torsdag 21 november 2013

Måste man verkligen älska sina karaktärer?

Ägnade en bra stund igår åt att spara ner gamla inlägg i datorn. Tveksamt om det är så stor idé, men kanske jag ångrar mig om bloggen kraschar och jag står där helt utan historia... Kunde ju välja ut bara de bästa inläggen, men det är ännu jobbigare.

Blev rätt förvånad när jag kollade mina utkast ikväll; har några stycken påbörjade som ligger och mognar till sig. Där fanns denna rubrik: Måste man älska sina karaktärer? Är ett av mina äldsta inlägg. På något sätt har jag tydligen lyckats förvandla det till utkast när jag kopierade det. Vet inte var det hör hemma, så istället passar jag på att lägga ut det på nytt! Är ju en bra och intressant fråga...

Måste man älska sina karaktärer lyder rubriken på en artikel i den utmärkta tidskriften Skriva nr 3 2013. En för mig okänd författare berättar om ett råd hon fått av Sara Lidman. Svaret på frågan skulle vara ett tveklöst ja, "annars blir karaktären inte bra". Jag förstår inte riktigt detta resonemang. Skulle Tolkien älskat Sauron? Eller Saruman, som är mer personligt beskriven? Älskade Astrid Lindgren riddar Cato i Mio min Mio?

Fast detta råd gäller kanske bara "finlitteratur", inte fantasy som man läser bara för nöjes skull. (Hör ni sarkasmen?)

Jag tycker tvärtom. Är det en elak jävel ska man avsky honom! Beskriva hans inte bara osympatiska sidor (som man ju kan ha förståelse för och till och med försvara) utan hans avskyvärda drag in till minsta hångrin och sadistiska manipulerande! Ja fy sjutton så man kan dra på här! Känner hur jag grips av entusiasm ... Får en stark lust att genast avsluta detta inlägg och återgå till mitt femte manus där jag har just en sån typ att arbeta med. Jag har inte avslöjat det värsta för läsaren, dit har jag inte kommit ännu. Hehe...

Vampire

Kanske det är som min dotter M säjer: Man ska älska att avsky dem...

Men mina huvudpersoner älskar jag förstås. Ja, inte som mina egna barn förstås, men dessa karaktärer är ju ändå mina skapelser. Jag är deras kärleksfulla, moderliga gudsfigur, vars existens de inte har en aaaning om, där de kämpar på i den värld jag skapat åt dem. Stackarna... Så många hinder och problem jag lägger i deras värld... Nånååå (gullegullande kommentar här). Men de får ju också träffa nya intressanta personer, varav en och annan blir mer än bara en bekantskap. Kanske kärlek skapas mellan två som tidigare saknat livskamrat. Och djuren får gott om plats att som hundar skutta fram och sprida glädje, som hästar bära sina ryttare eller som vilddjur hota livhanken på folk och fä.

Vad tycker du? Måste en författare älska alla sina karaktärer?

8 kommentarer:

  1. Man måste väl inte älska alla sina karaktärer, bara förstå dem tänker jag. Annars är jag inne på samma spår som din dotter!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstå och känna för dem, engagera sig. Skulle kopiera ett stycke ur mitt vilande tredje manus och fascinerades själv över hur roligt det var att träffa karaktärerna där igen! Fick sån lust att läsa...

      Radera
  2. Jag tycker det är viktigt att man känner för dem på något sätt för om man inte själv blir berörd då blir antagligen inte läsarna det heller. Men älska alla ... nej verkligen inte.

    SvaraRadera
  3. ÄLSKA är väl egentligen ett alldeles för stort ord för något så abstrakt som en bokkarraktär. Men bortsett från min åsikt i ordets och bokkarraktärens betydelse, kan man väl rent allmänt säga, att man måste försöka FÖRSTÅ en människa som beter sig som en hyena. Och har man gjort det, kanske man till och med kan "älska" den stackaren som blivit danad på detta vis. Av miljö (gifter som fördärvar de riktiga anlagen typ), uppväxtförhållanden, sjukdom typ ADHD-alkoholism...o.s.v.
    Ser man en "skitstövel" som krossar rutor, tänder på bilar, pucklar på oskyldiga människor så kan man ge sig katten på att någon stans, någon gång har det förhoppningsfullt funnits en älskande mor med i bilden. Du som "Gudsmoder" borde börja med att älska "typen" men sedan i tanken låta henom råka ut för tråkigheter som gjort henom till den hen är. Då kan man säga att du "älskar" även den onda i böckerna...TYP =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kommer att tänka på Björn Wiréns karaktärer i Lava Lady, en kille som planerar en skolmassaker... http://bjornwiren.blogspot.se/p/om-bockerna.html
      Undrar om Björn älskar sin Axel...

      Radera
  4. Hehe! Väldigt intressant fråga...har själv ett antal såkallade "avskum" i min bokserie och jag måste nog erkänna att jag till viss mån "älskar dom". Inte på det ulliga mysiga sättet som man kan känna för andra karaktärer men eftersom att det är jag som skapat dom och skrivit utifrån hur jag tror att de skulle agera och göra så har man ju onekligen en koppling ändå.

    En författare skrev i sin blogg att hon varje år blev inbjuden på lunch av en fanklubb där de får ställa frågor till henne och bara prata om böckerna. Men som hon skrev så brukade dessa möten nästan alltid spåra ur när de började prata om en "ond karaktär" och kvinnorna satt och öste ur all ilska de kände över denna och hur mycket de hatade honom. Författaren satt då och iakttog dom finurligt och tänkte för sig själv. "undrar om de är medvetna om att karaktären de hatar så mycket faktiskt sitter mittemot dom?"

    Jag tyckte det var så klockrent skrivet och småfnissade själv. För det är ju sant på sätt och vis. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. I vilket fall vore det ju rätt trist med bara sympatiska karaktärer!

      Radera