måndag 17 november 2014

Att fylla 60

Jag fyller 60 idag. Har funderat en del på det. Hur man liksom kliver över en tröskel in i ett annat rum. Bakom mig smäller dörren igen till det femtiotal jag aldrig kan återvända till. Är jag ledsen? Förfärad? Känner mig urgammal? Naturligtvis inte! Jag är ju samma Astrid som igår. Åldrandet sker ju inte med ett jättekliv på en dag utan smyger sig på tack och lov. Man hinner vänja sig. Och 60 är inte så dumt. Man kan nästan sträcka ut handen och nå sin pensionsålder, vilken den nu kommer bli. Inte säker på att jag kommer jobba fram till 65.

60 kan delas upp på olika vis, till exempel 6 x 10. Skulle man dela upp mitt liv i decennier så kan jag ju filosofera över vilket av dessa sex som varit det lyckligaste. Respektive det hårdaste. Men näe, det kan jag inte välja ut. Jag hade en lycklig barndom i stort sett, förgyllt av mitt starka hästintresse. Hade en hästbiten mamma som såg till att jag fick rida 2-3 gånger i veckan under skolterminerna i många år. Under tonåren åkte jag på ridläger varje sommar. I gengäld var jag ett snällt barn utan någon trotsålder.
Mitt fjärde decennium (30-40) medförde födelsen av våra tre barn. Tuffa år att kombinera heltidsarbete och jourer med småbarnsperioden. Men vilken lycka ändå att bli förälder!

60 kan också skrivas som 6 och 0. Sex är ju ett känsligt ämne som jag inte ska lämna några personliga reflektioner över. Generellt tror jag att kvinnor i övre medelåldern alldeles utmärkt klarar sig utan den aktiviteten, kanske bättre än jämnåriga män. Samtidigt hörde jag en snutt i ett radioprogram där en kaxig kvinna (ingen aning vem) menade att den karl kan skatta sig lycklig som har en kvinna som passerat klimakteriet.
Nolla kan man känna sig som ibland. Men i min ålder har man i regel ändå åstadkommit en del. Man är definitivt ingen nolla. Jag har många yrkesår bakom mig, där jag fyllt min plats i samhällsmaskineriet. Och jag har med stor behållning bidragit till kommande generationer genom tre underbara barn. Ser nu fram emot att innan jag levt färdigt uppleva undret att hålla ett barnbarn i famnen.

Medelåldern har jag tidigare skrivit om, dels i inlägget Den gyllene medelåldern, dels med rubriken Åldrar. Nu är jag i intervallet 60 - 70. Kommer det kommande decenniet bli det sämsta hittills? Eller kommer det finnas gott om lyckliga stunder och prestationer att vara stolt över? Kommer jag fortsätta att vara hyfsat frisk alla tio åren? Blir det fler böcker att hålla i handen och känna förundran och glädje över?



Höstmorgon... Där är jag nu. På ålderns höst. Måtte det dröja innan vinterkylan sätter in!

6 kommentarer:

  1. Många fler böcker hoppas vi på! :-)
    Grattis igen!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det hoppas jag med förstås...

      Radera
  2. Jag brukar säga att vi i "övre" medelåldern är som mogna bananer. Lite fläckar på skalet men underbart goda inuti =). Denna höst har varit väldigt lång och mild. Måtte din också bli det =). Underbar bild förresten. Och barnbarn...Det är härligt! och lite jobbigt...men helt underbart

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härlig liknelse med bananerna... De gröna är ganska bittra inuti haha!

      Radera