onsdag 9 april 2014

Planen - kortnovell

Detta inlägg består av en för mig ovanligt mörk historia. Min naturligt positiva natur gör det till en extra utmaning att skriva sorgliga, tungsinta texter, och det är nog rätt typiskt mig att det ljusnar på slutet. Rubriken är inspirerad av en film jag såg häromdagen - Alla har en plan. Ett tragiskt kriminaldrama med en av mina favoritskådespelare, Viggo Mortensen. Idén till skyddsängeln kommer från boken Ödesgudinnans val.


Redan innan hon når den skyddande skogen överfaller den henne. Gråten. Den stora, hänsynslösa, som inte går att kämpa emot, bara genomlida. Hon trycker den vantklädda näven mot munnen för att hålla inne alla ljud; stirrar på marken framför fötterna för att inte möta grannens blick, om han råkar vara ute i sin trädgård. Benen rör sig automatiskt den invanda genvägen över fältet ner till skogsbrynet. Hunden leder henne rätt även när tårarna skymmer sikten. Regnet hänger i luften men det kan inte hjälpas. Det kommer att dröja innan hon är beredd att återvända hem igen. Hon drar fram mobilen ur jackfickan; hon vill ringa, få kontakt med någon, räddas undan detta tunga, men inser att det inte skulle gå att prata nu - istället stänger hon av den.

Det tar en lång tid innan Gråten lämnar henne denna gång. Andningen blir lugn och jämn när gråtkrampen i strupen släpper, tårarna slutar rinna längs de blöta kinderna som inte torkar i den fuktiga kvällsluften. Hon snyter sig och drar en djup suck. Inte av lättnad för någon sådan känner hon inte. Bara syrebrist. Hennes inre är fullt av Tomheten nu. Om Gråten är kolsvart så är Tomheten blyertsgrå. Inget har just nu någon betydelse, hon är i Nuet och det enda hon behöver tänka på är att fortsätta gå. Följa den mjuka skogsvägen som hon känner så väl - hon har valt den allra längsta av sina vanliga dagsrundor. Hunden springer före, oberörd av det eftergivliga rullkopplet. Han får vara glad i hennes ställe, nöjd med den oväntat långa kvällspromenaden.

Gradvis ersätts Tomheten av Lugnet. Tankarna återvänder, blir meningsfulla. Nu är hon redo. Beredd att möta honom, hennes skyddsängel. Eller det är vad hon valt att kalla honom, andra skulle kanske föreslagit "låtsasvän" eller "fantasikompis".
   Knappt har hon tänkt tanken förrän han går där bredvid henne.
   - Hur är det? frågar han med sin medkännande röst.
   Hon sneglar på honom från sidan, under lugg. Han bär sin vanliga utstyrsel, grön, kort jacka och gröna byxor, läderkängor, lite som en Robin Hood.
   Kanske det var för tidigt i alla fall. Hon harklar sig, sväljer och prövar rösten.
   - Inget vidare, säger hon. Känner knappt igen sin egen stämma, hes som den är efter all gråt.
   - Jag förstod nästan det, svarar han, så mjukt att hon nästan börjar gråta igen. Men han förekommer henne:
   - Du kallade på mig, alltså har du något att ta upp, eller hur?
   Hon tar ett kliv över en fallen ungtall, utgallrad av någon skogsarbetare, samlar tankarna.
   - Jag måste göra något ... börjar hon. Tvekar och samlar ihop de spretiga funderingar hon påbörjat.
   - Hur då? Vad är det som du måste göra?
   Han tar lika långa steg som hon, de går i ett jämnt tempo, i varsitt hjulspår. De skulle inte kunna gå hand i hand även om hon velat. Det ingår heller inte i föreställningen. En ängel är ju inte fysisk. Hans långa, bruna hår är samlat i en hästsvans som guppar på den breda ryggen för varje steg han tar. Han är barhuvad och fukten pärlar sig på hårstråna. Ser så verkligt ut men hon vet bättre.
   - Jag måste göra något åt mitt trassliga liv, börjar hon om. För ingen annan kommer att ta tag i det.
   Han ler mot henne, de grå ögonen glittrar trots den fallande skymningen. - Nä det har du så rätt i. Varje vuxen, tänkande individ har ansvaret för sitt eget liv. Men hur ska det gå till har du tänkt?
   Hon stannar upp, mest eftersom hunden blivit efter; han nosar ivrigt på en grönmossig sten utan att ta någon notis om hennes skyddsängel. Hon vänder sig mot ängeln, han är huvudet längre än hon så hon får höja blicken för att möta hans.
   - Jag ska göra en Plan! säger hon. Tanken finns där bara, överraskar henne själv. En plan är ju just vad hon behöver, varför har hon inte insett det förut?
   - Jaha, en plan, det låter klokt, svarar han henne. Berätta mer!
   - Jo jag måste ha en plan för hur jag ska få ordning på min situation, så jag slipper få sådana här ... Hon tvekar, väljer bland orden. ... gråtattacker, avslutar hon fast det inte är vad hon avser. Det är så mycket mer. Livet hennes har blivit en berg- och dalbana där hon fasar för dalgångarna.
   Hon fortsätter: - Framför allt måste jag förhärda mitt hjärta. Nu är det mjukt som lera, det ska bli mer hårt som sten. Men inte på ett negativt sätt. Bara så jag inte blir så ... ömtålig. Så beroende. Jag ska bli balanserad och självständig.
   - Du tänker helt rätt, uppmuntrar han henne, ler igen - och så är han borta. Han behövs inte längre.
   Hon vandrar vidare mot hemmet medan tankarna arbetar med Planen. Högerhanden har sin egen plan - den trevar i fickan, hittar mobilen, slår på den. Hon tittar ner när det plingar till: 3 missade samtal! Alla från samma nummer. Det är från honom. Han som utgör den grovaste tråden i hennes livs trasselhärva. Hon ler lite när hon trycker på Uppringning - han ska få höra om hennes plan!

Ödesgudinnan vänder sig om när den grönklädde skyddsängeln går över det marmorbelagda golvet i den stora salen. Hon väntar lugnt tills han hunnit ända fram - här har tiden ingen betydelse.
- Nå, hur gick det? frågar hon när han möter hennes blick efter att vördnadsfullt ha bugat sig.
- Jodå, jag tror nog att hon reder ut det här nu, ler han. Hon har börjat göra upp en Plan!

5 kommentarer:

  1. Vad fint! Sorgset men fint :)
    Själv behöver jag träna på att vara mer subtil i mina texter tror jag.
    Har påbörjat en ny serie där jag ska öva på detta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :)
      Hade gärna byggt på mer om ängeln men hade inte den tiden...
      Vi kan väl prata om din nya serie när vi ses!

      Radera
    2. Du kan alltid lägga till mer sedan :)
      Det kan vi göra, har inte allt uttänkt ännu men har ändå börjat på den. :)

      Radera
  2. Fint gestaltat och med en härlig miljöbeskrivning. Man kände med tjejen som gick där och deppade med hunden i skogen, skönt att det slutade hoppfullt. En sådan där skyddsande skulle nog alla behöva lite till mans.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det. Ja det vore inte dumt... En låtsaskompis fast ändå verklig...

      Radera