söndag 15 december 2013

15 december 1974 - utdrag ur dagbok

Idag är det precis 39 år sedan jag skrev nedanstående naturlyriska funderingar - jag har ju tidigare nämnt att jag hittat en av mina gamla dagböcker. Skrev den mellan 1974 och 1976. Min syn på naturens små och stora under har inte förändrats märker jag!
Citerar ur dagboken (jag är här nyss fyllda 20 år):

15 december 1974
Idag (söndag) har jag varit ute på en 40 min promenad. Jag gick under EX:an och hittade en gräsväg mellan fälten och igenom ett skogsparti. Jag stannade där ett slag och strövade runt. Det var mulet och blåsigt. Tö och helt bart. Plötsligt blev jag så glad och tacksam över att jag kan uppskatta och upptäcka de små vackra tingen, till synes obetydliga, på marken. Jag tyckte det var så fint alltihop. Ett halvmultnat, brunt och blött blad som fångade upp ljuset, några vissna, grå blad som såg ut som fjädrar på håll, en liten kotte, en liten kvist, en bit bark med mängder av olika nyanser i brunt, en mosstäckt sten, ismönstret i ett dike, den gröna mossan på de fuktiga granstammarna, en risig grangren som samlat upp fallande löv från eken bredvid…
     Jag grävde lite bland löven, fann att det var flera lager ner innan jorden kom fram. Och plötsligt upptäckte jag en blekgrön, bräcklig stängel. Redan? Gömmer de sig i löven hela vintern, de små groddarna? Kanske blåsippor eller gräs av nåt slag. (Vad jag önskar att få komma närmare naturen. Gå långa strövtåg året runt*. Ensam eller med nån likatänkande.) Allt var så vackert. Till och med den mulna himlen – på några ställen var molntäcket tunnare och där blev färgen blåare.
Jag försökte be en bön men... Jag kan inte älska Gud, jag vet ju inte vad det är, om det nu finns nån Gud. Men jag vill gärna tro att det är en gåva från en gud att kunna se hur vackert allt egentligen är.

*Numera är denna önskan mer än väl uppfylld. Vandrar i skogen två-tre timmar varje dag med våra två hundar. Har mina rundor men ibland ger jag mig ut i obanad terräng. Mycket spännande att se var någonstans vi ska komma ut till civiliserade trakter igen. De vidsträckta skogsområdena runt vår lilla by är alla tryggt omgärdade av skogsvägar så jag kan inte gå vilse på allvar. Bara jag håller lite koll på väderstrecken förstås. Man lär ju annars lätt vandra i cirkel.

 Detta oskarpa foto är taget i solnedgången under min senaste "nästan vilse"-vandring. Så typiskt Småland: barrskog, massor av sten och mjuka mattor av mossa. Min favoritnatur...

Numera är jag nog snarast en naturdyrkare, det där med Gud har jag gett upp. Känns inte som att jag behöver en sådan. Skönt att slippa grubbla!

Har du kvar någon gammal dagbok att bläddra i, förundras över?

1 kommentar:

  1. Jag skrev dagbok under ett 15-tal år. Varje dag...Därav namnet =).
    Min är dock inte fullt så gamla. Jag minns att jag skrev att en av mina döttrars babyskratt var som att häla ut en skål med pärlor. Vackert, bubblande, hoppande...
    I "din" ålder skrev jag gärna dikter. Mest svårmodiga tror jag...Finns någonstans bland all "källarbråte"

    SvaraRadera