söndag 3 november 2013

Brovävaren sidan 3

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Chandur drog ett djupt andetag, rättade till axelremmen på väskan och tog ett högt kliv upp på broväven. De till synes mjuka trådarna bar hans vikt som om de stelnat till is. Det var som att vandra längs en frusen hängbro, trådarna omslöt honom på båda sidor, hindrade all utsikt, uteslöt alla ljud och även allt ljus utifrån. Det var bara brons eget självlysande sken som vägledde honom.
     Steg för steg tog han sig fram, med korta, osäkra steg. Armarna hängde passivt vid hans sidor men han blev plötsligt medveten om att han spärrade ut fingrarna, för att snabbt kunna hugga tag i trådarna om underlaget började gunga. Men det gjorde det inte. Den vävda bron var lika stadig som stenbron under honom.
     Fast det var förstås en illusion – att han gick strax ovanför stenbron. Tanken svindlade och han svajade till i plötslig yrsel, när han insåg att han inte hade den minsta aning om vad som fanns under honom. Inte heller vad som dolde sig i mörkret ovanför hans huvud. Eller på sidorna, utanför trådväggarna.
     Vad fanns mellan världarna?
     Utan att kunna avgöra hur länge han hade vandrat, kom han fram. Från att ha sett ut som om den vävda bron fortsatte i evighet framför honom, öppnade sig från ögonblick till ögonblick en stor rymd. I sista stund hejdade han sig, alldeles på kanten till det nya oerhörda.
     Ljuset återvände gradvis. Eller om det var hans ögon som vande sig vid den dunkla dagern. Nyfiket lät han blicken vandra.
     Han befann sig i någon sorts byggnad, det stod klart. Taket knappt skönbart oändligt högt ovanför honom. Väggar och pelare av ljus sten. På det mörkare grå stengolvet stod rakt framför honom rad efter rad av bänkar. Alla försedda med ryggstöd och avgränsade med lika höga dörrar. Någon sorts mittgång delade upp raderna i två likadana avlånga fyrkanter. Chandur insåg att bänkarna måste rymma hundratals människor – turligt nog för honom såg han dock inte till en enda. Raderna var vända så att de sittande måste titta åt samma håll, åt vänster. Där han stod kunde han inte urskilja vad det var de tänkta åskådarna kunde se från sina sittplatser.
     Vad var det nu fadern hade berättat? Att detta folk vördade någon sorts högre väsen, osynlig för det mänskliga ögat. De hade byggt denna imponerande boning för sin gud att bo i. Naturligtvis var det rent nonsens, gudar fanns inte. Ändå blev han nyfiken över vad som dolde sig runt hörnet från där han stod, vilket verkade vara i någon sorts utbyggnad, utan bänkar. Var det kanske en fantasibild av deras gud? 
   Utan att tänka sig för tog han ett steg framåt - och föll handlöst. Precis som där bron började, slutade den en bra bit över golvet. Knäna slog i den hårda stenen, därefter handflatorna. Det smärtade till i den vänstra handleden. På ett hår när undvek han att slå i ansiktet, istället lät han sig rulla över åt sidan. Blev liggande på rygg med uppdragna knän, medan han försiktigt kände igenom handleden. Inga ben brutna i alla fall. Med den oskadade handen strök han över byxknäna – hade det gått hål? Lättnaden sköljde över honom när han kände att tyget var helt. Inte ens smutsigt. Det hade inte varit en bra start på mötet med den nya världens invånare att visa sig i trasiga, smutsiga kläder. Minst av allt ville han möta avsmak eller förakt, hellre då rädsla och underdånighet. 
   Han tog sig upp på fötter, plockade upp väskan han tappat i fallet och hängde remmen över axeln igen. Opraktiskt med bara en rem, hade det varit en ryggsäck, skulle han inte tappat den. Plötsligt orolig över hur det hade gått med innehållet, knäppte han upp det förgyllda spännet – att det inte var äkta guld hade fadern för många år sedan konstaterat genom att skrapa på ytan. Han stack ner handen och kände sig för.
     Där var de kokta äggen, släta och svala. Det skrovliga var skorporna. Under dem kände han det glatta glaset i den så underligt formade flaskan. Som en gravid kvinnas midja. Han kunde se flaskan framför sig efter att så många gånger som barn vridit och vänt på den, när fadern så tillåtit. De mystiska figurerna som enligt fadern var den andra världens bokstäver. Så mjuka och rundade även de.
     Flaskan var hel kunde han lättad konstatera. Den innehöll livsviktigt vatten, hämtat ur brunnen därhemma på gården, försluten med en för ögat osynlig väv. Han hade själv både fyllt och täppt igen den. Ingen i denna värld skulle reagera på utseendet, det var det viktigaste.
     Fingrarna fann även kniven i sin slida. Den skulle han behöva, men inte ännu. 

3 kommentarer:

  1. Aaah! Underbart! Jag ser den fantastiska Domen framför mig! Vad glad jag blev när jag läste det här avsnittet! :D

    Bra skrivet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, tack! Beröm från just dig väger tungt!

      Radera
  2. Vad glad jag blir över att du blev glad! Fast det är ju just så universum funkar. Det man sänder ut kommer tillbaka. :)

    Det är jättespännande att se vilken kvalitativ text du producerar trots att det är "på tid".

    SvaraRadera