onsdag 4 mars 2015

Jag skriver - alltså lever jag!

Eller man kan vända på det också: Jag lever - alltså skriver jag!
Är igång på allvar nu med min femma, den fristående med arbetsnamn Den tunna hinnan (syftar på hur nära parallella världar kan ligga varandra). Det flyter! Huvudet är fullt av uttänkt material, där samlas det snabbare än jag hinner skriva ner det. Får hålla tillbaka tänkandet ibland för att inte få hjärnsnurr alldeles. Styra bort från boken... Fattar inte hur jag kunde låta det gå över ett år utan att skriva en rad. Fast jag har ju haft min blogg.

Just nu är jag inne i den mest intensiva delen, där det händer som mest. Mina tre huvudkaraktärer har var för sig stora problem att ta itu med. Jag är inte snäll mot dem precis... Det är svåra känslor - hämnd, skuld, sorg och skräck - som överväger nu. Rena tsunamin!

Har tänkt en del på det där med fokus efter recensionen från Fantasygrottan. Hur man som författare kryper in i skallen på än den ena, än den andra av sina karaktärer. Eller så följer man bara en, men det tycker jag är trist. Det passar mig inte alls att skriva i jag-form. Men till skillnad från min serie om Ön, har jag nu begränsat mig till dessa mina tre kära huvudpersoner. Övriga aktörer får man lära känna så gott det går genom deras handlingar och repliker. Får se om jag kan hålla den linjhen boken ut.

Ett annat grepp jag testat är att byta tempus. En av karaktärerna vaknar upp utan minne och utan syn. Detta beskriver jag i presens. När hon nu långt efter halva boken råkar riktigt i klistret testade jag att byta till presens igen (nutid). Man kommer liksom närmare handlingen då, det blir mer andlöst, hudlöst. Men när jag sen skulle byta scen till en av de andra, och återtog imperfektformen (dåtid) så kändes det konstigt. Så jag skrev om den biten, bytte nu mot då. Till min förvåning räckte det inte med verben utan jag fick ändra mer än så för att det skulle fungera. Svårt att förklara bättre, testa själv istället! Skriv en liten historia i ena formen och ändra sedan till den andra ...

Inte så konstigt att natur som denna skapar snåriga, fantasifulla, ibland kusliga händelseförlopp i mina manus ... Småländsk skog! Jag älskar den ...

2 kommentarer:

  1. Haha. Håller mej till att läsa, inte skriva. Ja! Den småländska naturen/skogen är vacker på ett rustikt sätt. Själv hamnar jag oftast ett par hundra år tillbaka i tiden. "När kommer det fram stråtrövare?" Eller är JAG en rövare som väntar på byte? =)

    SvaraRadera
  2. "Rövarna i Skuleskogen" kommer jag att tänka på när jag läser din kommentar. Av Kerstin Ekman. Rekommenderas varmt!

    SvaraRadera