söndag 9 februari 2014

Möte med näcken, en av dem...

Isa Fant, som jag intervjuade igår, har blivit så ivrig på att framträda i bloggen efter sin debut. Nu vill hon att jag ska återberätta hennes bästa sagor och historier, där bara hon själv vet vad som är dikt och vad som är rena sanningen. Eftersom hon nämnde Näcken i intervjun, bad jag henne berätta mer om honom. För jag trodde bara det fanns en. Men där hade jag helt fel!

Näcken, påstår Isa, är ett släkte av okänt antal vattenälskande och musicerade manliga varelser. De lever så länge (tusentals år) att ingen vet hur och om de förökar sig över huvud taget. Några näck-barn har i alla fall inte Isa hört talas om. Den speciella Näck som Isa har mött, bor i en liten svartblank skogstjärn i ett orört naturskyddsområde. Här är all avverkning förbjuden och urgamla granar kantar de dyiga stränderna, doppar sina yviga, hängande grenar i det lockande vattnet och ger skydd åt skogens alla varelser, flygande såväl som klättrande, skuttande tillika med krälande. Den rikligt förekommande skägglaven bäddar in  fåglarnas bon på våren, värmer skogstomtarnas tår och öron på vintern och på hösten är det de yngsta älvornas uppgift att samla in den för vinterns dvala.

Isa hittade just denna tjärn en natt när fullmånen speglade sig i den stilla ytan, vilket lockade henne att flyga tätt över vattnet. Skrämd halvt från vettet (det lilla hon har plats för) blev hon när en hand sträcktes upp och fångade in henne. Vattnet droppade från den nakna gestalten när den granna Näcken reste sig i hela sin längd. Stående på en av den runda gölens bottenstenar, flinade han åt hennes förskräckelse.
"Var inte rädd du lilla mö, dig ska jag inte locka i fördärvet", lovade han och lät henne slippa loss från fingrarnas gallerbur.

Isa flydde inte långt. Nyfiken som hon är återvände hon strax medan Näcken vadade bort till en uppstickande mjukt rundad sten vilken han slog sig ner på. Så där som Näckar gör, med benen tätt ihop och lite vriden i midjan. Håret glittrade som silver, fortfarande vått som det var. Blicken i de mörkblå ögonen följde henne medan den vallmoröda munnen log och visade upp en glimt av kritvita tänder. Mot sin vilja blev Isa förälskad. Hon flög alldeles intill hans utsökt formade öra och sjöng sin vackraste nattsång.

Då suckade Näcken och  bröt förtrollningen. "Nähä vet du vad! Om du visste hur less jag är på allt kvinnfolk som faller för min eländiga skönhet! Jag önskar att jag vore lika ful som det avskyvärdaste sumptroll!"
Isa hajade till, förvånad och nyfiken. En Näck som ville vara ful!
Näcken sträckte sig ner mot vattnet och plockade upp ett instrument, som flöt alldeles under ytan, så som näckarnas fioler plägar göra. (Obs att plägar är Isas val av ord!)
"Jag har bytt min fiol mot en fiddla, bara för att den bättre döljer mina behag", förklarade han och placerade därefter fiddlan mellan knäna, varefter han lutade halsen mot bröstet. (Fiddlans hals alltså, min anm).
Isa insåg nu att är man en naken karl så är en fiddla i knät betydligt mer döljande än en fiol under hakan.

Men vem har nu fiolen?" vågade hon sig på att fråga. Näckarnas fioler är ju ökända för att locka till sig kvinnor av alla slag och åldrar.
"En speleman vid namn... ja vad hette han nu...". grubblade Näcken med pannan i djupa veck - trots det var han oemotståndligt skön. "Jo, nu minns jag", sken han upp och höjde stråken. "Dan Andersson var hans namn!"

Och därefter började han spela. Isa ryggade tillbaka för maken till falskspel hade hon inte hört förut i hela sitt korta liv! Det gnällde och gnall så öronen ville falla av... Hon flydde. Och sedan dess har hon hållit sig därifrån.

2 kommentarer:

  1. Vilken härlig saga! Jag är också svag för folktrons strömkarl. I min första version av mitt manus för tjugo år sedan hade faktiskt näcken en betydande roll. Få se om han dyker upp igen eller återuppstår i ny skepnad. Jag dammade faktisk av en gammal vers om näcken som jag skrev då. Håll till godo med den :)

    Jungfru, trå din skira dans i fullmånens trolska sken
    Lyssna till förflutna ekon som i forna tider var
    Vid forsens mosskrönta klippa stämmer jag min fela
    Över sommarsmekta marker smyger natten ljuv och len
    Men likt den sista tonen som ännu dröjer sig kvar
    Skall stråken en gång brytas för att aldrig åter spela

    SvaraRadera
  2. Tack för den Helena, både kommentaren och dikten! Stämningsfull... Intressant liten diskussion vi haft på din blogg också, du får sista ordet där:
    http://heimdallsattlingar.wordpress.com/2014/02/08/att-skriva-utifran-forvantningar/#comments

    SvaraRadera