lördag 2 november 2013

Brovävaren sidan 2

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Mitt på bron stannade Chandur, precis där vävandet skulle utföras. Platsen var sedan flera års övningar så intränad i hans undermedvetande att han inte tvekade. En blick över axeln avslöjade att fadern inte längre syntes. Ingenting syntes. Bara den grå dimman. Möjligen hade den ljusnat något. Snart skulle solen stiga över bergskanten, skicka sina gyllene strålar genom det grå, värma upp luften och tvinga dimman att skingras.
   Men då skulle han inte finnas kvar här.
   Chandur rös. Han drog ner den stickade tröjan över höfterna, längtade efter sin gamla slitna, sköna skinnjacka, den som han fått i arv från fadern, önskade hett att den hade dugt. Istället fick han klara sig med detta trånga, opraktiska plagg. Byxorna däremot var bekväma. De vida benen gav god rörelsefrihet och den konstiga spetsformade sömmen över knäna skavde inte alls. Väskan hängde i sin axelrem på hans höft, fylld med det allra nödvändigaste och lite till. Det konstiga materialet, som liknade skinn men inte var det, hade en färg som stämde exakt överens med vinet fadern bjudit på föregående kväll, för att fira den kommande dagen. På vänster handled satt den mekaniskt uppdragbara tidläsaren i sin läderrem, ytterligare en del i hans förklädnad.
   Inget att vänta på. Lika bra att sätta igång, tänkte Chandur. Lyfte händerna och drog ett djupt andetag. Så började han väva.
   För hans inre var allt så tydligt, som om trådarna verkligen hade hängt ner från någon osynlig gren ovanför hans huvud. I alla sina många nyanser hängde de ner på båda sidor, slaka, väntande på hans beröring. Fingrarna fattade tråd efter tråd, förde dem samman, behövde inte knyta, de smälte villigt ihop. Blodröd till blodröd, smörgul till smörgul, himmelsblå till himmelsblå, barkgrå till barkgrå. Färg efter färg, tråd till tråd, halva till halva. Allt måste stämma. Av det delade skulle ett helt vävas. Bindas samman till den bro som skulle bära honom över. Allteftersom han vävde kom nya trådar, medan de sammanvävda sakta gled iväg bort ifrån honom.
   Tiden tycktes stå stilla under detta skede. Inga ljud existerade. Chandur koncentrerade sig så fullkomligt i detta hantverk att han inte skulle reagerat om så åskan drämt till med sin slägga från skyn. Händerna snodde sig om varandra, fingrarna hämtade, förde samman, släppte … Gång på gång.
   Till slut hade sista paret vävts samman. Bron hängde där framför honom, skimrande vacker. Färgerna smälte samman till ett eget ljus. I detta skede, när han sänkte händerna och bara stod där och betraktade det han vävt samman, blev han alltid fängslad av skönheten i magin. Under några djupa andetag tillät han sig att bara njuta. Men ivern att äntligen få gå vidare avbröt hans stund av hänförd beundran. Själva vävandet fram till just detta skede hade han utfört otaliga gånger, först under faderns överinseende, men därefter på egen hand. När han nu i och med sin tjugonde födelsedag äntligen hade nått vuxen ålder, hade han också fått rätten att gå vidare.
   Att passera över bron.
   Bron han just vävt. Som skulle bära honom – inte över till andra sidan floden, utan till den andra världen. Världen där han hade en uppgift att utföra.

4 kommentarer:

  1. Fortsättning! :D
    Du hittar bra ställen att bryta på förresten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är nog mest en slump, försöker hålla lagom mängd text. :)

      Radera
  2. Det här verkar spännande. Ska bli intressant att läsa mer :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas jag kan hålla spänningen uppe även framöver... :)

      Radera