fredag 8 november 2013

Brovävaren sidan 8

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Chandur betraktade fundersamt flickan framför sig. Han förstod henne inte; språket hade han fått en första inblick i under den stund de hade haft hudkontakt, men hennes attityd stämde inte alls med vad han var van vid. Det skulle behövas betydligt mer tid att gå igenom hennes medvetande misstänkte han. Skulle han göra sig den mödan? Visst var hon tänkbar, rätt ålder och kön åtminstone, men hon verkade inte särskilt medgörlig.
     Ändå måste hon ha låg status i detta samhälle precis som hon skulle haft i hans. Han hade inte missat hur trasiga och slitna hennes byxor var, stora, fransiga hål på låren där något svart underplagg lyste igenom. Dessutom höll hon på att växa ur dem, att döma av hur snävt de satt. Upptill hade hon å andra sidan en alldeles för stor tröja, den skulle han velat ha för egen räkning. Luva hade den också. Färgen var klart blå, så den skulle synas alltför väl när han var på jakt … Han sköt undan tanken. Håret sedan. Hängde alldeles löst ner över ryggen, tunt och rakt, inte särskilt välkammat ens. Uppenbarligen hade hon inte någon som passade upp på henne.
     Han måste bestämma sig. Skulle han välja denna flicka eller ge sig ut på jakt efter någon lämpligare? Han valde en kompromiss. Flickan fick duga så länge. Det skulle ta ett tag innan han vågade avslöja sig, under tiden kunde han hålla ögonen öppna efter bättre alternativ.
     När väl detta var fastställt återkom han till blodfläckarna. Flickan vägrade tvätta byxorna! Kanske det räckte att gnugga bort själva blodet.
     ”Jag kan inte ha smutsiga byxor”, påpekade han. Orden dök villigt upp allteftersom han behövde dem. Flickan verkade inte höra. Hon höll på att stoppa ner den platta apparaten i en ryggsäck hon haft liggande på bänken bredvid sig, tillsammans med trådarna. ”Hur tar vi bort fläckarna?”
     ”Du kan ju pröva med kallt vatten”, svarade flickan otåligt och vände sig mot honom. Hon krängde på sig ryggsäcken, vilken inte var alltför olik Chandurs egen, den han tvingats lämna därhemma. ”Jag måste gå nu, så maka på dig, hörru!”
     Chandurs ordförråd innehöll inte ordet hörru. Maka var någon som hade en make. Han nonchalerade hennes ord, öppnade istället väskan och tog fram glasflaskan. Utan att tänka sig för lät han fingrarna lösa upp den enkla vävproppen, det gick å andra sidan så snabbt att flickan säkert inte lagt märke till det. Raskt öppnade han bänkdörren och satte upp vänsterfoten på träsitsen. Försiktigt lät han en tunn rännil av vattnet rinna ner på fläckarna. De distinkta, mörka fläckarna förvandlades till något suddigare fläckar omgivna av ett stort blött fält som täckte hela framsidan av låret. Inte bra alls; nu var det verkligen iögonfallande. Med rynkad pannan vävde han ett nytt lock och stoppade ner flaskan i väskan.
     ”Hur ska jag göra nu?” frågade han irriterat. ”Dåligt råd var det.”
     Alicia hörde knappt vad han sa. Hade hon sett rätt? Hade grabben just tagit fram en säkert antik cocacolaflaska av glas, med någon typ av trådnystan istället för kapsyl, fladdrat lite med fingrarna som en jäkla trollerirörelse utan att ta i trådarna, som ändå bara försvunnit. Så där i tomma intet. Därefter hällt vatten ur den uppenbarligen fulla flaskan, lite hokus pokus igen och sedan, tada! Ner med flaskan igen. I liggande läge, så som den varit från början. Utan att vattnet runnit ut. Hur kunde trådarna förhindra det?
     ”Är du nån sorts sån där trollkarl, typ, som Joe Labero?” frågade hon, nu betydligt mer intresserad. Killen skulle kanske ha någon föreställning idag, det skulle förklara hans oro över fläckarna. Kanske hon kunde få fribiljett … ”Jag heter Alicia, förresten. Och du?”
     Chandur uppfattade att hon presenterat sig. Kunde vara på tiden. Bara ett namn dock, inget nummer.
     ”Bara Alicia?” frågade han uppfodrande. Hon skulle inte tro att han nöjde sig med bara förleden.
     ”Alicia … Gudrunsdotter”, fick han till svar.
     Flickans blick fladdrade iväg innan den återvände till honom. Hon ljög uppenbarligen. Strunt samma, hennes rätta benämning kunde han ta reda på nästa gång han rörde vid henne.
     ”Chandur se Carán”, presenterade han sig, efter att ha satt ner vänsterfoten på golvet igen och med rättmätig stolthet lyft på hakan. Antagligen fattade hon lite av vilken hög status efternamnet hade, kanske för att han betonat det särskilt. För han var säker på att hon hade sett en imponerad ut.
     ”Byxorna!” påminde han henne.
     Alicia var säker nu. Han var en trollkarl. Vilket artistnamn! Antagligen hette han Pelle Jönsson egentligen. Om han nu inte var utlänning. Och alltså magiker. Inte en Harry Potter, utan en fingerfärdig jäkel, men det var tillräckligt spännande. Häftigt! Trollkarl och snygg som en amerikansk skådis. Honom skulle hon försöka hålla kvar, i alla fall så länge att någon av de andra studenterna såg dem och kunde sätta igång skvallret: biskopens nördiga dotter hade äntligen fått en pojkvän!
     ”Byxorna var det …” Alicia tänkte snabbt. Fick en superidé. ”Om du följer med hem så har vi säkert ett par andra byxor du kan låna medan jag hjälper dig med fläckborttagningen. Vi har källaren full av insamlade kläder som väntar på sortering. Ingen märker om vi tar ett par jeans.”
     Nu gällde det. Hade han rum på Stadshotellet så skulle det vara betydligt närmare än till prästgården. Bodde han på Scandic så var det i andra änden av centrum.
     Chandur sållade fram det väsentliga ur det delvis obegripliga ordflödet.
    ”Bra!” sa han kort. ”Nu vi går.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar