söndag 31 augusti 2014

Yttre och inre Jag

Jag går ju mycket i skogen - det har väl ingen någotsånär flitig besökare av denna blogg missat... Och då funderar jag på ett och annat. För närvarande är jag inte igång med något författande av praktiska skäl. Saknar det och hoppas snart kunna fortsätta på någon av mina fristående böcker. men det får bli efter Bokmässan. Just nu räknar jag tiden i f.b. och e.b. Så därför vandrar tankarna iväg utan styrning av pågående författande. Annars utnyttjar jag ofta denna promenadtid till att tänka ut den fortsatta handlingen.

En sak jag tänkte på under förmiddagens promenad var detta med våra olika Jag. Ska bara först måla upp miljön lite så förstår man bättre färgen i mina grubblerier, tror jag.
Vädret gråmulet med ett sparsamt duggande som inte väter ner, vilket däremot undervegetationen gör. Stövlar ett måste, ändå blir man blöt upp till knäna.
Därhemma är det ödsligt och tyst när sista barnet nu flyttat hemifrån. Återstår bara maken och jag. Och han är kroniskt sjuk och inget inspirerande sällskap precis.

I alla fall, så här tänker jag (föga originellt det inser jag, men än sen, tankarna är mina alldeles egna och skapade i mina egna grå hjärnvindlingar):
Jag har ett Yttre Jag. Det som kommunicerar med världen omkring mig - alla mina vänner, släktingar, bekanta, kollegor, kunder, personal av olika kategorier, ja alla ni andra som inte är jag helt enkelt. Det fungerar väloljat för det mesta, jag gör vad jag ska, säjer vad jag förväntas säga, sköter jobb, uppgifter och uppdrag av olika slag, håller ordning på hem och hushåll. Sköter mitt liv som det förväntas av mig. Tar ansvar för de personer och det praktiska jag behöver ta ansvar för. Skrattar och ler, snackar och ser.

Sen är det mitt Inre Jag. Det som vänder ryggen till allt utanför. Som vill vara ifred samtidigt som det är alldeles fullkomligt ensamt. Onåbart för andra. Därinne kan det vara både dystert och förtvivlat utan att Yttre Jaget låter något avslöjas utåt. För Yttre Jaget skyddar och värnar om det Inre. Det ska mycket till för att det Yttre ska låta det Inre nå ut. Fast visst händer det någon gång ibland.

Är detta bara struntprat? Ett sätt att komplicera något självklart? Men jag har nämligen en undran om alla har det så, eller om det finns de som är helgjutna i ett stycke, där det Yttre Jaget går ända in. Vore kanske skönt att ha det så, men också trist. För det är ju därinne - härinne (och nu vill jag klappa mig över hjärtat men det syns ju inte i text - som det viktiga och det smärtsamma och det riktigt lyckliga sker. Det Inre Jaget är så mycket mer känsligt och skört och levande och självständigt än det Yttre.

När jag skapar mina historier, mina karaktärer, deras liv och prövningar, då är det delvis speglingar av mitt Inre Jag. Kanske jag lever någon annans liv litegrann när jag skriver. Eller så är det bara ett sätt att få utlopp för mina tankar och föreställningar om vad jag anser är gott och ont och mittemellan. Helt klart inte bara påverkas skrivandet av den jag är därinne, det är mitt Inre Jag som skapar. Som står för Fantasin.

Detta resonemang är mitt eget och ska inte förväxlas med den store Freuds; om hans Jag-teorier kan man läsa tex här.


Tessi hälsar på ett skogstroll.
Och här blir hon sånär uppäten. Tur jag såg det och hann rädda henne!

4 kommentarer:

  1. Personligen tror jag på att vi besitter en mängd olika jag, åtminstone fyra stycken. Att vi skulle ha en specifik kärna med ett enskilt jag som definierar vilka vi är ser jag som ytterst osannolikt, men då jag inte är påläst eller tillräckligt säker på ämnet så sätter jag punkt där och låter det förbli en teori. Intressant i alla fall med ditt inre och yttre. Hoppas Tessi inte fick några bitmärken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har bestämt haft en liknande diskussion förut, Björn... Och det är nog så att var o en upplever sitt inre på sitt eget vis.
      Tessi mår bra, stentrollet saknade tänder...

      Radera
  2. Håller helt med om att det finns ett inre och yttre-jag. Det som man visar och det som ingen annan får se. Men det är nyttigt att släppa fram det inre jaget ibland. Som tex att skriva böcker, måla tavlor och tja allt egentligen som ger uttryck för ens inre. Att skriva är ju som ren terapi :-) sen finns det såklart delar som alltid förblir hemliga, ens egna så att säga, saker man inte delar med någon och det får man gott ha tycker jag. :-)

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är klart bättre att se det så att man har rätt att ha sitt inre ifred än att det är en total ensamhet att aldrig kunna dela allt med någon annan ...

      Radera