söndag 25 januari 2015

Snöfrid

Häromdagen när jag traskade runt i min skog med hundarna fångades jag av vilken betydelse snö har på naturen. Och på oss. Allt ser plötsligt så annorlunda ut när det fallit några centimeter snö. Mina upptrampade, välkända rundor försvinner bitvis. Blåbärsris och ljung tyngs ner av snön och lägger sig över mina smala stigar. Jag får gissa var de går, om inte någon av hundarna springer före. De är helt säkra stigfinnare, hur de nu bär sig åt. Allt blir så inbäddat, uppmjukat, ombonat. Men också färglöst. Den varmgröna mossan döljs ju liksom mycket av granarnas dovt gröna grenverk. Kvar finns bara olika nyanser av gråvitt, mörkt grått och gråbrunt. (Och min lilla vovves neongula väst).

Detta är alltså fallet när himlen är mulen. Skulle solen titta fram uppstår ju plötsligt fantastiska gnistrande regnbågsfärger i triljoner snökristaller. Minsta öppning i molntäcket värmer ögonen med den härliga blå färgen på himlen där bakom.

Sedan är det ju tystnaden. Fridfullheten. Högtidligheten. Inget som ekar eller låter från fjärran vägar. Jag fann plötsligt ett ord för detta.

Snöfrid.

Visst är det fint? Den totala motsatsen till snökaos.
Nöjd med mitt som jag tyckte egna påhittade ord googlade jag på det.
Över 22 000 träffar...
Nähä, jag var visst inte först.

Snöfrid är ett namn. Ett fornnordiskt kvinnonamn. Står det i wikipedia. Förekommer fortfarande om än sällsynt.

Dessutom har Viktor Rydberg skrivit en dikt med namnet Snöfrid. Inte så konstigt, det är ju han som skrivit Tomten. Den många av oss kan i alla fall delar av. Den kunde man få höra läsas av vännen Mikael Hammarlund i hans blogg i julas.

Man kan också lyssna på Snöfrid, i ett verk av Jean Sibelius.

Men jag har min alldeles egen betydelse av ordet snöfrid och det är känslan jag får i den tysta vinterskogen när nysnön väcker min förundran inför naturen, min nästintill vördnad och min tacksamhet över att få uppleva den - snöfriden!

Vinterhimmel över vår by

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar