onsdag 13 november 2013

Brovävaren sidan 13

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

På väg ut, hämtade hon upp Tessi som tålmodigt väntade innanför hennes sovrumsdörr, kramade henne hårt i famnen medan hon tog sig nerför källartrappan. Innanför källardörren hängde såväl koppel som andra jackor. Hon satte ner hunden, kopplade henne, krängde på sig sin gamla regnjacka och gick ut.
     Ut genom samma dörr som hon så spänd och förväntansfull passerat in genom tillsammans med sin nya bekantskap, bara någon dryg timme tidigare.
     Solen sken fortfarande därute, lika oberört som tidigare. Den kyliga höstluften bar med sig stråk av ruttnande löv och blöt jord. Tessi skuttade uppför trappan, pigg och glad som alltid, verkade inte känna av mattes ilska. Alicia stegade efter, två trappsteg i taget, hoppade upp på gräsmattan och stannade till, sneglade på matte. Vart ska vi, frågade hennes blick.
     ”Vi går väl sjörundan”, sa Alicia. Jag behöver tänka!”
     På andra sidan parken som omgav domkyrkan låg en liten sjö. Runt den hade man för några år sedan anlagt en gång- och cykelväg. I rask promenadtakt tog det någon timme att gå runt hela sjön, med hund minst en och en halv. Alicia och Tessi passerade bakom kyrkan, följde en smal grusgång som ledde ända ner till stranden, från den vek hon av söderut. Det var flera personer ute och promenerade i det fina vädret, en och annan hundägare också. Tessi spetsade öronen och drog lätt i kopplet mot en gammal gul retriever som lunkade fram vid husses sida, utan att verka lägga märke till den lilla, grå tiken. Alicia gjorde en sväng ut över gräsmattan för att undvika mötet, hon var inte alls på humör för kallprat hundägare emellan.
     Vad skulle hon göra nu? Skulle hon ge upp det hela? Vart hade han tagit vägen? Om hon ville träffa honom igen, hade hon ens chansen att hitta honom? Ville han bli hittad? Men hon hade ju hans V-jeans… Dem ville han väl ha tillbaka efter tvätten. Hon hade  valt ett kort program följt av torktumling.
     De var tillbaka på gångvägen nu. Här löpte den precis vid vattenbrynet. Ett gammalt träd hade blåst omkull och vilade med kronan delvis nere i vattnet. De gula löven speglade sig i den stilla vattenytan. Vad det var för sort visste hon inte, hade dålig koll på olika träd och andra växter. Nu retade det henne mest. Att inte kommunen städat undan trädskrället. Hade legat länge här nu.
     Hon försökte koncentrera sig på något annat, uppsatsen till exempel. Hon var nästan klar med den, i väldigt god tid faktiskt. Den skulle inte lämnas in förrän ett par veckor in på vårterminen. Ämnet hon valt var myndigheters webbsidor. Slutsatsen hon kom fram till, efter en studie av ett trettiotal olika sidor, var att man borde gå in för dubbla sidor, en lättförståelig och en för vana läsare. Handledaren hade varit mycket positiv och hon var säker på att få ett bra betyg.
     Men det gick inte att hålla tankarna borta från den unge mannen, Chandur se Carán. Hon ville träffa honom igen, sket väl i vad pappa tyckte.

Chandur hade blivit stående en stund på den grusade gårdsplanen. En svartblänkande sådan där fordonsmaskin stod parkerad bredvid gaveln; han fick lust att kika närmare på den men vågade inte. Mannen som tydligen var flickan Alicias far, kunde kanske få syn på honom genom något fönster. Honom ville han inte träffa igen. Bäst att avlägsna sig. Det var verkligen svårt att veta hur man skulle bemöta folket här, vad de hade för rang. Men det var inte så viktigt heller, huvudsaken var att han fick sitt uppdrag utfört.
     Uppdraget ja. Hade inte gått så bra, fick han erkänna. Nu var han ensam igen utan att ha en aning om vart han skulle ta vägen. Han gick dröjande nerför den hårdlagda smala vägen, tillbaka mot den stora byggnaden. Imponerande stor faktiskt. I ena änden hade den två mycket höga och spetsiga torn, han undrade vad de hade för funktion. Den rödbruna färgen lyste i solskenet, som om det var nymålat. Fönstren blänkte i solskenet.
     Det bästa han kunde göra var kanske att gå tillbaka dit.
     Kanske skulle Alicia komma tillbaka … Eller skulle han satsa på en ny flicka? Men det var något med henne, Alicia som lockade. Han fick känslan av att hon var mer värdefull än han först trott, verkade så av mötet med fadern.
     Chandur kom fram till den första gatan, gjorde som de andra människorna han hade i närheten: gick fram till stället där det fanns vita streck målade tvärsöver gatan. Här stannade förarna av de bullrande maskinerna för att släppa över de vandrande. Han passade på att följa strax efter en äldre man och hans kvinna, lika gammal hon. Konstigt var det att ingen hälsade på någon annan, att det var som om man inte såg varandra.
     Utan missöden nådde han fram till porten in i byggnaden. Tryckte prövande på den svarta dörren, till hans lättnad gick den upp. Han gick in.
     Redan i den mörka hallen, där han hittat jackan, hörde han musiken. Han stannade, ryckte till av den dova smällen när porten gick igen bakom honom. Musiken fyllde hela den enorma salen, mäktigt och främmande. Verkade komma från det enorma instrumentet på balkongen över hans huvud.
     Chandur gick dröjande in, följde mittgången tills han kunde vända sig om och titta upp bakom sig. Bakhuvudet på den spelande personen var det enda som syntes, grått, kortklippt hår. Musiken flödade ner mot honom, fyllde honom. Aldrig hade han upplevt något liknande!  I hans värld fanns det musiker, men inga med så stora instrument som detta var, med sina blänkande pipor som nådde högt upp mot det avlägsna taket.
     Chandur drog sig tillbaka till samma bänkrad han vilat i, den med den mjuka dynan. Här slog han sig ner, la väskan bredvid sig, sjönk ner så han kunde luta nacken mot det höga ryggstödet. Blundade och njöt. Det var verkligen fantastiskt att så mycket ljud kunde skapas av en enda person. Eller vad visste han – kanske de var flera däruppe.
     Musiken pågick en god stund, riktigt hur länge visste han inte eftersom han dåsade bort ett tag. Han vaknade till när det plötsligt blev tyst. Den plötsliga tystnaden bröts bara av dämpade fotsteg; var väl musikern som gick ner från balkongen, tydligen färdig med sin spelande. Chandur dök ner med huvudet ifall personen skulle komma in i det stora rummet, han ville inte bli sedd. Det var tillräckligt komplicerat som det var. Till sin lättnad hörde han ljudet av när den tunga porten öppnades. Men just som han skulle slappna av hördes röster, strax efter smällde porten igen. Utan att våga kika upp hörde han fotsteg, lätta, snabba. De lät välbekanta.
     ”Hallå? Är du här?” 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar