lördag 8 februari 2014

Intervju med Isa Fant

Har idag den stora glädjen att kunna presentera en intervju med författarinnan Isa Fant, så okänd att hon kanske inte ens finns... Håll till godo!

Isa - allra först, berätta lite om dig själv!
Om mig själv? Javisst, så gärna, älskar att prata om mig och mitt... Jag föddes av egna föräldrar i en håla i Bortre Lingonskogen, inte så långt från Stenlejonet som jag vet att du har upptäckt. Eftersom jag är yngst av tjugoelva syskon så har det inte blivit några sysslor över åt mig. Inte är jag ledsen för det, istället har jag ju kunnat skriva! Redan vid ett par månvarvs ålder började jag plita ner mina första sagor. Rispar med enbarr på de där tunna flagorna av bark som singlar ner från de största tallarna! Bäst är om man kan fånga dem i flykten innan de landar, då är de precis lagom mjukhårda ...
Observera att det ska vara just en-barr, granens barr är för mjuka och tallens för långa.
Tallarna ja... de är alldeles för högdragna och betydelsefulla (tycker de själva alltså) för att vara vänner till oss. Tacka vet jag ljungen! Dess klockor använder jag när jag skriver mina sånger... Fast det är en annan historia!
Nästa fråga!

Nu är vi ju nyfikna på vad det är du skriver! Vilken genre till exempel?
Vad är nu det för något! Genre? Jag skriver vad jag vill och lite till (älskar rim förresten). Helst börjar jag med vad som händer runt omkring mig här i skogen. Och sedan byter jag ut slutet. Ska ge dig ett exempel: Min bästa vän, Gracilia, fastnade en natt med ena vingen i en illasinnad nyponbuske (vad ska de i skogen att göra förresten?) Där hängde hon helt hjälplös... Jag var förstås med så jag ilade hem och hämtade hennes pappa. Han var jättearg men lyckades bryta av rostaggen och få loss henne före soluppgången. Tur var ju det för alla vet ju vad som händer när solljuset träffar oss...

Ursäkta att jag avbryter Isa, men faktiskt tror jag inte att alla mina läsare vet det...
Nä, det har du klart rätt i. Ni människor missar ju för det mesta vad som finns och lever i skog och mark, för att inte tala om sjöar och bäckar. En gång träffade jag Näcken... men det är också en annan historia. Var var jag nu? Jo! Vi nattälvor tål ju inte solen till skillnad från gryningsälvorna. Solljuset liksom smälter våra sköra vingar så de förstörs. Själva överlever vi men vem vill leva utan vingar! Å förlåt, du vill ju...

Fortsätt är du snäll, med vad som hände Gracilia!
Jo. Det har jag berättat, alltså slutet var att hennes pappa hjälpte henne hem och sedan fick hon uteflygsförbud i tre nätter, vilket sammanföll med att den lilla reva hon fått i vingkanten hade läkt. Men jag hittade på ett helt annat slut! Bytte ut hennes pappa mot en gryningsälva, en pojke förstås och vacker som Näcken själv. Han var ute på en tidig flygtur när han upptäckte hennes olycka. Försiktigt närmade han sig (vi är ju inte de bästa vänner), tilltalade henne och bad ödmjukt att få bistå henne. Med sina fjorton långa, känsliga, manliga fingrar och stort tålamod lyckades han få loss henne innan solen gick upp. Då var hon så tacksam och utmattad att hon lät honom stödja henne när de flög hem till hans hem. Blygt fann hon sig i att få sin vingskada hopsydd med den finaste spindeltråd - först tänkte jag mig hans mamma eller syster, men varför det? Jag ändrade det till att älvapojken själv kunde sy! Jag är inte fast i några mossiga könsroller minsann.

Tack Isa för detta exempel. Vad roar du dig med när du inte skriver?
Haha det skulle du allt bra gärna vilja veta! Men vi älvor har våra hemligheter som inte får avslöjas för vem som helst. Nåja, så här mycket kan jag berätta: Det mest spännande vi gör är att reta rovdjuren! Rävarna är de lättaste och vanligaste att kollra bort. Man förföljer en utvald räv tills den får korn på en stackars hare eller skogsfågel. Just som den ska attackera dyker vi fram och fladdrar runt framför nosen på den så vittringen försvinner och räven blir alldeles förvirrad. Det är jätteskojigt! Men inte riskfritt. Den kan bli sur och nafsa efter oss. Inte mycket mat för en räv men blir man fångad är det nästintill kört... Bara att förbereda sig på nästa liv. Men det finns ett knep som alla ansvarsfulla älvföräldrar lär sina barn: Det gäller att hugga tag i struplocket och samtidigt låta vingarna klibba fast i gomtaken. Då börjar räven hosta och spotta och vips, ut kommer man! Nerdräglad men förhoppningsvis hel och oskadad.
Jag måste tillägga att rävhonor med mjölk i juvret brukar vi lämna ifred.

Usch då, det låter otäckt det där med rävarna. Vad mer kan du berätta?
Rävarna är ju ingen riktig utmaning egentligen. Då och då kommer det in en kringströvande ulv på vårt område (jaja, jag vet att ni kallar dem vargar, men det är ett mänskligt påfund). Dessa får man passa sig för, de är inte alls så lättlurade som rävarna! Jag har själv aldrig vågat mig på, men vet andra som kan berätta de mest vingresande berättelser! Kanske en dag att jag kan skriva en ulvsaga... Men först måste jag ju våga närma mig så jag får till en bra början.
Men jag har faktiskt träffat en björn en gång! Han kom lufsande genom blåbärsriset, så där klumpig och vig på en gång som bara björnar lär kunna vara. Det märkliga var att denna bamsestora varelse upptäckte mig! Han verkligen såg på just lilla mig med sina lysande, gulbruna ögon. Jag vågade mig närmare och närmare, flög i små slingerikrokar medan han stod alldeles stilla och följde mig med blicken. Till slut landade jag på hans nos. Han vädrade lite men lät mig stanna. Då tog jag mig upp till det ena ludna örat, grep tag i de mjuka håren och började berätta mina bästa sagor för honom medan han strövade fram genom skogen. Hans panna var så bred att jag inte räckte med mina armar från öra till öra! Innan solen skulle gå upp kröp jag ner i nackpälsen och gömde mig, Sedan följde jag honom till världens ände...
Nä, slutet var en saga, du får själv gissa hur mycket som är sant, haha!

Den historien var fin! Men framtiden då, vad tänker du dig att bli när du blir stor?
Vadå stor! Jag är ju nästan vuxen redan nu! Är ju faktiskt tolv månvarv och vi blir bara runt tjugofyra. Men sedan är det ju nästa liv att planera för. Jag tänker be Ödesgudinnan att få bli omfödd till... kanske björnhona? Haha, nädå. Jag har redan bestämt mig. Jag vill bli människa som du. Och få behålla mina minnen, det vore härligt. Du har ju förresten berättat att det finns tvåbenta mänskliga både ulvar och björnar som man kan retas med!

Tack snälla Isa för alla svar. Flyg försiktigt och akta dig för solen!
Tack själv, vi ses nästa månljusa natt då du vågar komma hit och hälsa på mig igen!


Snön håller på att försvinna och färgerna kommer åter! Isa älskar att mysa nersjunken i den mjuka, varmgröna mossan, en färg som glädjer ögat.

Isa undrar förresten hur många som förstår hur hennes namn kom till. Hon har hittat på det själv, kastat om bokstäverna lite från sitt favoritord... Pseudonym förstås - hennes föräldrar gav henne ett helt annat älva-namn.

4 kommentarer:

  1. Underbar intervju! Frågan är om inte du har varit en sådan nattälva...Kanske är det din egen historia du berättar???! =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske det... Eller inspiration från John Bauer... Eller både och. Tack för positiv kommentar - maken tyckte inte det var något vidare... men då visste han inte att jag hade skrivit det haha. Kanske varit snällare då!
      Undrar om du förstod ordvitsen med namnet...

      Radera
  2. En riktigt fantasifull intervju ...men vem hade väntat sig något annat när det var Isa Fant som du ställde dina frågor till ;-)

    SvaraRadera