fredag 20 december 2013

På två ben... eller fyra!

Jag tjatar ju ibland om mina fantastiska skogspromenader. Nu är jag där igen! Denna höst har de blivit allt längre och nu vill jag absolut ha två rundor dagligen på minst en timme för att vara nöjd. Självklart är det inte alltid genomförbart.

En del av nöjet är hur smidig jag har blivit. Givetvis har konditionen förbättrats - jag går raskt, inget slövankande här inte - men även rörligheten! Märker det när jag ska ta mig över de nerblåsta tallar som ingen tagit hand om ännu sen Simone. Finns några stycken som jag passerar över minst en gång om dagen. Minns fortfarande första gången, hur jag funderade på vilket som var kortaste sträckan, runt roten eller toppen. Plötsligt bestämde jag mig för att nähä minsann, jag ska över, inga omvägar bara för ett par nedfallna tallars skull! Det var rätt besvärligt, kände mig tung och stel och var väldigt tacksam över att ingen tittade på annat än de tålmodiga hundarna.

Men nu är det andra bullar! Jag tog mig över hur lätt som helst idag samtidigt som jag talade i telefon! Blir glad och nöjd över detta, hur fånigt det än kan tyckas. Vänta ni bara småungar på 20-30 år tills lederna börjar styvna och ryggen vägrar kröka sig!

Under barn- och ungdomens dagar red jag flera gånger i veckan. Även utan häst fantiserade jag ofta om att ha en under mig. Närmade vi oss ett hinder så gällde det att samla ihop hästen, göra en halvhalt och sen driva på utav bara fasiken så att hästen inte kom på tanken att tveka eller rent av vägra! Har man ingen egen häst så får man ju låtsas... Vad gäller hinderhoppning så var jag i verkligheten dock rätt feg själv. Föredrog dressyren. Minns fortfarande en episod från när jag var kanske 14-15 år. Vi hade klubbtävlingar varje söndag under våren. Hästarna lottades och jag hade fått turen att tilldelas Vaquero, en jättelik, "valpig" fux med inte så mycket under öronbaserna men en häftig hoppglädje. Vi hade just tagit oss över det lilla hindret som hörde till min bana, när han spetsade öronen, fäste blicken på ett helt annat, mycket högre. Hästkräket bet tag i bettet, galopperade en snygg C-böj och satte fart mot det i mina ögon skyhöga hindret. Över flög vi... Hjärtat stannade kvar på andra sidan men vilken känsla sen efteråt!
Diskade blev vi så klart, men det gjorde inget.

Stigen syns knappt under snön (som tyvärr är borta nu). Men ungefär där solfläcken lyser upp stammen skulle man flyga över om man hade fyra ben under sig. Knähögt ungefär när man står framför på två - en baggis. Och precis lagom högt för mig som ryttare!

Hundarna har ju fyra ben... Freja hoppar upp på stammen och sen ner igen medan lilla Tessi oftast kryper under.

 Detta hinder skulle det behöva rensas bort lite grenar från på översidan innan man kan komma över med en häst. Stammen bakom är lite för långt bort dessutom. Men på två ben tar jag mig över med god hjälp av grenarna.



Hjälp så patetisk jag är! Har jag verkligen skrivit ett helt inlägg bara om att jag kan klättra över ett par trästammar?! Pinsamt ...
Öhm. Vilka hinder har du klättrat över på sistone ;)

2 kommentarer:

  1. Jag som tycker det är svårt att sätta på strumporna på morgonen =( Tar en stund att "lea" upp sig. Skulle kanske börja ränna i skogen igen, jag oxå. Som förr i världen =)
    Bra att du mår bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan absolut rekommenderas! Nu ska jag ut igen! Hejdå...

      Radera