sveper koftan tätare omkring sig.
   Kanske är det hans ansiktsuttryck som bevekar henne, han ser så innerligt, hopplöst trött ut. Dammsugning är nog ingen favoritsyssla gissar hon.
   ”Kom in, det är för kallt för att låta dörren stå öppen”, säger hon.
   Han kliver in förbi henne och stannar artigt i den lilla hallen på hennes tufsiga hallmatta. På fötterna har han gummistövlar ser hon nu. Praktiskt i slaskvädret men så töntigt att hon får trycka tillbaka ett leende. Invandrare eller utbytesstudent gissar hon.
   ”Du är väl inte från Sverige” frågar hon nyfiket medan hon öppnar garderobsdörren. Låter blicken fara över den lilla röda, nätta dammsugaren som hon är så glad över. Fan ta honom om han skadar den!
   ”Inte precis, men hur kan du veta det?” svarar han, utan att egentligen låta förvånad. Hans svenska är perfekt vilket motsäger hennes undran. Ingen dialekt vad hon kan uppfatta.
   ”Tja, jag fick bara den känslan”, svarar hon undvikande. ”Fast du pratar väldigt bra svenska.”
   Han svarar något med låg röst, det låter som jag kan tala alla språk, men när hon frågar bara skakar han på huvudet. Hon försöker möta hans blick, ögonen är mörkt bruna har hon uppfattat, men han undviker hennes, tittar ner i golvet. Axlarna hänger. Ordet modlös kommer för henne. Har han just kört på någon tenta?
   Hon lyfter ut dammsugaren och dess slang, räcker motvilligt fram den. Först då kommer hon på att hon ju inte vet ett skvatt om honom. Innan han hinner ta emot dammsugaren frågar hon snabbt:
   ”Vad heter du? Bor du här i närheten?”
   Hans blick möter hennes. En förunderlig blick är det. Hon hör knappt vad han svarar, bara att namnet slutar på shos och han bor i grannhuset, nummer 113.
   När han har gått står hon en stund och bara stirrar på den stängda lägenhetsdörren. Konstig var han, denne granne, men hon är inte oroligt över sin dammsugare. På något vis känner hon att han kommer lämna igen den som han har lovat.

Mindre än ett par timmar senare är han tillbaka. Mirjam har precis kokat en kanna te och fyllt på sin stora termos för att det ska räcka tills hon ger upp pluggandet frampå småtimmarna. Tvärtemot hennes planer för kvällen hör hon sig själv säga:
   ”Vill du komma in en stund och sitta ner lite, jag har just gjort te. Man blir ju trött av att städa, eller hur?” Hon ler mot honom, så han ska förstå att det är okej, både att tacka ja och säga nej.
   Mannen tar steget över tröskeln, sätter ner dammsugaren innan han svarar att jo, en kopp te vore gott. Gummistövlarna är lätta att kliva ur och han böjer sig ned och ställer dem prydligt på golvet under krokarna med jackor, bredvid hennes egna vinterkängor. Hans jeans är utan märke, ser hon när han böjer sig fram. Jackan hänger han på en ledig krok. Under den bär han en mörkblå, stickad tröja, även den märkeslös. Inte ett dugg modemedveten är han, hennes granne.
   När han passerar henne känner hon hans doft, en kryddig aning i luften som får henne att tänka på julen de nyss klarat av. Kryddnejlikor? Eller kanske något annat. Mysk?
   Han får sitta i hennes enda fåtölj, själv slår hon sig ned på sängkanten. Med ett par av de stora kuddarna bakom ryggen är där minst lika bekvämt. På det slitna soffbordet mellan dem häller hon upp te ur termosen i varsin mugg. Det står redan en burk med gyllengula saffransskorpor på bordet, bakade av hennes mamma och medskickade efter julen som hon tillbringade hemma hos föräldrarna.
   ”Vad sa du att du heter, jag uppfattade inte riktigt”, inleder hon.
   Medan hon väntar på svar iakttar hon honom nyfiket. Det är något hos honom som fascinerar henne, oroar henne. Han har en djup rynka mellan de mörka ögonbrynen, som om han lider av ständig huvudvärk. Händerna som håller om koppen är smala med långa, lite knotiga fingrar. Inga arbetar- eller styrketränarnävar. Inga ringar eller andra smycken. Han är noga med att inte möta hennes blick, konstaterar hon. Den enda gång han gjort det får henne att vilja möta den igen. Hon hade känt något då, som en darrning eller snarare skälvning inombords.
   Han ger henne sitt namn igen. Uttalar det på spanska på ett sätt som hon inte vill försöka härma. Inte heller vill hon nämna att det på svenska uttalas helt annorlunda. Det är ju hans namn, hans ensak.
   ”Är du uppväxt här i Sverige?” fortsätter hon, hoppas få igång ett samtal, men det är trögt, låter mer som ett förhör.
   Han tvekar. ”Ja, på sätt och vis är jag väl det”, svarar han till slut.
   ”Är du student? Ja, det är du förstås som bor här, dum fråga. Vad läser du för nåt?”
   Äntligen tittar han upp. Blicken är så full av förtvivlan och sorg att hon tappar andan. Något väldigt allvarligt måste ha hänt honom. Medlidandet gör hennes röst mjuk:
   ”Jag vill inte snoka men du ser väldigt ledsen ut. Kan jag hjälpa dig på något vis?”
   ”Jag skulle vilja berätta för någon om min uppgift här på jorden, kanske du vill lyssna?” svarar han. Tonfallet är angeläget, enträget.
   Mirjam känner att här kan hon bara svara jakande, något annat vore grymt.
   ”Javisst, berätta du!” säger hon leende, lyfter temuggen och tar en klunk av det avsvalnande teet.
   Den unge mannen sätter ifrån sig muggen, lutar sig bakåt, lyfter blicken mot himlen medan han knäpper händerna. Läpparna rör sig som om han bad en tyst bön. Bara en kort bön i så fall för snart kommer hans berättelse:
   ”Jag heter Jesus och jag är Guds son ...”
   Mirjam lyssnar utan kommentarer eller tankar. Först långt efteråt kommer hon att börja fundera och ställa sig frågor, då när det är försent.
   Jesus berättar att han återigen har sänts ner till Jorden av sin fader, den gudom vi kallar Gud eller Allah. Denna gång har Gud inte haft tålamodet att börja med en baby, utan Jesus har fått skepnaden av en vuxen man. Människorna har gjort Gud både besviken och upprörd. Detta är deras sista chans att vända sig bort från ondskan och välja det goda. Och det är han, Jesus, som ska öppna deras ögon. Få dem att välja slutgiltigt vilken riktning mänskligheten ska ta. Väljer de fel kommer Gud vända dem ryggen.
   ”Min fader har skapat många andra världar. Otaliga världar i både detta och andra universa”, säger mannen som kallar sig Jesus, Guds son. ”De allra flesta har utvecklats mot det goda, de har insett vad livets mening är. Ingenstans har det gått så illa som här på Jorden. Men jag klarar inte av att vända på era sinnen, väcka era samveten, öppna era ögon. Jag vet inte hur det skulle gå till. Gjorde jag underverk skulle ni inte tro på dem. Startade jag väckelsemöten skulle ni inte ta er tid att gå på dem. Inte ens i kyrkor och moskéer lyssnar man på allvar till Guds ord.”
   Han tystnar. Ögonen blänker av tårar, anar Mirjam. Hans blick släpper henne inte. Hon borde väl skratta åt hans tokiga idé. Eller ringa psykakuten. Men på något vis känner hon att han talar sanning. Sin egen sanning visserligen men ändå en sanning hon inte kan förmå sig att förneka.
Han väntar på svar från henne, förstår hon. En evighet sitter de båda tysta, med blickarna fästa i varandra.
   Vad ska hon svara?
   Vad kan hon göra för honom?
   Till slut sliter hon sin blick ifrån hans, hittar sig själv igen. Hon måste plugga! Dugga imorgon.
   ”Det var en trevlig pratstund. Vi kan väl ses fler gånger och dricka te tillsammans. Men nu måste jag nog …” Hon reser sig, tar muggarna från bordet och går de få stegen fram till köksalkoven. Medan hon snabbt diskar upp dem märker hon hur mannen – Jesus – lämnar hennes lilla etta.

   Vilken märklig man! 
   Kanske hon inte borde låna ut dammsugaren fler gånger.

2 kommentarer:

  1. Du skriver så bra så det är inte klokt! :-)
    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å men tack snälla du, och kram tillbaka!

      Radera