torsdag 13 mars 2014

Utmaning: En annorlunda historia

Inspirerad idag av Caroline och Björn så ska jag skriva en lite egen, udda saga, som är en gåta i sig. Se för övrigt slutet där jag utmanar alla bloggare som läser detta!:

Ljuset kommer lika plötsligt som varje morgon. Luckan slår upp och det svarta mörkret byts mot skarpt gulvitt. Men han ligger på tredje våningen och ljuset når inte riktigt in till hans viloplats. Han väntar otåligt medan de två undre våningarna töms, väntar hjälplös, fast i sitt fack.

Äntligen händer det. Hela våningsplanet glider ut i ljuset på starka, gnisselfria skenor. Brukaren griper tag om de inneboende, några i taget. De hålls isär efter storlek, ingen sammanblandning här inte. Ett ögonblick drar bitterheten igenom honom, han ville tillhöra de största, de ensamma, de privilegierade. Men han hari alla fall  turen att inte vara bland de otaliga små, de som så sällan når den högsta extasen.

När det blir hans tur passar han på att njuta av den korta luftfärden, känner hur den kvarstående nattfukten torkar på hans hårda, glatta utsida - inga skråmor, repor eller rynkor här inte, trots hans inte obetydliga ålder. Han avgudar Brukaren. Att få vara i hennes händer om så bara för ett kort ögonblick, ger hans tillvaro mening. Men han hinner knappt reflektera över detta innan han slängs ner i arbetsfacket, där han ska vänta igen, på chansen att få jobba, få göra nytta, få den där kicken.

På nytt skjuts han in i mörker och glömska. Väntar. Känner sina kollegors närvaro. Han trevar i medvetandet, har inga händer som Hon, Brukaren. Turen är på hans sida idag; över honom ligger bara en enda medarbetare. Under honom alla de andra. Denna dag har de alla hamnat rätt, baksida mot framsida. Det är både motbjudande och obekvämt att hamna med framsidorna mot varandra. Skaver och generar.

När stillheten plötsligt bryts är han oförberedd, känner hur det ilar till i hela hans varelse av förväntan. Som nummer två borde han ... Ja! Han grips på nytt av Brukarens gudomliga hand, förflyttas genom den ofattbara rymden, landar igen, nu i det mjuka, blöta men ändå fasta. Halva han sjunker ned, men den viktigaste delen vilar mot kanten utan risk för drunkning. Full av andlös förväntan kan han inte annat än... vänta.

Nu! Han har sagolik tur, grips på nytt av Brukaren själv! Får sin last där den passar som bäst och så en ny luftfärd. Och nu! Nu sker det! Han fylls av extas när Brukarens mjuka läppar smeker hans hårda yta, befriar honom från bördan som var hans att bära. Och så sker det igen! Och igen! Han tappar snart räkningen, salig njuter han så länge det varar.

När han senare på nytt ligger i sitt fack på tredje våningen, känner han hur unik han är. Just han som inte tillhör den anonym massan längre. Inte sedan han döpte sig själv. Gav sig ett namn till skillnad mot de namnlösa andra. Han är lik dem men med namnet är han ändå unik. Han, Tam Deks.

Jaha, har ni löst gåtan? Inte så svårt, eller? Nu lämnar jag detta som en utmaning till vem som än önskar ta upp den. Skriv en historia om något helt oväntat, något från vardagen, som aldrig brukar få inneha huvudrollen. Jag blir tacksam om ni sedan lämnar en länk här på kommentarerna så vi andra kan få läsa!


Detta är faktiskt min Porten fast från baksidan och lite snett fotat. Härlig vårsol!

4 kommentarer:

  1. Löste den när jag läste att det var bäst att ligga mage mot rygg =) Kul aspekt.
    håller tyst om svaret ifall någon ännu inte löst gåtan =/
    Var det sååå långt mellan tallarna i porten? Tänk vad man skaffar egna bilder i huvudet. Intressant!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra att du inte skvallrar... Ja, det är längre än på framsidan av boken, fick kämpa en del för att acceptera den rent praktiska aspekten när vi jobbade med bokens utsida.
      Har du inte sett någon bild på rätt sida av Porten?

      Radera
  2. Jag har sett bilder från "vår" sida av porten. Då ser det inte ut att vara så långt emellan. Men omslagsbilden är ju deffinitivt mer som en "riktig" port. Inte heller den överrensstämmer med min inre bild när jag läser =). Så är det med fantasin. Den tar sig egna uttryck

    SvaraRadera
  3. Caroline har skrivit en ny novell i denna stil. Se hennes blogg:
    http://carolineahlberg.blogspot.se/2014/03/novell-sten.html
    Läs noga, lösningen finns på slutet! Jag missade den... Men fick en extra förklaring av vad det ovala var... :)

    SvaraRadera