torsdag 7 november 2013

Brovävaren sidan 6

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här. 

  Chandur upptäckte nu att hon hade en apparat i knät, uppslagen som en bok men på fel led. En tunn svart tråd ledde upp mot hennes ansikte och försvann under hårmanen. På sidan som vilade i knät fanns flera rader med tecken, säkert deras bokstäver. På den andra kunde han skymta små bilder blandat med rader med små tecken.
     Hade hon inte hört? Var det fel ord? Fadern hade varit så säker, detta ord var nästan det enda han lyckats komma ihåg. Skulle så säkert få den tilltalade att bistå med vad som behövdes.
     ”Jelp!” sa han igen, högt utan att riktigt kunna dölja irritationen i rösten.
     Denna gång kunde han inte klaga på reaktionen. Den spensliga figuren spratt till, smällde igen boken – eller vad det nu var – och kom på fötter, allt i samma rörelse. Hon stirrade upp på honom med uppspärrade, skrämda ögon. Så kom en lång radda ord som han förstås inte förstod, medan rädslan vek undan ur hennes ögon och ersattes av … var det ilska han såg? Den rynkade pannan och neddragna mungiporna tydde på det. Han förundrades, men påminde sig om att här rådde andra seder. Han måste ge henne den respekt hon trodde att hon förtjänade.
     Utan att säga något, eftersom det vore inte bara meningslöst utan rent avslöjande, sträckte han fram sina båda sammantryckta händer. Tygrullen var så blodig att hon knappast kunde missta sig på vad han ville. Effekten uteblev inte. Den unga kvinnan lade ifrån sig sin apparat, drog i den svarta tråden, varvid ändarna lossnade ur hennes hörselgångar och kom fram till den stängda bänkdörren som Chandur lutade sig över, nu med ett så lidande uttryck i ansiktet som han vågade sig på utan att överdriva. Det bultade smärtsamt i såren så han behövde inte spela.
     En ny ström av obegripliga ord, tydligen avslutad med en fråga, av tonfallet att döma. Chandur grimaserade till svar och sträckte fram händerna ännu längre fram, upprepande sitt ”Jelp”.
     Äntligen fattade den tröga flickan. Så annorlunda hon var mot kvinnorna därhemma! Där hade hans hand vid det här laget redan varit förbunden med ett prydligt bandage, antagligen hade han i andra handen hållit ett glas läkande fruktsaft, eller en kopp smärtstillande örtte. 
    Nu tog hon tag i hans nerblodade fingrar, rörde vid honom, hennes fingrars hud kall mot hans. Men det var oväsentligt. Utan att tveka det minsta kastade han sig in i hennes medvetande.

2 kommentarer:

  1. Det var oväntat! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe... Vid det här laget borde du känna till mina favoritämnen :>


      Radera