onsdag 5 mars 2014

"Man har den hälsa man förtjänar"

Är det inte ett citat någonstans ifrån, eller varför dyker denna mening upp i mitt huvud? Jag skulle i alla fall vilja svara "i helvete heller", men som prästdotter svär jag inte annat än i mina böcker, så det får bli: "helt fel!"

Naturligtvis är det väl ingen som tycker så. Skulle i så fall möjligen vara alla de som hittar på och stödjer den ena nya, fantastiska dieten efter den andra. Är själv halvtrogen anhängare av LCHF...
Men dieter var verkligen inte vad jag tänkte skriva om idag. Funderade under min 90 minuters underbara skogspromenad över livets orättvisor... Inte generellt utan just vad avser hälsan.

Min make fick diagnosen Parkinson för ungefär 20 år sedan. Efter det har några ytterligare diagnoser tillkommit. Vissa dagar tar han sig knappt ur sängen. Dålig balans och muskelsvaghet leder till att han drattar omkull mer eller mindre smärtsamt kanske ett par gånger dagligen. Svårighet att få ögonmusklerna att samarbeta gör det svårt att läsa. Fingerfärdigheten har försämrats så han numera har ett särskilt tangentbord med extra stora knappar på till datorn. Ska han gå ut får det bli på vägen, med stöd av rullator. Och max någon kilometer. Ryggen värker efter en misslyckad diskbråcksoperation. Med mera.
Och detta blir förstås bara sämre med tiden.

Jämför då med mig. Jag mår snarare allt bättre. Mina långa promenader har gett mig en välbehaglig kondition. LCHF-dieten passar min lite känsliga mage bra och har gjort mig flera kilo lättare. Värk i axlar o handleder är helt uthärdligt med bara en enda värktablett om dagen plus att jag numera inte arbetar jourer. Skrivandet ger guldkant till min fritid och har dessutom fått följden att jag har fått flera nya och mycket trevliga vänner.
Att må bra psykiskt ger utslag på den fysiska hälsan helt klart! Man bagatelliserar sina krämpor istället för att oroligt utforska dem och ständigt leta efter nya symptom.

Det är som om energi och hälsa sipprar från maken till makan...

Om vi var huvudpersoner i varsin bok, skulle makens vara en dyster historia med pessimismen drypande från sidorna och slutet knappast upplyftande. Man skulle tvinga sig igenom boken fylld av medkänsla och sjunkande förhoppningar om en happy ending. Kanske inte stå ut att läsa vidare.

Boken med mig som huvudperson skulle däremot vara menlöst ljus och hurtig i tonen. Man skulle tycka att jag borde få stöta på lite fler motgångar, kämpa mot livets avigsidor, inte må så bra. Vore det en fantasy skulle författaren skynda sig att slänga in mig i en annan värld, fylld av faror och vedermödor. Men antagligen skulle slutet vara ljust och positivt.

Om man däremot valde att låta oss trängas i samma bok, hur skulle den bli?
Där blir jag svarslös. För sagan om vårt liv är inte avslutad ännu. Jag kan bara hålla tummarna ...


Lägger in en bild på Tessi här för att muntra upp slutet. Ser ni så roligt hon har haft med sitt grävande! Stolt betraktar hon matte - är jag inte duktig?
Haha, skojar förstås. Vildsvinen har spritt sig i skogarna och sådana här uppgrävda plättar ser jag massor av varje dag.

4 kommentarer:

  1. Jag blir gripen av ditt inlägg, det är så orättvist mycket av det som sker runtomkring oss. En människa kan leva sunt från födelsen och ändå få en dödlig magcancer när han är ung (läs Kristian Gidlund). Ingen förtjänar heller de besvär Bernt har i mina ögon :(

    Hur som helst, du har helt rätt i att en helt problemfri karaktär skulle bli problematisk i en bok. Man skulle med största sannolikhet börja ogilla hen om man inte slängde in en och annan kris. Det är som jag sagt tidigare "intresse föds i konflikt".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det vore mycket enklare att förstå sig på livet om man trodde på reinkarnation! Kanske nästa idé till bok... :)

      Radera
  2. Det är orättvist :( har sett hur tre personer i min närhet tynat bort av sjukdomar och kan förstå känslan litegrann. Orättvisan och frustrationen man själv känner över att inget kunna göra. Blandat med lite skuldkänslor att man själv mår bra förutom några mindre krämpor.
    När man läser sådant här så önskar man att man kan säga eller göra något för att det ska bli bättre men kan inget göra förutom att skicka en KRAM.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Caroline! Jag delar med mej av kramen till maken :)

      Radera