torsdag 7 november 2013

Brovävaren sidan 7

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Kapitel 2


Alice Nilsson - eller Alicia Gudrunsdotter, vilket hon föredrog att kalla sig – stirrade på den unge mannen som så oväntat stört henne, just som hon kommit igång så bra med uppsatsen. Hennes ögon tog snabbt in hans utseende. Tjockt, ljust hår, vilket verkade äkta, inga mörka strån vid hårbottnen. Mittbena. Axellångt, helt mot modet, inte för att hon brydde sig om mode, inte egentligen. Överhåret tillbakadraget i en ovanpåliggande hästsvans som man sällan såg på killar. Såg feminint ut. Men ansiktsdragen var så långt ifrån feminina man kunde komma. Skäggstubb, så där lagom lång för att se fräckt ut, inte bara orakat. Bred panna, rak, smal näsa, läppar lagom fylliga, inte för tjocka men inte heller för tunna. Och ögonen!
     Ögonen var det bästa. Blå som … inte en ljus sommarhimmel, snarare den mörkare blå färg man kunde se en riktigt klar, kylig höstdag, precis en sådan som det hade utlovats i väderleksrapporten för just denna dag.
     Uttrycket i ögonen var så vaket, intensivt. Så … uppmanande. Nästan befallande faktiskt. Hon drog åt sig blicken och upptäckte hans framsträckta händer, den blodiga gasbinderullen han tryckte mot vänsterhandens ovansida. Han måste ha skadat sig. Så jättekonstigt. Inte att han var skadad kanske, men att han var det just här och nu. I domkyrkan. Klockan 8.15 en tisdagsmorgon.
     Han ville ha hjälp. Sa faktiskt det ordet, men där tycktes det vara stopp. Antagligen chockad. Alicia fattade tag i hans fingertoppar med ena handen medan hon försiktigt lyfte gasbindan med den andra. Någon del av hennes medvetande reagerade på att gasväven var blekgul och grovvävd, som om den var mycket gammal. Eller tillverkad i något u-land. Själv verkade han också gammalmodig, till klädseln. Och kanske utländsk eftersom han dåligt fattade vad hon sa. Men han var väl som sagt chockad av smärtan.
     Tankarna virvlade runt i hennes hjärna medan hon undersökte skärsåret över fingrarna. Det verkade inte så djupt, hade i det närmaste slutat blöda. Men det verkade annars färskt. När killen hämtat sig skulle han få förklara vad som hänt. Hon satte igång med att bandagera handen med den blodiga gasbindan som lyckligtvis inte hade sugit åt sig blodet ända in. Därför blev bandaget ändå hyfsat prydligt. Hon fäste det genom att stoppa in änden under tidigare varv, skulle inte hålla så bra men det fick duga.
     Därefter sänkte hon händerna och backade lite.
     ”Hur katten bar du dig åt för att skada dig så där?”
     Först nu slogs Alicia av tanken att han kunde blivit angripen. Hon kastade en orolig blick runt domkyrkan, men de var ensamma.
     ”Det var ingen katt, jag skulle rena mina naglar, så här …”, svarade killen.
     Medan han öppnade sin lilla axelväska – supersnygg retro, i galon – funderade Alicia över hans sätt att prata. Liksom ett ord i taget. Ingen dialekt direkt, inte bröt han heller, men det lät inte naturligt, inte obesvärat. Sedan fick hon annat att tänka på. Killen viftade plötsligt med en kniv! Eller nåja, han höll upp den och låtsades sedan peta naglarna. Alltså, hur korkad trodde han att hon var? Peta naglarna med en stor, jäkla morakniv och sedan skära sig längst upp på fingrarna! Hur trovärdigt var det?
     Eller var det han som var korkad? Hon synade hans ansikte igen. Nej, hans blick var så … intelligent. Vaksam liksom.
     Under den svarta, oknäppta täckjackan bar han en V-ringad stickad tröja i klargrönt. Röda kragsnibbar låg utanpå tröjan, de glänste som om de var gjorda av någon konstfiber, typ nylon. Vem bar nylonskjorta nu för tiden? Och jeansen, det var minsann V-jeans! När var de på modet? Sjuttitalet? Men de var kanske typ moderna nu igen, modet gick ju i vågor. I vilket fall var de för korta. Det såg töntigt ut. Och alla dessa färger – han var som en papegoja!
     På det vänstra byxlåret hade han flera mörka fläckar, säkert blod.
     ”Kan du vara snäll och stoppa undan kniven”, bad hon. ”Är du skadad någon mer stans? Du har blodfläckar på byxorna, ser jag.”
     ”Fläckar?” Killen stoppade ner kniven i slidan och därefter i väskan medan han samtidigt försökte undersöka byxbenen. När han upptäckte blodet muttrade han något som lät som en svordom – Alicia uppfattade inte vilken.
     ”När kan du tvätta mina byxor?”
     Alicia stirrade mållös på killen. Han mötte lugnt hennes blick, utan att verka fatta vad han just sagt. Skulle hon tvätta hans byxor? Ha!
    ”Det får du väl fixa själv! Jag har annat att göra förresten, än att snacka med dig.” Med de orden vände Alicia ryggen åt honom; det kändes lite obehagligt men bänkdörren var fortfarande stängd. Han skulle inte kunna hoppa på henne så där utan vidare. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar