tisdag 26 november 2013

Smajlis-ism - en obotlig sjuka? :( eller :)

Är det fler än jag som känner av den? Den smygande,allt  infiltrerande infektionen som yttrar sig som en näst intill omöjlighet att skriva kommentarer på Facebook utan att kleta dit ett smajlis-nylle? Man tvingar sig till att låta bli, stirrar sen på den obehagligt nakna kommentaren helt utan gul plutt, suckar, klickar på redigera och klämmer dit minst en. Som om vännerna skulle bli sårade, misslynta, ilskna, undrande eller allmänt ointresserade av en svartvit text bara. Scrolla förbi utan att se den.

Vad värre är: denna sjuka, eller mani kanske snarare, sprider sig till andra medier. Mejlen till exempel. Där är det vissa problem, en smajlis i Outlook kan se ut som ett J i en annan webbläsare (eller va 17 det nu heter när det rör mejl). Men det är svårt att låta bli, även om det bara blir kolon och parenteser eller likamed-tecken eller vad man nu väljer. För de som skickar många sms är det möjligen en liten ursäkt i att allt som kan spara antalet tryckningar på knapparna är positivt.

Har funderat på detta fenomen genom självstudier. Kan det vara så att vi inte litar på den egna texten? Att smajlisgubbarna liksom ska ange tonen, humöret, känslan, typ Detta är en ilsken kommentar. Nu är jag skämtsam. Nu vill jag till och med visa att jag skrattar högt. Vi tror oss inte om att kunna uttrycka känslorna med bokstäver och ord.

Eller är det i själva verket bara ett trevligt sätt att brodera ut texten, illustrera, pynta, göra levande...

Vad tycker du?

14 kommentarer:

  1. Jag har tyvärr varit med om att en kollega för x antal år sedan tagit väldigt illa upp för att jag en gång inte skrev smileys när jag brukade göra det. Väldigt löjligt om du frågar mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket är löjligt? Att använda smajlisar eller att ta illa upp av att de saknas? Det senare gissar jag du menar! :)

      Radera
  2. Hahaha. Jag tycker det finns för lite varianter! Jag känner nog att man egntligen tänker sig att man "pratar" med någon fast att det är text-vägen. Och har man någon framför sig, som vid samtal, har man sitt eget ansikte som kan avläsas. Och det vill man ju gärna...eller. finns de som bär solglasögon även i mörka rum utan att vara blinda...Eller drar ner kepsen och böjer huvudet. Man ser inte deras ansikten. Jag är inte rasist eller så, men kvinnor som bara visar ögonen med allat annat dolt känns "ohederliga" på något vis... Allts. Genom att visa olika sinnesstämning med smajlis är man "öppen, ärlig, för ett "riktigt" samtal...fast med bokstäver...typ =)))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm. Klok tanke, det är ju som ett samtal dessa kommentarer på FB... Alltså helt ok då med :)

      Radera
  3. Jag skulle säga att jag är rätt så beroende, även i mejl. Vilket blir jobbigt när man ska skriva mejl till folk som inte är släkt/vänner, då det inte är okej med smileys direkt.
    Det är nog en vanesak. Eftersom jag använder tex :) så pass mycket, tänker jag att jag verkar sur eller arg om jag plötsligt inte skickar med ett litet leende.
    Och åt andra hållet tycker jag det är irriterande med folk som inte använder smileys öht ens i sms. De känns därmed väldigt känsloneutrala och det blir svårare att tolka texten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sista meningen är en bra sammanfattning tycker jag! :)

      Radera
  4. Text låter ju gärna olika i människors huvuden. Vet att det även är vanligt med missförstånd och sådant när man enbart skriver en kommentar eller sms utan att lägga till smiley. Har själv fått frågan när jag svarat en vän eller så "är du sur?" fast jag inte alls är det men de kan inte "höra" mitt tonläge i en text. Så smileys är nog en liten trygghetsgrej tror jag, att man kan skriva något halvtyket men visa med en blink eller smiley att man retsamt skämtar. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ännu en som råkat ut för att folk tagit illa upp... Ajajaj :( eller ;) ? Kanske =) passar bäst här, haha!

      Radera
  5. Hihi, hög igenkänning. Använder alldeles för många, särskilt i svar på bloggkommentarer. Det är precis som att jag måste försäkra mig om att alla fattar att jag vill vara trevlig. Som nu. Nu passar det med en här tycker jag. :)

    SvaraRadera
  6. Jag gillar dem - är en lite otålmodig person och detta sparar mig många ord. Låter krasst när jag är skrivpedagog, men då det inte är litterära texter (vilket knappast kommentarer på FB är ;) (se...där kom en av bara farten!), anser jag det vara fullt tillräckligt med en liten krumelur här och där.

    Däremot ska man passa sig, inte alla använder dem, oavsett om man har samma webbläsare. För x antal år sedan kom en av "mina" professorer på min dåvarande arbetsplats fram och frågade, mycket försynt, vad jag menade med mina avslutande tecken....så erkänns, jag har använt smileys i många år redan. Kanske jag smittat ner omvärlden! Hu! Det var inte min avsikt.

    :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jaså det är från dej dom kommer! :D

      Radera
  7. För mig är de både utsmyckning och ett förtydligande av sinnesstämningen!
    :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen har kommenterat min fyndiga rubrik: smajlis-ism... :(

      Radera