torsdag 27 mars 2014

Ögonblickar - blickar från ögon.

Tänker så mycket och så bra under mina skogspromenader. Tyvärr försvinner en hel del på vägen, medvetandet har ju sina begränsade utrymmen. Till skillnad från det undermedvetna ... Men det kommer jag inte åt. Om jag inte som Mikael lär mig hypnos.

Jag har inte skrivit på något bokmanus på månader nu eftersom jag är i redigeringsfas. Därför behöver jag dessa blogginlägg för att släppa loss min fantasi. Nu blir det en stunds romantik...

Fikastunden. Det är då han har chansen. När de samlas i det lilla köket, med färska frallor och sina muggar med kaffe eller te. Chansen att studera henne, i smyg förstås. Som nu. Hon sitter på andra sidan det långa köksbordet, lyssnar på en av kollegorna som beklagar sig över en besvärlig djurägare. Hon vänder profilen till. Utseendemässigt är hon inte märkvärdig alls, ändå fascinerar hon honom. Han tvingar sig att bedöma henne så opartiskt han bara kan. Håret, kortklippt och grått, fast med en silverlyster som framträder i vissa belysningar, som nu när vårsolen silar in genom de tunna gardinerna. Pannluggen står på ända, en följd av hennes vana att stryka handen genom håret. Ögonbrynen är buskiga, långt ifrån så välplockade som de yngre kollegornas. Den lilla raka näsan kan ingen anmärka på. Munnen med sina tunna läppar ser ofta missnöjd ut, men det tror han sig veta är helt fel intryck.

Med en ohörbar suck lyfter han temuggen och smuttar på det alldeles för heta teet. Saknar kaffet. Men hon dricker te och genom att han nu övergått till te får de något gemensamt. Kollegan bredvid honom  lägger sig i diskussionen och hon flyttar blicken till honom. Nu ser han henne framifrån. Bakom de tjocka glasen är ögonen förminskade och ljust blå. Hon lyfter handen och biter förstrött på en tumnagel. Är hon orolig? Han vet att hon fått en hel del idag på sin lott; det kommer bli sent i eftermiddag innan hon kan köra hem till de sina. Make och tonårsbarn. Själv är han fri. Obunden. Ensam.

Han drömmer sig bort, med blicken fäst på hennes ansikte. Om det vore de två som hörde ihop ... Då skulle de sluta sin anställning här, flytta långt bort, kanske till Norrland, ha en liten gård, med hästar och hundar och ...

Plötsligt vrider hon på huvudet och han träffas han av hennes blick. Chocken får honom att frysa till is. Ögonen vidgas, hennes med. Deras blickar hakar i varandra, bygger en bro, osynlig för alla andra. Tiden stannar upp, han slutar andas. Hennes ögon i hans - de ser rätt in i honom, ser hans känslor, hans bristande hopp, hans hjälplösa kärlek. Allt annat försvinner ur hans medvetande, bara hon blir kvar. Han tappar all kontakt med verkligheten, tycker sig sväva iväg, buren av hennes blick, som håller honom fast, som besvarar hans tysta fråga ...

Världen har för alltid förändrats.

Tills hon vänder bort sin blick igen. Magin bryts hänsynslöst och så tvärt att han flämtar efter luft. Plötsligt tittar alla på honom, någon frågar oroligt hur det är fatt - han mumlar något, kommer på fötter, snubblar ut ur köket, in på toaletten där han låser om sig. Vill aldrig komma ut igen.

Så småningom blir det tyst därutanför; han har hört dem passera dörren under prat och skratt. Hennes röst har han inte kunnat uppfatta. Nu är de i garaget på väg att köra ut för dagens resor. Han borde också komma iväg ... Beslutsamt går han fram till handfatet, sätter på kallvattnet och blaskar av sitt hettande ansikte. Torkar sig med ett par pappershanddukar. Känner sig en liten aning mer samlad. Måste fungera, jobba.
Men blickarna ... hur de sett varandra ... Den bitterljuva upplevelsen han aldrig kommer glömma. Och väl aldrig kommer uppleva igen.

Han låser upp och öppnar dörren. Blir stående alldeles stilla. Världen stannar upp igen, tiden fryser på nytt. Hon står där utanför, lutad mot väggen. Ansiktet vänt mot honom, just honom, ingen annan. Blicken har fångat hans igen, håller den hårt fast, han förmår inte se bort.

Utan att släppa honom kommer hon fram, stannar tätt intill honom, fattar tag i hans händer - han låter det viljelöst ske. Hennes är kalla och han kan inte låta bli, samlar dem i sina stora för att värma. De står där, med hennes händer i hans, med den där bron igen mellan deras ögon, deras själar. Så öppnar hon munnen, bryter tystnaden: "Vi måste prata."

Ja vad händer sedan? Bryter hon upp från sitt äktenskap? Flyttar de till Norrland? Eller är de förnuftiga och bestämmer sig för att det inte kan bli mer? Vad vill hon egentligen prata om? Slutet är valfritt ...

Ännu en vacker himmel ...

4 kommentarer:

  1. Så där kan man väl inte göra? Sluta när det är som mest spännande...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blogginlägg ska ju inte vara för långa ... :)

      Radera
  2. Perfekt början på din nästa roman. Det gäller att fånga läsaren direkt i ett fast grepp och det gör du här. Vad kommer att ske? /StefanÅ

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inga planer på roman av detta haha. Men ville belysa det intressanta med magin och kraften som kan finnas i en blick.

      Radera