onsdag 11 december 2013

Utmanad att svara på frågor... Plus lite till!

För de som inte känner till vad detta rör sig om: Bland bloggare förekommer det "utmaningar" som man ställer sina kompisar inför. Rätt oförargligt, brukar vara ett antal frågor som ska besvaras. (Rätta mig ni mer vana bloggare, om jag har fel!)

Nu har jag råkat ut för denna trevliga företeelse och får "gratis" uppslag till ett blogginlägg. Utmanare är Lupina Ojala.

Fem frågor om boken du läser nu:

Hur många kapitel har du läst ur boken?
Tja, redan nu tvekar jag. Är mittemellan två böcker - har just läst ut Gainea av Aengeln Englund och startade imorse med Ingmar Bergman kände aldrig skuld av Maria Bielke von Sydow. Men eftersom jag tänker skriva en recension om Gainea snart, så väljer jag den andra...
Jag har läst fem kapitel (de är korta), det sjätte börjar på sidan 29.

Vad var den första meningen i boken?
Långsamt, långsamt går hon vägen från busshållplatsen till sjukhuset. Man anar att detta inte blir ett roligt kapitel. Tung, deprimerad stämning redan från starten...

Vad var den sista meningen du läste i boken?
- Jag är redo att flytta härifrån nu. En ljusning på väg? Nystart?

Hur tycker du boken verkar?
Lite tung och jobbig kanske men jag tror det blir ljusare för de inblandade med tiden (har ju läst på baksidan...). Räknar inte med några magiska inslag, boken är definitivt ingen fantasy, men jag läser faktiskt annat också, vilket härmed bevisas!

Vilken händelse är din favorit än så länge?
Ja det var en knepig fråga! Ska väl vara mamma Elisabeths möte med den traktorkörande Selim (ovanligt namn på en bonde). Alla andra händelser är så sorgliga, typ.

Nu är det meningen att jag själv utmanar någon/några andra... Men har dålig koll på vilka som svarat förut, alltså utmanar jag helt fuskigt vem som helst som har lust att svara!

Om jag gillar denna rätt så tunna bok så kan jag glädjas åt att det redan finns två delar till utgivna! Känner författaren personligen: vi har träffats ansikte mot ansikte på releasefesten för Porten och min systers bok Pannkaksfolket, vi är båda med i Egenutgivarna och vi är vänner på Facebook, vilket ger en extra dimension åt läsandet. Jag är ju nyfiken på just hennes "värld". För vi har väl alla våra egna "världar" eller verkligheter, beroende på uppväxt och livserfarenhet, men författare skapar dessutom sina egna varianter. Det må sedan vara helt verklighetstrogna eller med mer eller mindre magiska inslag. Marias karaktärer är ju hennes vänner, eller barn om man så vill. Genom att lära känna dem räknar jag med att också komma författaren närmare inpå livet.

Det gäller ju mig själv med. När jag släpper in andra i min påhittade värld, så lämnar jag ut mig själv till viss del. Fast det känns nästan mer som att jag utsätter mina kära vänner och deras tillvaro för andras inte så säkert välvilliga blickar och synpunkter. Ska läsarna förstå dem? Begripa varför de gör som de gör? Hänga med i att de inte alltid handlar logiskt utan får infall och dumma idéer. Gör varandra illa. Eller tvärtom oväntat ställer upp för någon annan.
Att min värld ibland känns väldigt verklig för mig framgår av efterordet till Porten, haha!

P.s. Detta inlägg får av någon anledning en vit bakgrund. Min IT-supporter är på bio ikväll så hon kan inte rätta till det via HTML-koden som hon brukar. Försökte själv, men huvaligen så omöjligt det ser ut! Kvällens läsare får stå ut så fixar Caroline detta imorgon! --> Fixat! :) /Caroline

4 kommentarer:

  1. Hm. Det var en väldigt jobbig sida att läsa. Tappade greppet någon stans i början. Är den oredigerad?

    SvaraRadera
  2. Mycket bättre =). Läst det nu när IT-ansvarig fått pilla lite. Jag "läser ju bara per öra och håller målmedvetet på att äta mej igenom Hamilton-serien. Har en kvar. Madame Terror.
    Finns en Hammlon emellan, men den går bara att läsa, så den hoppar jag. En deckare är en deckare. Guillou är en rackare på att ge inblick i politikernas, polisernas, spionernas och kanske några andras värld. Lite historielektion oxå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har hunnit längre nu i Ingmar Bergman kände aldrig skuld. Börjar ljusna :)

      Radera