söndag 8 mars 2015

Oss människor emellan

Ibland kan jag avundas djuren och deras inbördes kommunikation. En viftande svans, bakåtstrukna öron, blottade tänder, ja de har ju sina sätt att "prata". Och de är ärliga, de förställer sig inte. Har inte dolda agendor. Sällan eller aldrig missförstånd. Uppstår feltolkningar så beror det på oss människor som kuperat svansar och avlat fram utseenden som skymmer minspel och rörelser.
De tror inte det sämsta om varandra, inte det bästa heller kanske, i stället läser de av läten och kroppsspråk utan att behöva fundera på sant och osant. De vet, de behöver inte gissa.

Vi människor är inte alls lika ärliga. Och därför finns det goda tillfällen att missförstå, att misstolka, att misstro varandra. Det är sorgligt att se hur det ibland låser sig mellan personer man vill kalla sina vänner. Av den ene kan man få sig till livs en version som går stick i stäv med den andres. På ingendera sidan finns vilja att försöka förstå och eventuellt ändra uppfattning. Man kan helt enkelt inte ha fel, för det är det ju den andre som har. Man blir sårad, förorättad, känner sig kanske förödmjukad, man vill ge igen. Vill inte lyssna eller fundera djupare på motiv och bakomliggande känslor.

Detta är intressant att studera i litteraturens värld, att skriva om själv i sina påhittade historier. Men bara sorgligt och frustrerande att se och uppleva i verkligheten.

Så glad man blir då istället av att läsa ett inlägg som detta, på Kim Kimselius blogg!
Det finns så mycket kärlek på nätet, skriver hon. Hon har fått så många deltagande, kärleksfulla kommentarer över sin sjuka hund.

Djuren är det bästa hos oss människor, så är det bara! De lockar fram våra goda sidor, mot dem är vi ärliga och välmenande, kärleksfulla och trofasta.
Klart det finns undantag, vanskötsel och djurplågeri, men då rör det sig om sjuka människor, fysiskt och/eller mentalt.
Men mot varandra kan vi vara hur elaka som helst, även vi helt normala människor!

Jag skulle önska att vi förmådde testa att byta roller när vi blir oense, att pröva hur det känns att se på saken ur den andres synvinkel. Kanske vi då upptäcker att vi inte har så alldeles bara rätt i alla fall, kanske till och med har lite fel ...
Eller mycket fel.



Katten vill ut, hunden in. Det fungerar trots att de är olika arter. Hunden vänder bort blicken, katten hukar avvaktande, men slinker sedan förbi på utsidan medan hunden kliver in på insidan. Gamla, goa Freja och härliga, småfega Mysli! 

Efter att ha skrivit detta skummade jag över min långa lista på olästa bloggar. Hittade ett inlägg som muntrade upp mig något. Aengeln Englund ser livet från en ljus och positiv sida. Läs!

1 kommentar:

  1. Nåväl. Vill inte påstå att hunden är människans bästa vän. Jag upplever en sådan glädje och kärlek från mitt lilla barnbarn. Inte heller hon kan ljuga. Annars håller jag med om oärligheten hos människan. I bland av välmening -"Va snygg du är i håret", fast det ser ut som en skurborste. Men något som är sant, är att jag tycker om dej, söstra mi =)

    SvaraRadera