söndag 8 december 2013

3 december 1974 - Utdrag ur dagbok

Jag har ju tidigare nämnt att jag hittat en gammal dagbok från 70-talet. Min egen... Idag är det ju söndag, den andra Advent dessutom, så jag tänkte det kunde passa bra med en liten predikan/betraktelse :-)
Citerar ur dagboken (jag är här nyss fyllda 20 år):
Kan man lära sig älska sin nästa? Jag hatar eller avskyr ingen, men jag tycker illa om en och annan, avundas ibland någon osv. Det är inte så svårt att känna ömhet för en okänd man möter* eller en god vän när man är glad och ”levande”, när solen skiner. Men att inte reta sig på nån som svarar ovänligt eller inte ”ser” en eller ser obehaglig ut. Just nu vill jag försöka. Men det räcker väl inte med det. Egentligen ska jag väl tro på Gud. Jag som tänkte i våras, att när jag kommer till X, ska jag göra det till en vana att läsa bibeln varje kväll. Ha! Men jag känner ju inte nåt. I Kyrkan blir jag bara sömnig. Känner en viss stämning och glädje och kanske frid på tex 1 Advent.
 * Mötte en gammal man utanför posten idag. Han satt i trappan men reste sig när jag kom och skyndade fram och sa att "vad bråttom du har, det riktigt blåser om dej". Jag stannade i tron att han var full. Men det var han nog inte, bara ensam. Han pratade febrilt medan jag stod där med dörren i handen och ett överseende leende och svarade.När jag for sen såg jag honom gå ledande en cykel med trötta steg, verkade inte ha något att skynda sig hem till. Tänk om jag kunde stanna och säga nåt, ge honom lite av min glädje, min livslust. Varför kan man inte?
Vem har inte tänkt i liknande banor som ung? Kanske som gammal med, i och för sig...

Det där med att älska sin nästa har jag aldrig förstått. Inte älskar man väl sig själv? Vem gör det? Finns förstås en och annan självgod typ, men alla vi andra - älskar vi oss själva verkligen. Borde man inte sänka ribban lite, nöja sig med att typ gilla sin nästa, gärna lite mer än man gillar sig själv? Detta är dessutom så fuskigt, för det beror så mycket på hur man mår och har det. Ju bättre ställt fysiskt och psykiskt man har det, desto lättare är det ju att känna välvilja, kanske t.o.m. ömhet, om än inte kärlek, för de man möter.
Mitt 20-åriga jag var uppenbarligen ganska nöjd med livet den 3 december 1974. Hade nyss flyttat hemifrån, bodde inackorderad hos ett par (rätt avståndstagande) och hade en praktikantplats på ett djursjukhus.

Nå, vad säger du, kan du älska din nästa? Kan du älska dig själv?

Morgonhimmel andra Advent 9.45

4 kommentarer:

  1. Man måste älska sig själv för att kunna älska andra sägs det ju :)
    Tack för en oförglömlig och jättetrevlig helg i Björnamo, er gästfrihet slår nog rekord. Jag stormtrivdes.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var sååå trevligt att ha er här! :)

      Radera
  2. Jo!...Jodå! Visst kan man älska andra så som sig själv! För visst älskar jag mej själv. Annars skulle jag inte ha sådant överseende med alla min fel och brister =) Och jag märker, att trotts att jag kan vara ur-"förbandslåda" på någon, så dröjer det inte länge förrän jag försöker se bortom dennes alla "fel och brister". Typ: Olidligt ont i ryggen? En hallux Valgus som smärtar? Blåskatarr? Just fått sorg? Kanske "bara" vanlig huvudvärk?
    Vad vet jag om andra människors orsak till sura, vresiga uppträdanden.
    Brukar som sagt alltid finnas en orsak till att människor "beter sig" och då gäller det att vara förstående och kanske tröstande. Det är väl att älska sin nästa?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller nog fast i att jag tycker inte jag älskar mej själv även om jag tycker rätt bar om mig haha. Resten håller jag helt med om! Mycket kloka ord! :-)

      Radera