söndag 12 april 2015

Det krävs tusen vackra ord

Man kan ju tro att jag plötsligt satt igång att läsa böcker i hisnande tempo. Att döma av de täta recensionerna, alltså. Men så är det inte. Har istället haft flera på gång. Denna bok tog min make över när jag just börjat så jag lät honom bli klar först.


Det krävs tusen vackra ord fick jag tips om från Kim Kimselius blogg. Ska se om jag kan leta upp det inlägget ... Jo här är det! Kim gav boken 5 stjärnor av 5 möjliga, men ville egentligen ha gett den 10 ... Till detta kommer ett fantastiskt omslag. (Lägg särskilt märke till det gula lövet på den regnvåta rutan, det återkommer långt in i boken). Så inte konstigt att jag blev intresserad.

Författare: Rose Marie Bouw
Förlag: Ordberoende förlag
Antal sidor: 270
Tryckår: 2014
Kan köpas på bland annat Bokus och Adlibris.
Detta är författarens andra bok, den första heter Konsekvenser av att dö. 
(Den vill jag också läsa, tror jag. Även om ämnet är tungt: den beskriver psykosens fasor, står det på Bokus bokbeskrivning). 

Handlingen enligt baksidestexten:
Den morgon Ulrika ställer sig på vågen och ser 143 kilo har en gräns passerats och förlamningen bryts. Hon betraktar sina tre små pojkar som leker på vardagsrumsmattan. Ulrika tar handväskan, går ut genom dörren och lämnar sitt liv bakom sig...
Här lämnar jag boktexten för att berätta i korthet med egna ord. Ulrika tar in på ett pensionat i avsikt att bo där medan hon funderar ut hur hon ska ta sitt eget, misslyckade liv utan att kroppen hittas. För det är en outhärdlig tanke att hennes förhatliga, enorma kropp ska tas om hand, kanske den inte ens ryms i en normal kista.
Men ...
Naturligtvis kommer hon inte så långt, det vill ju ingen läsa om. Istället möter hon Molly, en sjuåring som trots att hon förlorat sin mamma i cancer lyckas skicka in en solstråle i Ulrikas miserabla tillvaro. Hennes pappa är konstnär. Kanske är det därför han förmår se den inre Ulrika, se vem hon egentligen är. Far och dotter blir räddningen för Ulrika.

Boken beskriver mycket trovärdigt vilket helvete det är att mobbas redan som barn för sin övervikt och hur det kan kännas som en tröst att äta trots att kroppsvikten stadigt ökar. Det är gott om rent fysiska detaljer, som hur de svällande låren skaver mot varandra så det blir brännblåsor, hur Ulrika inte kan sova liggande ner på grund av att lungorna trycks ihop av bukfettet, hur mödosamt det är för henne att ens ta sig fram, rädslan att ramla eller att sätta sig på stolar som kan braka sönder under henne. Hon bokstavligt hatar sig själv, vill befria sina anhöriga från en sådan nästan outhärdligt avsmaklig och äcklig person, vill själv bli av med sig.
Man kan väl inte älska någon som hatar sig själv?

Man får många funderingar i huvudet när man läser boken. Flera gånger tårar i ögonen och värk i halsen. Trots att det kan tyckas oförlåtligt att överge sina egna barn, små och oskyldiga som de är, så förstår man henne. Ulrikas tankar och handlingar, reaktioner och upplevelser beskrivs så träffsäkert och fängslande att jag önskar boken en stor läsekrets. Tack och lov slutar den inte i mörker och elände, utan befriande ljust, men det krävs ett par års hopp i tiden.

Nu hoppar jag till själva texten. Rose Marie har valt att skriva i nutid (presens). Jag har tidigare tagit upp olika tempus i bloggen. Tycker själv att detta med att skriva i nutid får handlingen att komma närmare läsaren, som att se i kikare på rätt håll. Medan dåtid (imperfekt) ger distans, som att vända kikaren fel. Ändå skriver jag själv och de flesta i dåtid. Varför?
Tror själv att det beror på vilken sorts bok man vill skriva. Har man ett budskap eller skriver man som ren underhållning?
Att texten berör så beror också på att den skrivs i första person, jag-form.  Som i en personlig dagbok.

En annan detalj jag fastnat för är meningsuppbyggnaden. Författaren blandar korta och långa meningar, ibland är det bara ett enda ord. Hon byter ofta rad. Effektfullt! Tar ett exempel där Ulrika tröstat den mörkrädda Molly så hon har somnat:
Lockigt rött hår kittlar min hals. Varm tung kropp. Djupa andetag som sveper över min kind. Hon sover lugnt. Fridfullt.
Jag håller mig vaken, håller monstren under sängen borta.
Hon har stjärnor i taket.
Jag tänker på mina tre små pojkar.
Jag hoppas att de slipper monstren inatt.
I detta utdrag kan man se en annan detalj, som rör kommateringen. Enligt gängse skrivregler (se tex Svenska skrivregler från Språkrådet eller Skiljeteckensboken) ska man vid upprepade adjektiv sätta komma. En minnesregel är att det ska vara komma om man lika gärna hade kunnat skriva "och". Lockigt rött hår skulle egentligen skrivas Lockigt, rött hår. Undantag är när det första adjektivet står som bestämning till det som följer, som i mina tre små pojkar. 
Det är sällan man kan missförstå i dessa fall, även om komma saknas. Och det blir allt vanligare, tycker jag, att man ser denna komma-brist.
(Men det finns tillfällen där läsaren inte kan avgöra riktigt vad författaren avser. Exempel ur Skiljeteckensboken är en mening författaren hittat på baksidan av ett flingpaket, gäller antagligen en tävling: 4 överraskande skojiga priser. Är priserna överraskande skojiga eller är de överraskande och skojiga?)

Dags att avsluta! Och det blir förstås med rekommendationen att snarast köpa eller låna boken.
Alltså LÄS DEN!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar