fredag 9 maj 2014

Konsten att beskriva känslor

Hur beskriver man känslor på ett naturtroget sätt? Funderar rätt mycket på det under mina skogspromenader. Jag är väl inte särskilt känslosam av mig... eller kanske jag är just det. Svårt att avgöra själv. Har ju min livliga fantasi men när det kommer till att i skrift skildra känslor så är det nog ingen större fördel. Det kan lätt bli överdrivet, melodramatiskt, smålöjligt om man brer på för mycket. I vilket fall måste man nog utgå från sin egen erfarenhet.

Någon sa häromdagen att man ska beskriva hur det känns. Just då tyckte jag det lät klokt, men sedan är det ju detta med gestaltning. Enligt den principen ska man beskriva i handling snarare än i känslor. En ilsken person slår näven i bordet. Att skriva hur raseriet bubblar inom honom blir inte så effektfullt.
Kanske man ska ligga någonstans mittemellan. Använda sig av bådadera.

Jag blev väldigt arg häromdagen, hur kändes det? Och vad gjorde jag? Lättare att svara på den andra frågan faktiskt. Jag författade ett mejl med en rad svordomar i, där jag bara skrev första och sista bokstaven med ett tankestreck emellan. Jag satt lutad över min laptop spänd i hela kroppen, skrev snabbt och utan tvekan. Efteråt kände jag mig trött och uppgiven. Lutade mig tillbaka och suckade djupt. (Fick ett svar från en av mina chefer att det inte var så lämpligt med ett sådant mejlspråk...)

Saknad/längtan är nog en av de vanligaste känslorna i en roman. Hur känns då det? För mig är det som en sorts värk i kroppen, en rent fysisk känsla vid sidan av den psykiska. Men hur ska man beskriva det? Man rynkar ögonbrynen till en början, biter ihop tänderna lite kanske. Spänner överkroppen, håller liksom emot den där förnimmelsen av att något försöker dra iväg med ens hjärta. Gråten ligger på lur mest hela tiden. Man kan gå från lugn och balanserad till rinnande tårar på några sekunder. Man kan bli överfallen av dysterhet som snabbt sjunker vidare ner i hopplöshet. Och frustration över att inte ha mer bestämmanderätt över sitt eget liv. Men finns det förutsättningar att ens längtan ska bli uppfylld så kan det vara positivt att sakna något/någon. Man har något att se fram emot och det är ju en härlig känsla! Att räkna dagar.... Dan före dan typ. Förväntan!

Sedan har vi den lite tråkiga lyckan. "Ilningar av lycka" står det ibland och det stämmer bra. Man liksom hisnar. Drar häftigt in andan, håller lungorna fyllda medan det porlar och brusar därinne som av kolsyra. Med därinne menar jag fysiskt sett bröstkorgen för det hänger ihop med andningen, liksom många känslor. Mungiporna dras upp i ett stort grin. Ögonen "lyser" ... Ja, ögon är bland det mest intressanta och även vanliga när det gäller att beskriva känslor. Ögonen blir svarta av ilska, de sprutar blixtar, skickar mördande blickar men kan också vara tankfulla, drömmande, tårfyllda, ömma, till och med varma! Och blickar, ögonkontakt ... Det är en utmaning att försöka beskriva hur det känns att möta blicken från någon speciell person.

Hur gör du när du ska beskriva känslor?


Mitt favoritmotiv: en himmel. denna gång inte solnedgång utan mitt på dagen. Mäktiga, märkliga moln! Man får en känsla av domedag, annalkande oväder i alla fall.

9 kommentarer:

  1. Lätta sommarskyar, skulle jag ha sagt om den himlen. Känslor ja. Beskrivningar har funnits sen urminnes tider och man får väl ta till de gamla beprövade när ens egen tolkningsfantasi tryter. Kan tycka att du kanske "gräver ner dej" lite för djupt. Ett raseri som bubblar över känner jag väldigt väl igen från mej själv. Som när banken inte ville ta emot mina pengar. En släkting blev så arg på en lång rad motgångar en dag, att han drämde näven i bordet. Den sprack! Inte bordet utan näven. Gips och längre tids sjukskrivning. När man beskriver en känsla relateras den nog av motagaren till något känt tillfälle. Vad smakar chokladen? Samma choklad kan beskrivas smaka som: gräs, tobak, hästkiss (lite sötaktig), dieselolja (traktor), blomsteräng...o.s.v. Motagaren har någon känsla att relatera till...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant kommentar! Tack för den. Jo jag gräver kanske ner mej för djupt i en "icke-fråga". Men känslor intresserar mej, liksom relationer. Nästan mer än handlingen när jag läser, eller skriver själv.

      Radera
  2. Det är svårt!
    Jag tror att man får vara så bekant med karaktären att man får se känslorna ur hennes/hans synpunkt. Och att sedan beskriva det tycker jag själv är svårt.
    Men jag tycker du har beskrivit bra! Tyckte detsamma när jag läste porten och när jag läser delad identitet. (som jag aldrig hinner göra) det var väl mer den intima delen du behövde öva på? ;-)
    Läs lite romance böcker och studera hur dom författarna gör kanske?
    Vet inte hur mycket råd eller hjälp jag kan ge, tycker som sagt själv att det är svårt och övar fortfarande känns det som. :-)
    Hoppas allt annat är bra med dig och att ilskan inte var långvarig! Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan vara skönt att bli riktigt arg nån gång ibland! Som lilla My! Jag får se vad jag kan åstadkomma vid denna den sista (?!) redigeringen! Kram själv!

      Radera
  3. Jag beskriver alltid hur känslan känns när jag beskriver den subjektiva karaktären... Objektet får dock nöja sig med att bara slå näven i bordet.

    SvaraRadera
  4. Läs Hemingway. Mästare i att förmedla känslor utan att med ett enda ord i en enda av sina böcker beskriva vad karaktären känner. Jag tror mig ha förstått att det var detta som gjorde honom stor och berömd som författare. Det kräver dock lite mer av läsaren. Det kan också leda till fullständiga missförstånd. I slutet av en av hans böcker får en ung man beskedet att kvinnan han älskar innerligt har dött. Han reser sig upp, plockar upp hatten och rocken och går ut i eftermiddagssolen. (Typ). Jag och flera jag känner grät. Känslan av total tomhet och total förlust var oändligt stor. Jag var djupt impad över Hemingways förmåga att förmedla så starka känslor. Men så träffade jag en kvinna som hade läst samma bok. Hon var urförbannad på karln - hur kunde han vara så känslokall? Två mycket olika tolkningar av samma text. :-)

    SvaraRadera
  5. Läs Hemingway. Hans storhet låg i att förmedla känslor utan att med ett ord beskriva hur någon kände. Mästarnas mästare under sin tid.

    SvaraRadera
  6. Tack för dina kommentarer! Roligt att nån hittar även till detta gamla inlägg som jag blev tvungen läsa själv igen.
    Jo visst är det så att vi har olika sorters läsupplevelser beroende på vem vi är.
    Hade gärna haft Hemingways förmåga, nu får jag nöja mej med att i alla fall ibland bli nöjd med en särskilt lyckad formulering (har tränat sedan 2014, numera 4 böcker bakom mig).

    SvaraRadera