söndag 15 juni 2014

Dropbox - vilken utmärkt uppfinning!

Denna söndag har jag till stora delar tillbringat på sjukhuset med maken. Inget jag ska utveckla här, men tiden gick så långsamt att jag började leka med nya mobilen, som dottern har laddat och aktiverat åt mig. Hittade Dropbox... Skeptiskt öppnade jag och stirrade häpet på det första som kom upp: alla mina bokmanusfiler! Har sparat dem som säkerhetskopior på Dropbox, men att hitta dessa i mobilen inne på sjukhuset, det var verkligen en glad överraskning. Sände en tacksam tanke till min förtänksamma dotter!

Det var bara att välja. Fick bli manus nummer fem. En nästan färdigskriven, helt självständig bok om tre ungdomar som möts under egenartade former. Två av dem lever i en annan värld (som dyker upp även i del tre i min serie om Ön), den tredje bor vår egen värld och tid. Tänkte bjuda på ett smakprov från första kapitlet om just henne. Hoppas ni finner det lika spännande som jag själv gör ...

Kapitel 2 
Sanna 

Plötsligt finns hon. Inget då eller innan, bara ett nu. Tiden står still.Tomhet. 
   Hon slår upp ögonen. Strålar av skarpt ljus borrar sig in i hennes ögon, tränger tvärs igenom ögonbottnen, vidare in i skallen och fräter bort allt. Visar obarm-härtigt upp det förfärande tomrummet därinne. För där finns verkligen ingenting. Inga minnen. Inget jag. Bara tomhet. 
   Ögonen sluter sig automatiskt, i ren självbevarelsedrift. Återigen vilar hon i mörker, i det trygga mörkret, det som inte borrar sig in. Hon försöker sjunka djupare, tillbaka till dit där hon inte har några tankar, inga frågor, inga känslor. Men en oro håller henne kvar. Och en undran över vad det finns mer där utanför, förutom det farliga ljuset. Utan att öppna ögonen lyssnar hon, letar efter ljud. Där finns verkligen något att lyssna på. Något som tickar. Eller snarare piper. Regelbundet. Eller kanske ändå inte. Nu saktar det av, lugnar sig. 
   Så finns där plötsligt en röst: ”Syster! Jag tror hon vaknar! Fingrarna … jag är säker på att de rörde sig!”      Rösten låter upprörd, hoppfull. På något sätt även bekant. 
   En annan röst, längre bort ifrån, svarar: ”Det kan nog hända att hon är på väg upp nu. Hjärtfrekvensen ökade en kort stund. Men det kan vara tillfälligt, vänta er inte för mycket.” 
   Hon slutar lyssna. Vänder sig inåt. Koncentrerar sig på sin egen kropp. Försöker känna den; går igenom del för del. Uppenbarligen ligger hon ner. På rygg. Där är tårna, hon kan röra dem, det är hon säker på. Men avstår. Vill inte dra till sig uppmärksamheten igen. Inte ännu. Benen – de finns där. Underlivet och höfterna. Magen. Bröstkorgen. Armarna, en på var sida. Den ena handen känns kall, stel. Men den andra … Den ligger mjukt och varmt, omsluts av något. En annan hand? Nu kramar den hennes. 
   Nya ljud tränger sig på. Inga röster nu, men en hackig andning. Nära henne. Är det gråt hon hör? Ljudet väcker inga känslor inom henne. Hon stänger av. Vänder sig inåt igen, återgår till sin kropp. Huvudet ligger på en kudde. Munnen känns torr och trång, tungan fastklibbad i gommen, en obehaglig, unken smak. Men hon andas själv. Ingen tub i luftstrupen. Varför tänker hon så? Ett sjukhusrum. 
   Så är det. Hon befinner sig på ett sjukhus. Varför? Är hon skadad? 
   Denna tomhet. Som att sväva utan förankring i ett tungt mörker utan ljus-punkter eller fästen, ingenstans att landa. Ingenting att hålla fast vid. Oron inom henne stiger, fyller henne. Förmår henne att återigen öppna ögonen, men nu bara i smala springor, rädd som hon är för spjuten av ljus, de som borrar och fräter. Men det skarpa ljuset har försvunnit, finns inte kvar; nu härskar bara samma mörker som inne i henne. Lättnaden trycker undan oron.
   ”Julia? Är du där? Hör du mig? Säg att du hör mig!” 
   Handen som omsluter hennes kramar hårdare. Hon försöker verkligen se nu, öppnar ögonen ytterligare lite. Samma svarta, tomma mörker. Borde svara, tänker hon. Drar loss tungan från gommen och försökte få till något ord, vad som helst. Istället retas svalget av bristen på fukt och en hostattack tvingar upp läpparna.      Den andra rösten tillbaka. ”Minsann har ni inte rätt. Medvetandet är tillbaka. Jag ska hämta en läkare!”          Varför är allt så mörkt? Har hon skadat ögonen när spjuten av ljus träffade dem? Hon blinkar ett par gånger, men det känns inget särskilt. Bara denna svärta. Har de släckt lamporna? 
   ”Älskade lilla vän, jag är här hos dig. Allt kommer bli bra …” 
   Rösten som på något vis – hon vet inte hur eller varför – inte låter helt främmande, bryts i en häftig inandning, en tydlig snyftning. Hennes hand kramas så hårt att hon undslipper sig ett jämrande ljud i protest, drar åt sig handen en aning. Trycket släpper omedelbart. En annan hand börjar smeka ovansidan av hennes, ända ut i fingertopparna. Gång på gång i hastiga rörelser som förmedlar oro och fara, snarare än lugn och trygghet. Hon känner att hon har slutit ögonen igen. Lyfter ögonlocken en liten bit, söker efter någon ljuspunkt – utan att våga röra huvudet – något som kan avslöja vem som håller hennes hand. 
   ”Julia, hör du min röst? Kan du svara mig, tror du? Om du hör mig kan du väl krama min hand.”   
   Julia. 
   Det verkar vara hennes namn. Det kanske är bäst att inte visa att hon hör, att hon har vaknat upp. 
   Ur vad? Till vad? 
   Tankarna irrar, letar efter fäste, efter minnen, vilka som helst. En bild växer fram ur mörkret, men det är inne i skallen, inte därute, utanför ögonen: en medelålders kvinna med silvergrått, kortklippt hår, tunna testar som envisas med att stå på fel håll på morgnarna. Mjuka armar som gärna omfamnar. Rösten, som kan låta både så här mjuk som nu, men andra gånger river i öronen, irriterad och jäktad. Hon anar mer än vet vem det måste vara – mamma. 
   Mamma och Julia. Två fästen. Med ögonen återigen slutna fortsätter hon leta inom sig efter andra hållpunkter. Anstränger sig för att andas lugnt, som om hon sov. En djup suck från modern, som tystnat igen, visar att det nog fungerar. 
   Senare. Hon måste ha somnat igen. Eller om det är medvetandet som försvunnit. Medvetslöshet heter det visst. Fast så känns det ju hela tiden, även när hon tycker sig vara vaken. Hon har inget riktigt medvetande. För ett sådant borde väl innehålla minnen? Massor av minnen. Från ett liv. För det hade hon väl haft? Ett liv – hon känner sig definitivt inte nyfödd. Inte fysiskt. Fast kanske är hon det. Nyfödd. Mentalt. 
   Tankarna irrar igen, hoppar och slinter, letar och byter riktning, gång på gång. Hon koncentrerar sig, skjuter undan allt annat och går på nytt igenom sin kropp, från tårna och uppåt. Benen, underlivet, magen, bröstkorgen. De båda armarna, huvudet på kudden. Det lugnar. Tillåter henne att vända sig utåt igen. Det finns en skillnad nu. Ingen hand kramar hennes längre. Båda händerna ligger övergivna, kalla och ensamma. Hon motar bort den tanken – ensam – och överväger att öppna ögonen. Men först lyssnar hon. Pipet är där, stadigt och envetet. Så länge hon hör det, lever hon. Det vet hon med säkerhet, minns att det finns EKG-apparater och andra instrument som används för att övervaka patienter. Man sätter en klämma på ett finger. Visst känner hon ett lätt tryck runt vänstra långfingrets fingertopp? Eller är det inbillning? Annars är det tyst. Eller inte riktigt – ett svagt susande. Ventilationen? 
   Hon samlar mod en stund, öppnar sedan ögonen till smala springor. Ingenting. Drar upp ögonlocken helt. Med vidöppna ögon stirrar hon ut i samma mörker som härskar på insidan. 
   ”Julia? Är du vaken?” 
   En ny röst. En hon inte känner igen. Inte den som pratat med henne, då, innan, den som var mamma. Eller som hon tror är mamma. Säker är hon inte. Utan att ha något att svälja, sväljer hon – det är svårt. Försöker formulera ord. Hör en kraxande röst – hennes egen: 
   ”Var är jag?” 
   En hand fattar tag om hennes, kramar lätt. Den känns annorlunda än den förra, än mammas. Smalare, benigare, kallare. Men rösten är mjuk och vänlig: 
   ”Du ligger på sjukhus, lilla vän. Men du behöver inte vara rädd, du kommer snart vara på benen igen. Inga ben är brutna eller så, du behöver bara vila.” Rösten tvekar lite innan den fortsätter: ”Du har fått en hjärnskakning, annars är du helt okej.” 
   Helt okej? Hur kan hon vara det? Hon minns ju ingenting … Rösten kommer plötsligt närmare, en varm andedräkt mot kinden, en tydlig lukt – kaffe? 
   ”Julia? Hör du mig?” En lätt oro i den tidigare så lugna rösten. 
   ”Jag hör, men förstår inte”, tvingar hon fram. Det går lite bättre nu, men är fortfarande mödosamt. Munnen är så torr och tungan fortfarande tjock och motsträvig. ”Törstig”, lägger hon till. 
   En kort tystnad, sedan känner hon något mot läpparna. Ett tjockt sugrör. Hon gapar och lyfter huvudet för att få in röret i munnen. Smärta skjuter genom huvudet följt av en våg av illamående – det får henne att flämta till, glömma sugröret. 
   ”Har du huvudvärk, lilla vän? Vänta ska jag hjälpa dig!” En hand trevar under hennes nacke, stöttar.              Törsten övermannar smärtan och illamåendet, hon tar emot sugrörets skarpa kanter, fumlar med tungan tills läpparna kan slutas, suger. Ljummen vätska utan smak flödar in i munnen. Vat-ten. Dricker i stora klunkar – girigt. Kalla fingrar mot läpparna tvingar henne att släppa sugröret. 
   ”Ta det lite lugnt, vännen min, drick inte så häftigt!” Några förspillda droppar rinner längs med kinden, vidare ända ner till örat, där tappar hon dem. Istället väntar hon lydigt, kan inte annat. Känner under tiden hur vattnet hon druckit gör nytta, mjukar upp och smörjer i munnen. Men törsten finns kvar. Så är sugröret där igen.  
  ”Så där, nu kan du nog dricka upp resten.” I långsammare takt dricker hon igen, tills det sörplar i röret och vattenflödet sinar. Hon sväljer en sista gång. Tänker att rösten nog ska fungera nu.  
   ”Vad har hänt? Jag minns ingenting”, säger hon. Tvekar, men avslöjar sig sedan: ”Jag vet inte ens vem jag är.” En plötslig beröring får henne att skygga: en hand stryker henne över kinden.  
   ”Du heter Julia och har råkat ut för en liten olycka. Minnet kommer tillbaka snart, ska du se”, säger rösten. Låter så lugn och trygg. ”Din mamma är snart här igen – det blir väl bra?” fortsätter den. 
   Julia vill inte vänta, vill veta mer, innan den som är mamma kommer åter, hon med oron och gråten. ”Vad då för en olycka? Och varför är här så mörkt?” 
   Tystnad. Sedan: ”Julia. Ser du mig inte?” Ett lätt luftdrag kyler ansiktet. Rösten lägre, hon hör den knappt: ”Nä, minsann …” 
   En dörr öppnas och stängs, snabba steg över hårt golv, de närmar sig sängen hon ligger i. ”Hur går det? Har hon rört sig igen?” Mammas röst. 
    ”Jodå, Julia är vaken!” Rösten låter glättig, nästan munter. ”Hon har sagt några ord till och med, frågat efter dig.” 
   Julia hör lögnen, undrar kort över den, men släpper tanken. Hör stolsben skrapa över golvet, anar att de båda byter plats. Mammas båda händer – de mjuka, fortfarande varma – griper ivrigt tag i hennes. ”Julia, älskade vän! Är det sant att du är vaken nu? Kan du höra mig?” 
   Julia vänder ansiktet mot rösten, försiktigt för att inte riskera att smärtan och illamåendet kommer tillbaka. Ser ingenting. 
   ”Mamma?” viskar hon nästan. ”Tar i lite till, höjer rösten: ”Vad är det som har hänt? Varför ligger jag här och varför ser jag ingenting?” För hon förstår ju att det inte kan vara helt mörkt i rummet.
   Mamma skrattar till, verkar lättad, faktiskt låter hon … lycklig: ”Du har ju inte dina glasögon på dig! De ligger här på bordet”. Händerna släpper hennes hand, i nästa stund trycks hårda skalmar in över hennes öron, fingrar trevar över kinderna för att styra dem rätt. Julia känner så tydligt igen trycket mot huden bakom öronen, den lätta beröringen av glasögonens plaststöd mot näsroten. 
   Men mörkret låter sig inte betvingas. Nu är oron över detta större än rädslan för orsaken till att hon ligger här. Hon lyfter händerna till glasögonen, river dem av sig. Håller hårt om skalmarna, försöker få trygghet från den bekanta formen. Letar efter jacket i vänstra skalmen, det som blev när … Ett minne som nästan var där försvinner lika snabbt. Skalmen är slät och oskadad. Tomt igen. 
   ”Det gör ingen skillnad”, säger hennes röst. Hon förvånas själv över hur lugn den låter. Hur den inte avslöjar något av den virvel av känslor som börjat snurra runt inne i henne.
   Hon släpper taget om skalmarna, de försvinner, någon tar bort dem. Ännu en gång går hon igenom övningen som lugnade, börjar ända nere vid tårna. Benen, höfterna och magen. Bröstkorgen. Armar och händer – mamma kramar hårt, får henne att tappa koncentrationen. Den andra rösten säger något, för lågt för att hon ska uppfatta det, viskar nästan. Mamma drar in luft i en häftig inandning. 
   ”Men …”, börjar hon, men avbryts av den viskande rösten.
   Julia – hon försöker vänja sig vid namnet, det känns inte rätt – börjar om. Tårna. Hon vickar prövande på dem, alla tio. Känner hur naglarna skrapar mot sockar som täcker dem. Och så benen, först underbenen, hon spänner vaderna på prov, det fungerar. Knäna, låren … 
   Det går i dörren igen. Tunga steg över golvet. En ny röst, manlig denna gång. Låter gammal, mörk och lite skrovlig. Men lugn och säker: 
   ”Jaha, hur mår vår unga patient?” 
   Unga patient? Hur gammal är hon egentligen? Hon känner sig inte som ett barn. Å andra sidan – hur känner ett barn sig, ett barn utan minnen?  
  Det blir rösten som inte tillhör mamma som svarar: ”Julia är vaken nu, doktor Larsen. Men …”
   Hon verkar tveka. Steg över golvet, viskande samtal. Julia spänner sig, håller andan för att höra. Uppfattar hur pipandet från instrumenten ökar i frekvens. Mamma börjar stryka hennes hand, på samma hastiga sätt som förut. Julia drar ett djupt andetag, letar efter lugnet bland alla känslor. Tårna, benen, bröstkorgen, som nu häver sig i snabba andetag. Nej, det blev fel. Tårna, benen, underlivet, höfterna, magen, sedan bröstet … Hon hör hur det pipande ljudet lugnar ner sig i takt med att hon själv återfår någon sorts kontroll. 
   Mannen är plötsligt nära igen, utan att hon uppfattat stegen: ”Jag kommer göra en hastig undersökning nu, Julia. Stetoskopet kanske känns kallt, fast jag försökt värma det i handen.” 
   En stadig hand mot kinden, ett finger som tvingar upp hennes ögonlock. Hon spjärnar emot först, blinkar, men finner sig. En handflata mot vardera kinden nu, huvudet vrids försiktigt åt först höger, sedan vänster. Det värker till i bakhuvudet på vänster sida, någonstans bakom örat, när huvudets tyngd trycker mot kudden. Hon slappnar av, förstår att det är det rätta. Själva rörelsen gör inte ont, men hon har en dov värk i huvudet nu. Har den funnits där hela tiden? Bakom den häftiga smärtattacken? 
   Händerna försvinner, i nästa stund lyfts det tunna täcket undan, eller om det är en filt med lakan bara. Hon ryser när händer letar sig in under kläderna – nattlinnet? En metallisk, sval yta mot bröstkorgen, den flyttar runt, stannar till lite här och där. Håller sig nedanför hennes båda bröst. Hon biter ihop tänderna. Känner sig naken, avskyr att inte veta hur naken. Har hon underbyxor på sig? Läkaren lägger över henne filten igen.         ”Hur är det, Julia. Kan du se mitt finger?” 
   Hon anar att de väntar på hennes svar, alla tre, för det blir alldeles tyst. Mamma, som hela tiden hållit kvar hennes hand mellan sina, slutar tvärt med sina smekande rörelser. 
   ”Nej!” utbrister hon. ”Jag har ju sagt att jag inget ser! Det är alldeles svart. Och jag minns ingenting heller!”    Läkaren igen, var det doktor Larsen han hette? ”Det är okej, Julia. Du har fått en ordentlig hjärnskakning, efter ett slag mot bakhuvudet. En rejäl bula där, men inga sår. Du hade tur, det kunde gått illa.” Han hör själv hur fel det låter, fortsätter: ”Tur och tur, det är inte så roligt att hamna på sjukhus förstås. Men var inte orolig för synen och minnet. De kommer snart tillbaka, det är jag övertygad om.” 
   Doktor Larsen går. Mamma och den andra kvinnan – en sköterska förstår hon – pratar om oväsentligheter, bäddar om henne, sträcker lakan, skakar upp kudden efter att försiktigt lyft undan hennes huvud. De frågar om hon är kissnödig, hon svarar nekande trots att frågan väcker känslan av tryck i blåsan. Vill inte tvingas resa sig i detta mörker, med risken för att den häftiga smärtan i huvudet och illamåendet kommer tillbaka. 
   Lite senare matar de henne. Sked efter sked av någon mjuk mat, som hon tror är mannagrynsgröt. Utan vare sig mjölk eller socker, precis som hon vill ha det. Så pass vet hon. Ingen berättar vad som hänt. Ingen förklara varför hon ligger här, inte mer än vad läkaren sagt. Och Julia vågar inte fråga. Istället jobbar hon med sitt minne. Börjar med namnet som känns så fel. Julia. Det är först när hon ger upp och gör sin kroppskontrollövning igen – fötterna, benen, magen, bröstet, armarna och huvudet – som namnet plötsligt finns där. 
  Ett annat namn. Ett namn som känns rätt, som hennes eget. 
  Sanna.

1 kommentar:

  1. Känns väldigt trovärdigt :-) Mycket bra skrivet och jag ville ju såklart veta vad som händer sen. Bok fem säger du.... hm.... kanske måste få läsa trean och fyran också? ;-)

    SvaraRadera