söndag 3 november 2013

Förlora för att vinna - recension

Jag har nu läst färdigt Eva Holmquists bok Förlora för att vinna. Nedan följer mitt omdöme, som jag försökt göra så proffsigt som möjligt.

2013-11-02
Recension av Astrid Ahlberg
Författare: Eva Holmquist
Titel: Förlora för att vinna
Ordspira förlag
Kan köpas från Adlibris eller Bokus.

Förlora för att vinna är ett rymdäventyr med fantasykänsla; så står det på den drygt 300 sidor tjocka bokens baksida. Det stämmer bra. Handlingen utspelar sig på en annan planet än vår egen, Vailao, dit den unga huvudpersonen Soi skickats som diplomat med uppgift att ställa och besvara frågor med båda planeternas bästa som mål. (Soi heter egentligen Sophie men kallas för Soi av vailanerna). Redan i första kapitlet beskrivs Sois frustration över att erfarenhetsutbytet är så enkelsidigt; man döljer uppenbarligen mycket för henne. 

Soi bestämmer sig för att själv söka svaren på sina frågor. Hon har erbjudits en enkel bostad i en liten bosättning ute på landsbygden där inte mycket finns att avslöja. Därför tar hon sig på egen hand till en närliggande stad, Eco, där hon mest av en slump upptäcker något som upprör henne mycket: en stor del av stadens barn skickas iväg för att utbildas till soldater. Ingen har berättat för henne att staden befinner sig i krig. Soi kan inte acceptera detta utan kastar sig in i en rätt obetänksam kamp för att rädda barnen.

Handlingen rullar vidare medan Soi träffar både sympatiskt inställda och rent fientliga vailaner. Hon råkar ut för diverse farofyllda situationer medan hon envist kämpar vidare. Allteftersom förstår hon hur vailanernas livsvillkor styr dem – kanske allra viktigast är här deras stegvisa utveckling till vuxna individer och deras parbildning. De vänner hon får kommer att betyda alltmer för henne. Ska hon över huvud taget någonsin kunna eller ens vilja återvända till Jorden?

Eva Holmquist skapar en färgrik och spännande värld som man nyfiket får utforska tillsammans med Soi. Miljöbeskrivningarna är utmärkta. Med stor fantasi beskriver hon såväl hur vailanernas byggnader ser ut, som naturen, där vi får följa huvudpersonerna genom skogar, över berg och slätter, till och med under markytan. Utanför stadsmiljön utgör vilda djur en fara för Soi och hennes vänner, medan tamdjur inte tycks existera; vailanerna är efter vad jag kan förstå vegetarianer.

Befolkningen på Vailao är i vuxet stadium runt tre meter långa. Deras kroppar täcks på något vis av färgade mönster: cirklar, fläckar, rutor… De vi först får möta bär inte kläder. Just vad avser invånarna saknar jag en närmare beskrivning (mer kan läsas på Evas blogg). Min första bild (som liknade en Michelingubbe med ringar runt kroppen) sprack snart. Framsidans figurer ser mer ut som någon urbefolkning på jorden. Soi rör sig tämligen obemärkt bland stadens invånare trots att hon bär kläder och är så mycket kortare. Vid en hastig titt antar jag att hon kan tas som ett av deras barn.  

Personnamnen är helt påhittade men följer ett mönster där de i samband med växling till vuxenstadiet får en extra ändelse. Jag har lite svårt att skilja på alla vailaner Soi möter, på grund av att namnen är så likartat uppbyggda (många vokaler) och känner att en namnlista på slutet kunde ha varit till hjälp.

Det samlade intrycket jag får är övervägande positivt. Eva Holmquist har skapat en originell och spännande värld, håller högt tempo i handlingen och skildrar trovärdigt samspelet mellan karaktärerna. Språket är moget och proffsigt och läsandet störs inte av amatörmässiga fel. Temat är gripande och man hoppas verkligen att Soi och hennes vänner ska lyckas med sitt självpåtagna uppdrag. Jag ger boken ett högt betyg och rekommenderar den varmt för egentligen alla läsande åldrar.

3 kommentarer:

  1. Tycker du rör dig i proffskategorin minsann! :)
    Roligt att läsa din recension och se att vi läst på liknande sätt; läsning är en subjektiv upplevelse och då man hittar något som berör, är det fantastiskt att kunna dela detta med andra, exempelvis genom en recension.

    Tycker förresten det är bra att du skriver NaNoWriMo, men ändå...saknar dina vardagsbilder du målade upp här.
    Nåväl, vad är väl en bal på slottet som någon kändis (!) sa, jag får vänta till december. :)

    Kram May-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Recensera vad andra skriver är mycket svårare än att skriva själv...
      Det kommer inte b a r a att bli följetong, men hellre det än en vilande blogg. :)
      Kram i retur!

      Radera
  2. Jag vet att du finns i etern; good enough!
    Och även hemma vid fikabordet förstås ;)

    kram ML

    SvaraRadera