tisdag 5 november 2013

Brovävaren sidan 5

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.
   
 Någon hade uppenbarligen kommit in, då borde man nu även kunna komma ut.
     Ljuset hade ökat betydligt medan han ägnat sig åt att sova, såg Chandur. Rakt ovanför honom, men alldeles för högt för att han skulle kunna se ut, släppte ett gigantiskt fönster in strålar av sol, färgade av glasets målade bilder. Dammpartiklar svävade i ljuset och påminde honom om dimman från morgonens bropassering. Otåligt tryckte han undan den onödiga reflexionen, satte försiktigt ner fötterna på stengolvet, varpå han reste sig så pass på armbågen att han precis kunde kika över kanten. Ljuset ovanför honom borde blända eventuella ögon som tittade åt hans håll, själv befann han sig i djup skugga.
     I en av de främre bänkraderna satt någon, en flicka om han inte tog fel. Kunde också vara en spenslig pojke. Han bestämde sig för det första, det passade honom så mycket bättre.
     Flickan såg ner i knät, vilket fick det långa, mörka håret att hänga ner och till stor del dölja hennes ansikte. Något stack upp över ryggstödet på bänken framför, Chandur insåg att det måste vara tåspetsarna på hennes skor. Han förundrades över hennes respektlösa sätt att sitta, verkade olämpligt för en tillbedjare. Han antog att hon var upptagen av just det – att be till sin gud. Så mycket kände Chandur till, även om han själv inte hade några gudar i sin värld, inte vad han kände till i alla fall. Men för bara några generationer sedan hade även hans folk vördat diverse gudaväsen.
     Chandur sjönk ner utom synhåll igen. Hukande drog han till sig väskan och plockade fram kniven. Drog den ur sin slida och betraktade fundersamt det blänkande knivbladet. Eggen var nyslipad och så vass det gick att få. Kniven var det enda vapen han kunnat ta med sig, så han hade bemödat sig om att göra ett ordentligt arbete. Trots det satte han eggen mot tumnageln och testade: jodå, eggen fastnade direkt. En slö egg skulle ha glidit.
     En rysning gick igenom honom när han tänkte på vad kniven kunde åstadkomma. Använd och riktad på rätt sätt kunde ett enda hugg avliva även stora, starka karlar. In i hjärtat eller tvärsöver strupen. Men de flesta hugg skulle oskadliggöra en motståndare för stunden, ibland kunde det vara ett bättre val än att välja ett dödligt stick.
     Kniven fick ligga på dynan bredvid honom medan han letade fram tygrullen ur väskan. Den gamla, smala och noga hoprullade tygremsan som fadern bevarat i alla dessa år, just för detta ändamål. Tyg och tyg förresten, det var så glest och ojämnt att Chandur ofta undrat vem som vävt så slarvigt.
     Chandur rös till igen, huttrade rent av. Det var knappast kyligare nu, utan att han frös måste bero på att han legat stilla så länge. Hur länge? Om han hade begripit sig på tidläsaren skulle han vetat. Med försiktiga rörelser för att inte bryta den djupa tystnaden, drog han på sig den svarta jackan, stoppade tygrullen i fickan och fattade kniven i knivhanden – den högra. Betänksam betraktade han vänsterhanden, vände upp handflatan, sedan handryggen. Nu var det inte så dumt att jackärmarna var så korta. Till slut bestämde han sig, lyfte kniven och skar ett mycket löst snitt tvärsöver den översta delen av de tre mittersta fingrarnas ovansida. Blod vällde genast fram, mer än han hade tänkt sig. Först därefter kom smärtan. Han svor tyst och bet sedan ihop tänderna, medan han tryckte tygrullen mot såren.
     På något sätt lyckades han stoppa tillbaka kniven i slidan, få tillbaka den i väskan, stänga låset och kränga väskremmen över axeln, allt medan han med två fingrar höll trycket kvar mot blödningen. Ändå såg han till sin förargelse att blod droppat ned på det ena ljusblå byxlåret. Fläckarna lyste verkligen i ögonen. Kanske skulle de blekna något när de torkat.
     Nu fanns det ingen anledning att gömma sig längre. Han reste sig och tog sig ut ur bänkraden med ögonen på flickan. Hon reagerade inte. Med dröjande steg för att inte skrämma henne, gick han över det öppna stengolvet framför bänkraderna, vände ner på mittgången och stannade inte förrän han stod utanför hennes rad. Hela tiden höll han rullen hårt tryckt mot såren.
    ”Jelp …” sa han högt, men inte så högt att flickan skulle bli skrämd. Att tilltalas av en främmande man måste ju vara en chock. Men flickan fortsatte att stirra ner i knät utan att bry sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar