måndag 27 januari 2014

Minnen

Kommer på att jag idag valt samma rubrik som vännen Mikael i sin blogg. Säkert många andra bloggare som använt detta ord för att beskriva sitt grävande och städande i gamla bortglömda tankebanor. Att jag själv fick idén till inlägget beror på en fråga min syster tog upp under gårdagskvällen. Vi fyra syskon hade samlats till traditionsenlig födelsedagsmiddag (de ofyllande bjuder då de fyllande). Denna gång höll vi till på ett värdshus utanför Sävsjlö, annars hör det till traditionen att gå på bio efteråt.
Strunt samma, åter till spåret!

Min systers fråga löd ungefär: Brukar ni hålla reda på vem som har skänkt er vad?
Jag berättade då om vår gamla gryta...
Med den hänger en småmysig, lite hjärtknipande historia!

Innan jag träffade min man jobbade jag som praktikant på ett djursjukhus. Där fanns en städerska, Edith, som jag blev god vän med. Hon var minst 20 år äldre än mig men sånt behöver ju inte störa. Vi småpratade lite så där om allt möjligt när jag jobbat klart för dagen innan jag återvände till mitt inackorderingsrum - hon hade då just påbörjat sitt arbetspass.

Min praktiktid tog slut och jag hamnade på en mjölkgård där jag träffade min blivande man. Efter någon månad flyttade han till annan ort för en bättre plats på en försöksgård. Några månader senare följde jag efter när en chans till liknande jobb i närheten dök upp. Vi flyttade ihop.

En kväll var vi bjudna till min blivande mans chef - lagårdsförmannen, vilken han hade blivit god vän med. En ungrare som heter Engelbert i förnamn (låter efternamnet vara anonymt). Det skulle bli middag och sedan musicerande på Engelberts cittra. Vi kommer dit och ringer på. En kvinna öppnar dörren. Vi stirrar på varandra hon och jag, för det är ju Edith! Min goda vän!

Ni kan tro att vi hade en trevlig kväll! När vi så småningom ändå skulle bege oss hem, kom Edith hastande med en kartong; den visade sig innehålla en skinande blank och uppenbart ny gryta. "Den här vill vi att ni ska ha som en start på ert nya hem!" sa hon och bägge två log så varmt och välvilligt mot oss att vi förstås inte kunde säga nej.

Detta är snart fyrtio år sedan.
Och grytan står i grytlådan. Använder den kanske en gång i månaden, still going strong!
Och det äkta paret har blivit gamla men är i livet. Vi skickar julbrev varje år och får ett julkort med hälsning och tack tillbaka; handstilen har med åren blivit allt darrigare...

Sverige är ett litet land; vi är inte så många här så sånt här händer säkert lite då och då. Har du råkat ut för något liknande?

2 kommentarer:

  1. Tja. Världen är rätt liten den oxå. När dottern var på skolresa till Berlin och hon och kompisarna skulle söka rätt på någon liten mysig restaurang, springer de på min bror, som söker efter en bankomat. Han på mellanlandning från Malaysia till Sverige med övernattning hos god vän. Hur stor är den chansen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var ju en otrolig historia! Det var visst nåt om att han stod och övervägde att ta till vänster eller höger nere på gatan innan de möttes.
      Finns säkert många tillfällen då vi precis missar såna här otroliga tillfälligheter, svindlande tanke...

      Radera