fredag 24 januari 2014

Förställning och föreställning

Denna rubrik kom jag på i skogen och tyckte den var läcker. Nu får vi se om inlägget fyller upp mina intentioner.

Förställning. Här tänker jag på förmågan att dölja sina känslor. Det där med typ hennes ansikte var fullkomligt uttryckslöst. Hit hör också att spela en roll, att utstråla andra känslor än de man verkligen känner. För att det ska ha någon mening måste det till möten mellan individer, något som jag älskar att beskriva. (Väljer ordet individer i stället för människor eftersom det kan röra sig om djur också, fast de förställer sig ju inte). Att låta två eller fler karaktärer möta varandra, påverka varandra, avläsa varandra, lura varandra... Det är intressant att beskriva en öppen, ärlig person men kanske ännu mer fascinerande att hitta på en karaktär som döljer sina riktiga känslor, må det sedan vara med goda eller onda avsikter.

I min andra bok har jag en kär huvudperson som slåss med, låt oss kalla det dubbel personlighet. Där sker mötet inuti hans huvud. Extra intressant att skildra. Mer avslöjar jag inte här och nu...

Själv är jag helt värdelös på att förställa mig. Har bara lyckats en gång med att lura någon (familjen) på allvar första april. Tyvärr kan jag inte minnas vad skämtet gick ut på... Kanske mina barn minns? Mina mungipor dras ofelbart upp i ett avslöjande leende så fort jag försöker förställa mig. På samma sätt är det med känslor. Är jag glad och lycklig så ler jag stup i ett, även mot främlingar på stan.

Föreställning. Hur föreställer man sig vad som händer och sker i en annan individs huvud och känsloliv? En annan sida av skrivandet som jag stimuleras av. Kräver en hel del empati och kanske till och med kärlek till sina karaktärer i manusform och medmänniskor i verkliga livet. Som barn hade jag en "aha-upplevelse". Hade grälat med min lillebror om något jag inte minns längre, en struntsak antagligen. Av någon ingivelse bytte jag roller i min fantasi. Fann då att jag hade reagerat precis likadant som han om jag varit min lillebror. Insåg att han hade rätt och jag fel. Förmodligen var jag inte ädel nog att erkänna detta för brorsan! Men det gav mig en nyttig tankeställare uppenbarligen eftersom jag minns det än idag.

Men just detta, att kunna sätta sig in i en annan person situation är klart viktig för att få trovärdiga karaktärer. En utmaning om det är någon helt olik en själv, och det måste det ju finnas många av i en bok. Tänk om alla var typ likadana, avbilder av författaren! Absurd tanke... (Kanske borde jag stryka den till och med).

Vad tycker du som skriver själv är mest fascinerande i att forma dina karaktärer? Och du läsare, vad kräver du av en bok för att dess karaktärer ska fängsla?



Ynkligt lite snö har vi härnere i Björnamo. Och inga spektakulära solnedgångar på sistone.

2 kommentarer:

  1. En målning kan föreställa ett landskap med två hundar. Om sanningen sedan är den vet man ju inte. Men ett enkelt fotografi är väl riktigt...eller föreställer det bara något som egentligen är fejkat? Identifieringskärringknut...typ =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Föreställning eller förställning ja... Bilden är inte helt sann då man får intrycket att vi har så lite snö överallt! Men bara några hundra meter bort, i vår trädgård, är det ett nästan sammanhängande täcke må vara mm-tunt. ;)

      Radera