söndag 4 januari 2015

Låtsas som ingenting - bokomdöme

Strax före jul hittade jag ett bokpaket i brevlådan. Ingen julklapp precis, utan ett recensionsexemplar av en bok så färsk att den ännu inte går att få tag på. I alla fall inte via Bokus och Adlibris som jag just kollat. Men den går att bevaka och kommer kosta ca 200 kronor.

Titel: Låtsas som ingenting
Författare: Lena Forsman
Förlag: Lava
Antal sidor: ca 200

Författaren kan man lära känna lite närmare via hennes blogg.

Min starkaste känsla efter att ha läst ut denna bok är TACKSAMHET. Jag är så himla tacksam och lättad över att inte ha egna erfarenheter inom detta område. Lite samma som efter förra boken jag berättade om på bloggen, Är jag fortfarande vacker. Lena Forsmans bok handlar inte om att drabbas av diagnosen cancer. Istället tar den upp det smärtsamma i att älska en missbrukare. Att bli medberoende, som hon uttrycker det. Att vara den som tar hand om, övervakar, tjatar på, oroar sig för, lever med en missbrukare. En värld där det i stora delar handlar om att dölja sanningen, att låtsas som ingenting.

Handlingen som den beskrivs på bokens baksida:
Eva Lundman lever ett stillsamt liv. En dag möter hon av en tillfällighet Paul. De visar sig ha en gemensam bakgrund som klasskamrater på högstadiet, men därefter har deras liv tagit helt olika vägar. När de nu möts på nytt och inleder en passionerad romans surrar en djup oro inom Eva. Vad är det som händer?
Evas och Pauls möte blir till en dramatisk resa till barndom och tonår under sextio- och sjuttiotalet. En resa mellan Stockholm och Västerbotten, mellan kärlek och rädsla, mellan liv och död. Framför allt blir det en resa in i den värld som ett livslångt missbruk och ett medberoende skapar. Den värld där det gäller att låtsas som ingenting.

Trots att ämnet är tungt och sorgligt är detta ingen svårläst bok. Tvärtom vill man ogärna lägga den ifrån sig; man drivs av en önskan att se hur det ska gå, även om man redan från början anar att slutet blir långt ifrån lyckligt. Språket är så där omärkligt som jag själv strävar efter. Inget att hänga upp sig på utan rent och snyggt och funktionellt. Som en väl nött ledstång, utan störande knoppar eller avbrott. Förstår ni hur jag menar? Man njuter inte av språkets poetiska nyans eller vackra formuleringar. Men inte heller störs man av olämpliga ordval eller dålig grammatik. Det är lagom långa stycken, inte för få dialoger och bekvämt anpassade kapitel. Möjligen kan jag störas av att man valt en så stor teckenstorlek till kapitelrubrikerna.

Beskrivningen av själva missbruket tar inte den största platsen. Istället får kärlekshistorien breda ut sig och gripa tag i läsaren. Huvudpersonerna är medelålders och har båda separerat från tidigare makar och har mer eller mindre vuxna barn, vilka även de påverkas och har åsikter. Att boken är upplagd på detta vis tror jag bidrar till att den är så läsvärd, detta är utan tvivel en roman, en kärleksroman till och med, inte bara en beskrivning av det miserabla livet som missbrukare och medberoende. Att den skrivs ur jag-perspektiv, delvis i dagboksform, är en förklaring till att det verkar så äkta och trovärdigt.

Omslaget till sist. Tja... Det är inte vackert precis. Och bör väl inte vara det. Ett urdrucket dricksglas där man anar att innehållet varit alkoholhaltigt. Ringar efter tidigare urdruckna glas och andra fläckar. Ändå en rätt mild bild av hur en missbrukarbostad kan se ut - det kunde varit mycket värre. Det danska bandet har inte utnyttjats till fullo - det är bara bakfliken som har en kort text om författaren inklusive foto.

Sammantaget är detta är en bok som jag varmt och utan förbehåll kan rekommendera!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar