måndag 13 januari 2014

Drakar...

Det finns väl ingen enda fantasyläsare som inte älskar drakar? Dessa ädla djur som väcker sådan respekt och vördnad alternativt skräck och vånda, men aldrig äckel eller hat. Jag har mött dem i så många skepnader, allt från Smaug i Sagan om ringen via Naomi Noviks Temeraire någonstans i mitten till Elin Holmerins förvandlingsbara i andra änden.
En ovanligt söt och biosugen drake kan man hitta här ...

Trots min förkärlek för drakar har de ingen plats i mina egna bokmanus. Tyvärr. Jag har ännu inte känt mig mogen att skildra dessa fantastiska skapelser. Men häromdagen fick jag en sådan lust att försöka... Tänkte mig att börja från början. Med ägget. Skriva i för mig ovana jag-formen, kanske även i presens. Något i den här stilen:

Jag öppnar ögonen, i alla fall tror jag att jag gör det. Men säker är jag inte för det märks ingen skillnad. Mina medfödda minnen från föregående släktled säger mig att där borde finnas något intryck att ta emot när ögonlocken höjs. Omvärlden. Fast jag befinner mig fortfarande inte där. Jag är ihopklämd och osannolikt invikt med mina outvecklade vingar fällda samman över min vassa rygg och den långa svansen två varv runt mina breda fötter, på vars tår jag vet att klorna ännu är mjuka. 
   Varligt lyfter jag nosen, rädd att fastna i någon ännu omöjligare ställning. Nostippen stryker över den skrovliga insidan till mitt fängelse. Instinkten trycker på, tvingar mig att försöka, testa mina begränsningar. Jag trycker hårdare. Använder den vassa taggen ovanför näsborrarna, ur vilka ingen eld ska sprutas ur på många år ännu. Nickar upp och ned, nöter och trycker. Spänner skuldrorna samtidigt, det knakar, jag känner ivern växa, trycker, spänner, river, hjärtat slår allt snabbare, käftarna öppnar sig, vill ha luft, jag kvävs, jag rister i kroppen, trycker, bankar, något brister, kan inte vara jag för det känns ingen smärta. En spricka framför mina seende ögon, en vass ljusspets får mig att knipa igen dem, ett kyligt luftdrag fyller mina lungor, jag rätar på ryggen, vecklar ut vingarna, sveper ut med svansen, känner friheten! 
   Öppnar ögonen - runt mig äggskal på en bädd av glittrande ädelstenar ...

Vad ska sedan hända? Ska hela boken/novellen utgå från denna unga drakes upplevelser? Eller ska den delas med den människa (han eller hon) som blir drakens med- eller motspelare? Vartannat kapitel typ. Eller ska det enbart handla om drakar? Nä, det låter inte lockande! Vill klart ha med MÖTET mellan drake och människa.

Jag suckar. Kan ju inte börja på ännu ett manus! Måste göra klart de som är på gång först. Tills vidare samlar jag ihop min kära drakskara och byter några ord med dem innan de får krypa tillbaka in i det trygga samlingsskåpet.


Är det någon av mina läsare som själv har skrivit om drakar eller har någon favoritbok om sådana att rekommendera?

6 kommentarer:

  1. Vill läsa mer! :) Fast du har ju annat att skriva och redigera...
    Jag har med drakar på ett litet hörn i en av de jag jobbar med. :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kanske vill ta över min drakidé? :) Går kanske inte ihop med "drakflyget" (vi båda vet vad jag menar, ännu opubl) men kan kanske bli en egen novell?

      Radera
    2. Kanske det. Behöver ju börja på något nytt sen när.jag har tagit mig igenom redigeringen. :)

      Radera
  2. Även jag väntar på en fortsättning av drakflyget!!!

    SvaraRadera
  3. Jag bryr mig egentligen bara om två drakar och det är Darkkart och Smaug :) Men visst, jag tvivlar inte på att du skulle kunna skildra drakar på ett både realistiskt och trovärdigt sätt. De skulle bli ganska snälla har jag en känsla av efter att ha läst ovanstående text :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser fram emot att få möta Smaug på Hobbit II...

      Radera