söndag 23 november 2014

Tiggeri...

Så här efter bokmässan igår, får jag tankar om hur olika det känns att sitta bakom bokbordet jämfört med att passera framför ... Jag trivs egentligen inte på någondera sidan. Som författare som vill kränga mina böcker, känner jag mig lite som tiggarna utanför ingångarna till våra matbutiker. De som söker ens blick, ler hoppfullt om man möter den och kanske räcker fram sin pappersmugg, kanske säjer något på bruten svenska. Förstår ni likheten?
Skäms lite för att jag drar den jämförelsen, för jag har det ju så oändligt mycket bättre - de kronor jag drar in på bokförsäljning kommer inte rädda maten för dagen, eller skickas hem till en nödställd familj. De ska bara bidra till att jag kan ge ut fler böcker, odla min hobby ...

Men köparna får ju något för sina pengar, invänder kanske någon. Javisst, de får min bok, som jag uppriktigt tycker är värd att läsa. Men det finns ju så vansinnigt mycket andra böcker, inte minst att gratis låna på biblioteket. Köper de av mig så köper de grisen i säcken, kanske de inte alls gillar min stil. Så jag sitter där och snarare undviker att fånga blicken från förbipasserande, ser hur många håller säkerhetsavstånd för att inte bli "haffad". Får anstränga mig för att tala för varan när någon kommer fram och lyfter en bok och börjar läsa på baksidan (den vanligaste reaktionen) eller plockar åt sig ett reklamblad eller gratisbokmärke. Så mycket lättare att framhålla Caroline Hurtigs böcker, hur spännande de är och hur mycket jag själv gillar dem! Om de sedan köper något så tackar jag förstås ... om än inte så hjärtligt som tiggarna.

Att själv gå som presumtiv köpare är inte mycket bättre. Jag är en sån som ogärna går in i små hantverksbutiker eller åker på konstrundor, för det är så svårt att gå ut igen utan att köpa något. Att avvisa vad andra gjort med egna händer - fint men inget för mig, typ. Så på bokmässor brukar jag ha betydligt fler böcker med mig hem än jag har med mig dit! När jag går där mellan bokborden så är det jag som undviker att gå för nära, som helst inte möter blickar, som försöker se lite jäktad ut, det är säkert intressanta böcker du har men jag hinner inte stanna ... Som när man kommer ut från ICA  och låter blicken speja efter sin parkerade bil eller var som helst, bara inte titta på tiggaren som sitter där rätt framför en. Jag får verkligen stålsätta mig för att inte köpa varenda bok jag tar upp och läser på.

En intressant detalj är att man har så mycket lättare att gå fram till ett bokbord där det redan står andra. Där säljaren/författaren är upptagen i samspråk med någon annan. Då kan man kika lite så där i smyg, i fred. Så till nästa år borde jag se till att ha gott om vänner/släkt som så där lite lagom flockas framför mitt bord istället för bakom ...

Åter till tiggarna. Hur gör jag med dem, kanske någon undrar. Tja ... I början undvek jag verkligen att låtsas om dem. Tyckte det verkade så organiserat, detta att det alltid bara är en tiggare utanför varje ingång. Att de finns vid varje tänkbar plats. Men nu har jag läst flera artiklar, facebookkommentarer och blogginlägg och insett att det faktiskt verkligen är ren misär de lever i. Att de har familjer hemma i sitt eget land som är beroende av tiggargåvorna. Att de inte precis har något alternativ. Att de inte försvinner bara för att jag vägrar att se dem, att ge dem något. Så nu har jag börjat plocka fram kontanter redan i kassakön så jag har färdigt i fickan när jag kommer ut. Brukar bli 20 kr, någon gång en femtilapp, beror på vad jag har.

Känner jag mig duktig då? Tja, jo lite ädel och präktig känner jag mig nog. Som när jag köper en bok jag egentligen inte vill ha ...


Äntligen en antydan om att det faktiskt finns en sol ovan molnen ... Novembermorgon.

2 kommentarer:

  1. Ja väldigt ädelt av dig att ge pengar till tiggarna. Det handlar ju om att våga göra det också. Jag skulle också gärna göra det bara jag vågade gå fram och möta deras blick, men det är något obehagligt som säger stopp. Jag tycker de är värd att få pengar även om det skulle vara organiserat.

    SvaraRadera
  2. Det är en tröskel att ta sig över, men visst är det obehagligt! Ovärdigt för dem att behöva sitta där. Ingen människa borde behöva tigga!

    SvaraRadera