måndag 4 november 2013

Brovävaren sidan 4

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Chandur stängde locket till väskan. Nu skulle han utforska byggnaden han befann sig i, men allra först måste han upplösa bron. Han vände sig om och betraktade sitt verk. De tätt vävda trådarna hade bleknat betydligt och bara den sista biten gick att urskilja. För invånarna i denna värld var bron helt osynlig, det hade fadern garanterat. Trots att chansen att någon skulle råka kliva upp på en bro de inte kunde se, var minimal, hade han ändå fått lova fadern att ta isär den, hur obehagligt det än kändes att klippa förbindelsen.
     Han sträckte på sig, sköt bort alla farhågor och satte målmedvetet igång.
     Att ta isär gick betydligt snabbare än att väva samman. Chandur samlade trådarna i buntar med vänstra handen varpå den högra handens utsida skar genom sammanlänkningarna som en kniv. De lösa trådarna drog sig undan och försvann till vart de nu befann sig när de inte behövdes. Chandur behövde inte flytta på sig – brons ände befann sig hela tiden inom räckhåll. När han kapade de sista buntarna befann sig hans tankar på annat håll och det fanns ingen tvekan i händernas rörelser.
     Nu var han färdig att sätta igång med sitt uppdrag.

En timme senare hade Chandur noga utforskat hela byggnaden och insett att han var inlåst. Ljuset som letade sig in genom de höga, till största delen färgade fönstren, hade då övergått från skenet från lyktor utanför till ett grått gryningsljus. Det var ingen trivsam lokal precis. Det alla bänkar var vända mot visade sig vara en jättelik tavla föreställande en stackars man uppspikad på ett kors. Använde de sig av människooffer till sin gud i denna värld?
     Tystnaden tyngde honom. Hur länge skulle han behöva vänta innan någon låste upp den stora porten och släppte in världen där ute? Den enda positiva följden av hans upptäcktsfärd var fyndet av en fodrad, svart jacka, som han hittat hängande på en av många krokar i hallen innanför porten. Säkert kvarglömd och skulle nog inte saknas. Han drog på sig plagget och konstaterade att jackan passade tillräckligt bra, det var bara ärmarna som var lite för korta. Strax fick han dra av den igen, det blev för varmt.
     I ett hörn hittade han en liknande apparat som den enorma tingesten på balkongen. De många vita och svarta tangenterna kunde tyda på att det var en sorts musikinstrument. Han undersökte den inte närmare utan styrde stegen mot de två undanskymda bänkraderna strax intill. Här skulle han kunna gömma sig, äta lite och kanske sova en stund. Nu när den första spänningen släppt kände han suget från magen likaväl som en begynnande huvudvärk.
     En positiv överraskning väntade honom när han klev in i den bakre bänkraden; en tunn sittdyna löpte längs hela sitsen. Han slog sig ner längst in, nära den kalla stenväggen, öppnade väskan och tog fram de två äggen. Raskt skalade han dem, gömde skalbitarna vid sina fötter under bänken och åt äggen i några få tuggor. Vattnet sparade han så länge, liksom skorporna. Istället sträckte han ut sig på dynan, placerade väskan under huvudet och jackan över överkroppen och slöt ögonen.

En dov duns väckte honom. Han låg kvar, stel som en pinne, lyfte bara det ömmande örat något från den hårda väskan för att höra bättre. Vad var det för något som väckt honom? Snabba, lätta fotsteg närmade sig; efter vad han kunde bedöma var det längs med den breda mittgången. Det gnisslade till från osmorda gångjärn – därefter tystnad. 

2 kommentarer:

  1. :D
    Jag tror jag vet vems fotsteg det är, hehe.
    Och spännande slut igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tipp tapp typ. Tomtenissar på rad :) Nästa sida blir det blodbad på tomtarna...

      Radera