söndag 1 december 2013

Idag kan jag flyga!

Men innan jag avslöjar hur, vill jag ge er en adventspresent - en länk till en väldigt speciell julkalender! Ett videoinslag för varje dag fram till julafton. Producenter och skådespelare är goda vännerna Björn Wirén och Mikael Hammarlund, samt min dotter Caroline. Även jag skymtar förbi i någon biroll minsann... Gå in på Björns blogg under fliken Julkalender.

***

Första december och Första Advent är det idag. men vad bryr sig vädret om det! Den gnutta snö vi fick häromdagen är spårlöst försvunnen - istället är det ystra vårvindar som sveper runt på den 7-gradiga decemberluften.Jag tar på favoritjackan, sätter hörlurarna över öronen, kopplar stora hunden Freja med rullkopplet, visslar på lillhunden Tessi och ger mig ut på morgonpromenad. Redan i trädgården fylls lungorna av energigivande frisk luft. Vi kommer ut på den lilla vägen som följer grannens fält. Här får vinden fart; den rufsar okynnigt om i mitt korta hår, lyfter flikarna på den oknäppta jackan och söker sig in under de vadderade hörlurarna. Jag sänker hakan och håller emot. Vinden får ge sig, inte ännu!

I skogen är det lä. Jag tar ett skutt över den lilla bäcken där det för några dagar sedan hade bildats glasklara, fantasifulla iskrumelurer i kanterna, borta nu. Men jag tröstar mig med att det kommer  nya så fort det blir minus igen. Gnolar med i musiken som strömmar från iPoden in i hörselgångarna, nonchalerar det dämpade suset från vinden. Hundarna travar framför mig, svansen i topp. Ute på det vi kallar "cykelvägen" gör vinden ett nytt försök, den rusar fram på den långa raksträckan och kastar sig mot mig, trycker, erbjuder, manar på.

Fegt viker jag av in på "tandläkarrundan" (efter en för länge sedan avflyttad bybo). Kryssar mellan småslyt som någon flitig skogsarbetare röjt och som nu delvis ligger över den leriga skogsvägen. Jag får se mig för var jag går, har övermodigt valt gympaskor idag istället för de tunga stövlarna.

Vi kommer ut på det enorma kalhygget. Enstaka frötallar vajar i kastbyarna, förutom de som redan fällts i stormen Simone. Jag har slutat gå runt eller krypa under - jag klättrar självklart över de liggande stammarna! Kanske jag aldrig mer kommer klättra upp i den höga tallen i trädgården därhemma, men åtminstone ska jag inte låta mig besegras av stormens nedlagda byten.

Det är när jag står och balanserar på den högsta stammen som vinden tar chansen. Nu eller aldrig. Med ett mäktigt frontalangrepp griper den tag i hela mig, lyfter mig upp, bär mig med sig i triumf. Jag brer ut armarna och hänförs av känslan: Jag flyger! Högre och högre... Tills rullkopplet tar emot. Sju meter långt håller det mig kvar, Freja är som ett ankare, oroligt kikar hon upp på matte som seglar i skyn  med fladdrande jacka. Några små hundgodis singlar ner från jackfickan men det är bara Tessi som bryr sig om dem.

Jag rullar in kopplet och sänker mig långsamt ner mot det oländiga hygget igen, mot verkligheten.
En annan
gång kanske jag vågar koppla loss och flyga vidare, högt över trädtopparna!




***

Fick en så lockande idé till en novell under denna morgonrunda. Brukar inte skriva sådana men har förstått att många läsare föredrar det korta formatet, bland annat min nygamla vän Björn B. Tills vidare tillägnar jag honom detta inlägg. :)

4 kommentarer:

  1. Du samlar på Björn-vänner du. :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jajamensan, tre stycken redan. Fyra med Ingelas Björn...

      Radera
  2. Det var en spännande liten berättelse, jag förstår att du får en hel del inspiration ute i skogen. Tack så jättemycket för reklamen!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vem drömmer inte om att flyga ... Särskilt när det blåser! Men inte alla lyckas, haha!

      Radera