söndag 16 februari 2014

Enhörning eller enhorning - vilketdera beror på vem som får frågan...

Kallt, vitt månsken möter mina ögon när jag slår upp dem mitt i natten. Det kyliga intrycket förstärks av en isande pust från det på glänt öppnade sovrumsfönstret. En förvirrad association till lysrörens olika varmgula kontra kontorsvita ljus drar genom mitt huvud - sedan rycker jag ofrivilligt till. En liten röst väser rätt in i mitt högra öra, det som vetter bort från maken:
   "Det var på tiden att du vaknade!"
   Något av barnen? Nejdå, de är vuxna nu. Med en lite röst menar jag bokstavligen detta - en liten röst, en vars ägares armar inte ens räcker från öra till öra på en fullvuxen björn. En nattälva, vid namn Isa Fant, tidigare intervjuad på denna blogg. (Nu har ni fått två chanser att hitta dit, fler ger jag inte).
   "Isa?" andas jag nästan ljudlöst. Utan att vrida huvudet sneglar jag åt höger, rädd att mosa hennes sköra vingar om hon sitter på kudden bredvid mitt öra. Ser inget. "Vad gör du här?"
   Isa dyker upp i synfältet, vingarna fladdrar så snabbt att det ser ut som om en tunn dimslöja omger hennes späda kropp. En mustig doft av fuktig skogsmossa når mina näsborrar och får mig att vilja nysa, men det vore smått katastrofalt för den lilla älvan så jag lyckas behärska mig.
   "Nödläge", blir det korta svaret. "Kris. Vi måste prata!" Hon vänder och flyger snabbt iväg mot den stängda sovrumsdörren. Månskenet ser ut att bära henne, kanske är det så, tänker jag, fortfarande yrvaken. Med försiktiga rörelser tar jag mig ur sängen och smyger efter henne.
   Vi slår oss ned i köket. Det vill säga jag sätter mig på min vanliga stol vid datorn, Isa slår sig ned med benen i kors på det stängda datorlocket framför mig. Hennes ben är klädda i ljusgröna byxor - fråga inte vad de är gjorda av för det har jag ingen aning om! Vingarna slokar, hela hon ser dyster ut, med det ljusa håret hängande löst i oborstade testar.
   "Nå?" frågar jag vänligt och avstår från att stryka henne över hjässan. Kanske denna ömsinta gest skulle bryta hennes späda nacke.
   "Enhorningen har börjat ruttna!" När hon säger detta lyfter Isa på hakan och ser på mig. Ögonen är så små att jag inte borde kunna se någon känsla i dem, men jag inbillar mig att blicken är desperat, eller i alla fall mycket orolig. Rösten skälver, men alltihop kan vara Isas medfödda känsla för dramatik.
   Ruttnande enhörningar är ingen veterinär diagnos, men innan jag tar upp anamnesen (sjukdomshistorien) kan jag inte låta bli att rätta henne: "Enhörning heter det ju ändå, inte enhorning!"
   Isa reser sig, sätter de pyttesmå nävarna i sidan: "Det var det mest idiotiska du sagt på denna sidan nyåret! Enhorningar har väl inga hörn heller! Dessutom har vi viktigare saker att diskutera än språkfrågor!"
   Isa har författarambitioner och skriver små korta sagor; en har jag tidigare lagt upp här. Hon har bestämda åsikter om hur man bäst formulerar sig i text.
   Jag väntar. Ser lagom stukad ut.
   "Enhorningen har börjat ruttna", upprepar Isa och fortsätter: "vi måste rädda honom!"
   "Du menar väl inte han i kärret?" frågar jag. Tänker på fotot jag tog av en rotvälta som såg så på pricken ut som huvudet av en enhörning. Jag har svårt att inte dra på munnen - Isa har sådan fantasi! Inte konstigt med det namnet...
   "Ja, just han. Jag har fått tillåtelse av älvarådet att avslöja sanningen för dig, för vi vet inte vem som annars ska kunna hjälpa oss. Han måste väckas upp innan vårvärmen sätter in!"
   Jag spelar med. Vill hålla mig väl med detta skogens gracilaste väsen och värderar vår vänskap så högt att den går före det mesta.
   "Jag hjälper gärna till, men vad kan jag göra? Hur väcker man en enhörn.... förlåt enhorning som förvandlats till rotvälta? Och hur kom det sig att ..."
   Isa är inte dum. Hon avbryter min fråga, har förstås väntat på den: "Han försökte ta livet av sig i sorg över att vara den siste. Men enhorningar kan inte bara dö genom att till exempel dränka sig i ett kärr. Istället förvandlas de till något som människorna inte bryr sig om. Hur skulle det annars se ut? En påkörd enhorning? Vilka tidningsrubriker det skulle bli! Ni ser bara en trafikdödad älg."
   Jag tycker mig höra ett visst förakt i rösten men vet att det inte gäller mig. Jag är ju en av de utvalda, de som kan se.
   "Jaha, det låter mycket sorgligt. Men är han den allra siste så kanske det är lika bra att ..."
   Ännu en gång avbryter Isa, hon stampar med sin lilla fot på datorlocket, jag hör den allra ynkligaste duns:      "Våga inte föreslå att vi bara ska låta honom ruttna bort! Det kan ju finnas enhorningar kvar i andra skogar. Vi måste rädda honom och det finns bara tre sätt!"
   "Jamen så bra", säger jag, utan all ironi. "Hela tre sätt, vilka då?"
   "Antingen måste en drake andas på honom. En vuxen drake som har lärt sig att ställa in värmen så det inte brinner, bara ångar."
   Jag nickar och försöker se ut som om jag är helt med på noterna. Tänker på Elin Holmerins böcker. Där finns människor som kan förvandla sig till drakar. Om det vore verklighet ... Isa avbryter mina tankar:
   "Drakar är lika sällsynta nu för tiden som enhorningar. Den andra chansen är att hitta en annan enhorning förstås, en hona, men det har han ju själv misslyckats med."
   Det finns en i del två av Mörkrets vägar, Rämnfödd, av Anna Blixt, tänker jag nu, men säger inget högt.
   "Och den tredje möjligheten?" frågar jag,
   "Det är att låta en groda kyssa honom på mulen!"
   Jag kan knappt hålla mig för skratt. Ser för mig hur en groda skuttar och hoppar utan att nå upp till den mot himlen uppsträckta enhörningsnosen. Och lika komisk är den omvända föreställningen att grodan skulle ... haha! Det är ju prinseesan som pussar grodan ...
   "Det är här du kommer in", fortsätter Isa utan skymten av ett leende. Jag är glad att jag lyckats hålla masken, detta är på fullaste allvar påminner jag mig.
   Förresten, vad sa hon??
   "Du måste leta upp en groda och bära dit honom eller henne, det spelar ingen roll vilket kön det är. Sen måste du hålla grodan så nära att den når. Och förklara vad den ska göra förstås."
   "Förstås", ekar jag... En tanke slår mig, medan jag funderar på när grodsäsongen börjar och på hur man gör sig förstådd:  "Går det lika bra med en padda?"

Vem vet, kanske följer här en fortsättning. Kanske inte ... Tror ni det skulle fungera?


Tillägg 17 februari: Sedan jag skrev detta har en möjlig lösning dykt upp. Nyfikna? Kolla min dotter Carolines färska blogginlägg!

5 kommentarer:

  1. Jag hade hoppats på en fortsättning med draken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Detta händer ju NU så vi får se om det dyker upp nån... Kanske Drakart är vuxen nog snart?

      Radera
  2. Om vi inte får höra fortsättningen blir det mejlbombning!!! Du får nog lov att sluta jobba med vanligt jobb och ägna dej 100% till skrivande!

    SvaraRadera
  3. Språkfråga: Denna skogens gracilaste väsen? Det heter väl Ett väsen? Borde det inte då stå: Detta skogens gracilaste väsen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppsan, vilken miss! Så går det när min bloggranskare/IT-supporter överger mig... (dottern flyttat hemifrån). Klart det ska vara Detta skogens gracilaste väsen! Jag ändrar kvickt...
      Inte så många år kvar till pensionen nu... :)

      Radera