söndag 11 maj 2014

Idag är jag personlig...

... så de som bara vill läsa om skrivandets vedermödor och knep kan hasta vidare till en annan blogg.

Jag har tänkt mer på det där med att beskriva känslor. Kanske är det nödvändigt att känna sig själv, att ha i alla fall ett visst mått av självinsikt. Ett fint ord tycker jag. Smaka på det! SJÄLVINSIKT.Jag är inte ensam om att fundera på detta. Självinsikt - att inse sina egna karaktärsdrag, brister såväl som förtjänster. Varför man reagerar som man gör, vilket kan vara tvärtemot förnuftet.

Personligen så anser jag mig ha en positiv grundinställning ända sedan barndomen då jag ofta fick höra från omgivningen (sagt med ett leende): ja, du Astrid är alltid så positiv! Som de flesta andra har jag haft mina mörka perioder i livet, men har ändå en syn på mig själv som ett guppande flöte. Ibland dras jag ner i det mörka, grumliga vattnet men så fort det negativa släpper efter flyter jag upp till ytan. Ligger där och kisar mot solen och försöker glömma djupet som döljer sig under mig. En fin bild eller hur?

Arg blir jag sällan. Och ilskan går över rätt fort. När barnen var små kunde de göra mig smått "vansinnig" som man säger, men det gick aldrig för långt. Fanns alltid en gräns som jag aldrig överträdde. Ändå kan jag förstå föräldrar som drivs för långt, utmattade av sömnbrist och frustration.
Men sina älskade barn förlåter man förstås. Förstår och glädjer sig åt all kärlek man får tillbaka.

Däremot kan jag vara en aning långsint när det gäller vuxna. Finns några fall jag aldrig riktigt förlåtit, kanske för att personerna ifråga aldrig bett om ursäkt. De vet nog inte ens om att de har något att be om förlåtelse för, misstänker jag. Ett exempel av det mer ytliga slaget är ett par grannar. Vi bjöd hem dem när vi var rätt nya i byn (80-talet) men de bjöd aldrig tillbaka. Minns inte om vår heminbjudan kom före eller efter det att vi hjälpte dem med avlivning av en sjuk hund. Var det inte en katt också, en annan gång? Haha, jag börjar glömma detaljerna! Men det finns ändå kvar ett visst agg. Dög vi inte? Var vi för tråkiga? Fel sort? Eller blev det bara bortglömt?

När mina i ålder närmaste syskon handgripligt rök ihop när de var osams, föredrog jag att dra mig tillbaka och sura i ensamhet. Spred ut min ilska och förtrytelse på längre tid så att säga. Så småningom kunde jag till och med inse att i enstaka (förstås!) fall hade mitt syskon rätt. Denna insikt kom när jag prövade att byta roller i tankarna. Något jag varmt rekommenderar!

Naiv? Javisst är jag det. Har väldigt svårt att se andras baktankar. Det är klart att jag fattar att försäljaren på  Elgiganten som fick sålt en iPhone mini till mig igår, hade en baktanke med sitt breda leende och användande av förnamnet. Men jag tog det med ro - var så nöjd över att han kunde ändra mitt Telia-abonnemang så jag nu får ringa, messa och surfa närmast obegränsat till en fast månadspeng. Samt att han gjorde mig till förmånskund hos Telia så jag på köpet får en musikbox värd 4000 kronor ... Kunde ha kramat honom! Om jag inte vore så blyg ...

Jag har bristande social kompetens, kanske det skulle stå i mitt CV. Blyg är jag. Om blyghetens pina har jag skrivit förut. Numera har jag lärt mig att i viss mån bortse från detta karaktärsdrag - bryr mig inte längre lika mycket om vad folk tycker om hur jag uppträder och vad jag säger. Blir nog rätt automatiskt så när man inträder i Guldåldern (55+).

Snällhet är ett karaktärsdrag som inte är särskilt spännande att skriva om. Ändå finns det många nyanser man kan fördjupa sig i. Vill här bara kort påpeka att snällheten går i en skala från att vara mjäkig, ja rent av feg  och konflikträdd, till att vara generös och allmänt välmenande. Ser man det så blir det mer intressant att använda sig av i sitt skrivande. Jag ligger nog någonstans i mitten där, eller flyter snarare mellan ytterkanterna från gång till gång.

Principfast är jag inte särskilt. Dig kan man alltid övertala! är ett bevingat familjecitat, riktat från lillbrorsan till mamma. Jag har ärvt den egenskapen. Har nog lite för lätt att bli omkullpratad. Tjejen som inte kunde säga nej blev jag kallad för inte så länge sedan. Det gäller för mig att omedelbart klippa av säljarjargongen när det ringer en telefonförsäljare, annars sitter jag där efteråt med ett nytt abonnemang på Illustrerad historia, 3 par strumpor i månaden (hur dåliga måste inte de sockar vara som slits ut så snabbt) eller en ny porslinspryl från Fyrklövern.

Kärleksfull är jag definitivt. Kan ibland nästan rent fysiskt känna hur kärlek och ömhet strömmar ur mig som en varmt gyllene energiström. Det behöver inte alltid vara riktat mot någon person; kan även vara gentemot mina hundar eller bara mer abstrakt mot naturen (min kära skog till exempel). Så det har jag rätt lätt för att beskriva vad gäller mina karaktärer, även om detaljer som får mig att rodna blir onämnda ...
En tuva med maskrosor ovanpå ett klippblock i skogen kan få mig att le och vilja ge den lite extra vatten ...


Fantasifull - ja det kan ingen av mina mer trogna läsare tvivla på! Bara detta med mina stentroll och enhorningen som sover sin törnrosasömn bevisar väl att jag besitter denna egenskap till viss överdrift! Ser ni slottet på bilden nedan? Vilka fantasifulla kopplingar kan man inte få av den siluetten! I verkligheten är det Teleborgs slott, ett konferenscentrum. Prosaiskt - men tyvärr sant.


Till slut en alldeles färsk kommentar som stärker min ofta sviktande självkänsla och gör mig så himla glad!:
Hej Astrid, nu har jag läst ut din bok Porten, en mycket läsvärd bok, som man har svårt att lägga ifrån sig. Den kan jag varmt rekommendera till andra läsare och väntar med spänning på de kommande böckerna. Jag älskar att läsa böcker som man försvinner in i en annan värld och vardagen slutar att existera, verkligen medryckande.

1 kommentar:

  1. Tror inte jag skulle vilja göra en sådan självanalys =/. Mer än i smyg =).
    Vill egentligen bara berätta att jag sålt en PORTEN och att damen i fråga och hennes sällskap ä l s k a r tegelstenar enligt egen utsago. Nu har jag bara en bok kvar till försäljning!

    SvaraRadera