lördag 9 november 2013

Brovävaren sidan 9

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Alicia tryckte upp den tunga kyrkporten och höll upp den för Chandur. Han var ju skadad, så … Dessutom hade han inte uppvisat minsta skymt av hövligt beteende hittills, inte typen som smörar för tjejer uppenbarligen. Eller så tyckte han bara att just hon var totalt ointressant.
     Den kyliga höstluften slog emot dem, liksom alla ljuden från centrum. Biltrafiken på andra sidan den kullerstensbelagda planen framför domkyrkan hade lugnat sig så här dags, men fortfarande passerade gott om bilar och cyklar i båda riktningar. I fjärran tutade en brandbil, eller ambulans kanske. Sjukhuset låg ju inte så långt bort. Kanske hon ändå borde ha visat honom dit … Men han verkade inte själv bekymrad över såren, trots att han borde vara extra beroende av oskadade fingrar som trollkarl.   
     Chandur hade alldeles glömt sina ytliga skärsår. Han stirrade på världen utanför den stora byggnaden. Han var inte helt oförberedd, fadern hade berättat om deras högljudda, självgående åkdon. Men han hade inte riktigt trott på det. Varför valde man att bygga fordon som förde ett sådant oväsen istället för att låta magiker ladda energikapslar?
     Det var alltså sant – här fanns inga nyttomagiker.
     De tysta tvåhjulingarna måste framföras med benkraft, ändå var de intressanta att se, skickligt framförda som de var. Borde vara knepigt att balansera på två hjul.
     Det fanns knappt plats att låta porten slå igen bakom Chandur, Alicia fick försiktigt puffa fram honom ett halvt steg. Han verkade rätt tagen, trollkarlen. mycket blod hade han ju inte förlorat. Skulle hon ta honom under armen och stödja honom? Men nä. Det hade visserligen sett bra ut, men hon vågade inte vara så framfusig. Synd. Hon var en riktig fegis.
     ”Den här vägen”, sa hon bara och gick före längs med kyrkväggen.
     Chandur samlade sig, kom loss ur den tillfälliga bedövningen och skyndade ikapp, föll in vid hennes sida. Den lilla väskan slog mot höften vid varje steg. Flickan gick snabbt. Chandur drog axelremmen över huvudet så den löpte tvärsöver bröstet istället, det kändes betydligt bättre. Han längde på stegen.
     De följde en smal, belagd väg som ledde dem genom den stora park som omgav domkyrkan. Mäktiga lövträd tävlade utan framgång med de skyhöga kyrktornen. De flesta av löven hade redan fallit till marken, men de som återstod glödde i gult och orange. Här och var på den kortklippta, fortfarande gröna gräsmattan låg högar av hopsamlade torra löv. De korsade två gator och befann sig sedan på den långa uppförsbacken som passerade prästgården och så småningom kom fram vid universitetet. Här brukade Alicia alltid möta studenter, sällan ensamma utan parvis eller i grupper.
     Sida vid sida promenerade de uppåt. Alicia gick med blicken rakt fram, spejande efter bekanta ansikten. Chandur vände och vred på huvudet för att ta in så mycket som möjligt av denna okända värld. Till vänster om honom fanns rader av små stugor omgivna av trädgårdar. Mest blommor tycktes det honom. De lyste i varma färger i det strålande solskenet. Stackarna som bodde så trångt borde väl haft grönsaker på hela den snålt tilltagna jordbiten de fått sig tilldelade, istället för onyttiga blommor? Men de var kanske ätliga.
     Till höger var det å andra sidan slöseri med mark tycktes det honom, bara gräsmatta. Inga kor eller andra gräsätare syntes till, men de kanske brukade beta där andra tider på dygnet. Fast då borde gräset varit tuvigare och gödselhögar syntes det inget av heller.
     Bortanför gräset ännu en gata med sådana där bullriga åkdon. Chandur letade efter ordet i sitt nya ordförråd men hittade inget som kändes rätt. Det störde honom – han behövde fler ord, behövde röra vid flickans hud igen.
    Framför dem kom två människor gående emot dem. De höll varandra i handen. När de kom närmare såg Chandur att det var en ung man som höll sin kvinnas hand i ett stadigt grepp. Smart. Det gjorde det svårare för henne att rymma eller irra bort sig. Synen gav honom en idé. Han kunde göra samma sak, ta tag i Alicias hand och lösa problemet med hudkontakt!
Utan att tveka sträckte han ut sin hand och grep tag i flickans. Den kändes mycket kall mot hans så det borde vara skönt för henne att få den värmd av hans varma. Ändå försökte hon rycka den till sig.
     ”Släpp!” väste hon, samtidigt som hon försökte krångla loss fingrarna. Men det verkade inte så allvarligt menat. Chandur höll kvar sitt grepp och promenerade vidare utan att bry sig om hennes vaga protester. Han nickade åt mannen när de möttes, fick bara en förvånad blick till svar.
     Alicia gav med sig, mest för att hon spanat in ett par bekanta ansikten: två tjejer som gick nerför backen. De pratade högt och livligt med varandra, skrattade och gestikulerade medan de drog benen efter sig. Antagligen för att gänget med killar som närmade sig bakifrån skulle hinna ikapp. Alicia lyfte hakan högt och låtsades inte se dem. Varför Chandur envisades med att hålla hennes hand fattade hon inte, men för stunden fick det gå an. Faktiskt var det rätt behagligt med värmen från hans hud.
     Chandur tappade helt intresset för omgivningen medan han sög åt sig information ur flickan. Förståelsen för det främmande språket ökade allteftersom han jämförde hennes ordförråd med sitt eget. Inte allt gick att översätta, men Alicias begrepp om betydelsen följde med på köpet. Han närmade sig slutet när hon plötsligt tvärstannade och bröt kontakten genom att bända loss sin hand ur hans med sin fria.
     ”Vi är framme”, sa hon, alls inte ovänligt. ”Jag vill inte att pappa ska se oss gå hand i hand. Han är lite gammaldags och kan inbilla sig saker.”
     Kanske hundra steg bort hade de små stugorna försvunnit. Istället höjde sig en rejält tilltagen byggnad av gulfärgat virke över nejden, där den var placerad högst upp på backen. Låga träd med mossiga, krokiga grenar utan löv nådde inte mycket längre än till andra raden av fönster, därovanför fanns ytterligare en våning. Bodde flickan Alicia här? I någon avdelning för tjänstefolk förstås, men ändå. Han hade hellre tippat på en av småstugorna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar